Krönika – tillbakablick, nulägesanalys och framtidsförhoppningar
Allsvenska året till ändå. Vad hände egentligen och vad vill vi ska hända?
2007, året då Örebro SK äntligen fick återupprättning för den felaktiga degraderingen. Skulle vi fortsätta vara det mittenlag vi var då vi så nesligt tvingades kliva ner en division eller hade de allsvenska lagen utvecklats i en takt som det svartvita laget inte hade hängt med i. Truppen var ju till stora delar intakt från föregående allsvenska sejour.
Inledningen avslöjade väl inte något annat än att Örebro verkade vara det mittenlag som lämnade serien 2005. 0 – 0 i inledningsmatchen på erkänt svårspelade Strömvallen ledde väl inte till några sömnlösa nätter precis. Visserligen hade vi väl en förhoppning om kunna stå upp mot ett lag som Gefle IF och Sebastian Henriksson var ju inte många centimetrar från att införliva den förhoppningen.
Kubanerna genomförde sin största satsning hittills då det var hela 11 bussar som rullade ut från Behrn Arena för att styra färden uppåt mot det sydligaste av norrland. Väl framme laddades sångrösterna upp på O´ Learys för att sedan följas av kortege genom staden till vissa icke fotbollsintresserade Gävlebors stora förskräckelse.
Efter det var det hemmapremiär mot allsvenska mästarna Elfsborg. Något som enligt mitt tyckte skulle bli en av de mest underhållande matcher med ÖSK jag sett. Och vi stod upp mot stjärnor som Anders Svensson på ett föredömligt sätt. 1 – 1 mot Elfsborg var inget att skämmas för utan helt i linje med vad ett mittenlag ska kunna prestera. Publiksiffran var dessutom föredömlig och det verkade som om folk i Närke hade drabbats av någon slags allsvensk abstinens.
Efter hemmamatch följer bortamatch som brukligt är och GAIS stod för motståndet. Den här gången inföll matchdagen tyvärr på en måndag och att upprepa succén med 11 bussar var dömt på förhand att misslyckas. ÖSK började dock bra och var i ledning ända till den 81:a minuten då GAIS lyckades kvittera. Lite synd men det var nog att betrakta som olycksfall i arbetet, vi tog ju poäng och var hittills utan förlust. Ungefär som ett mittenlag brukar se ut i inledningen av säsongen.
Tre oavgjorda matcher, nu måste det väl ändå komma en seger snart. Ny match nya möjligheter och den här gången stod Trelleborg för motståndet. Det var ju ett lag som ÖSK bara skulle vinna mot, något annat fanns ju inte på världskartan. Men saker och ting är ibland lättare sagt än gjort. När matchuret stod på 45 minuter och spelarna vandrade ut till omklädningsrummet var det allt annat än muntra miner och glada tillrop på läktaren. Det hade på något sätt börja likna säsongen 2005 då det började så bra efter en fin inledning men sen ville det sig inte riktigt. Men ÖSK kom ut som ett nytt lag och första allsvenska segern efter återkomsten var ett faktum.
Matchen mot IFK Göteborg är nog något som de flesta ÖSK-supportrar vill glömma. Nätmaskorna bakom Peter Westman rasslade otäckt ofta och det bjöds på det ena läckra drömmålet efter det andra för att slutligen avslutas med André Vasques läckra klack som damp ner snyggt i mål. Men vi kan ju i varje fall trösta oss med att vi var på plats och såg det till skillnad för merparten av Blåvitts fans.
Men Örebro kämpade på ändå, nya friska tag och bussresa upp till Stockholm blev det för både ÖSK och Kubanerna. En match där ÖSK faktiskt spelade riktigt bra, det var bara ett litet fel. Hammarbys målvakt Kingston spelade ännu bättre och bjöd på några riktiga fantomräddningar. Och så kom det som inte fick hända, Kingston gör en utspark som far långt upp i banan med Magnus Wikström som siste man på, Wikström blir ifrånsprungen och det orättvisa 1 – 0 i matchens sista minut är ett faktum. Och plötsligt haglade speglosorna och en och annan vattenflaska och snusprilla från Bajen-supportrarna som stod bredvid oss Kubaner på bortasektion. Det var i det läget jag bestämde mig för att Hammarby har nog de sämsta supportrarna i år. Det skulle senare visa sig att jag fick rätt.
En riktig supporter ställer upp i med och motvind fast det kändes motigt nu. Malmö FF var nästa lag att ta sig an. Ett lag med många kända namn i spelarlistan men ändå blev inte ÖSK helt utspelade. Om det böjds på läckra mål i den föregående matchen på Behrn Arena så var det nu ÖSK: s tur att ge tillbaks. Malmö leder med 1 – 0 och ÖSK får hörna i slutminuten. I ögonvrån ser jag då någon komma springande upp för planen – Richard Richardsson. Våran målis lämnar buren, ställer sig mitt i gröten av spelare, bollen slås, Richard hoppar upp för att nicka och bollen seglar snyggt in i målet och jublet visste inga gränser. För en gångs skull var det Örebros tur att få lite roliga omskrivningar i media. Ett grymt snyggt mål och antalet målvakter som gjort spelmål är väl inte allt för många.
Matchen efter var nog lite märklig den också. Helsingborg stod för motståndet. ÖSK tog ledningen med 1 – 0 och sedan blev vi enligt uppgift blåsta på den mest solklara straff i svensk fotbolls historia och Helsingborg kunde vända spelet och ta hem segern med 4 - 1. Surt sa räven.
Ny bortamatch, den här gången på det mäktiga Råsunda. Örebro SK anno 2007 verkar ha en märkligt förmåga att blanda och ge. Återigen stod ÖSK för en fin insats och kunde åka hem med en poäng i bagaget efter mål av Stefan Rodevåg, hans första allsvenska mål för övrigt.
Sen kom det en sån där match som bara skulle vinnas, Brommapojkarna på hemmaplan. En baggis eller? 0 – 0 stod det i varje fall i halvtidspaus och spelet var under all kritik. Som supporter har man ju fått lära sig att ÖSK alltid har en bra och en dålig halvlek så även i den här matchen. Det var ett nytt lag som kom ut ur omklädningsrummet och lite drygt trekvart senare stod det 4 – 0 på resultattavlan, vi supportrar jublade och tyckte att ÖSK var bäst i världen.
Sen fick vi av någon underlig anledning en andra hemmamatch på raken, vet inte varför men så blev det. Det blev en sån där pengarna-tillbaka-match. 0 – 0 på hemmaplan är det värsta resultat jag vet! Och det står jag för, men 1 poäng är ändå 1 poäng och det mot ett lag som senare skulle vara med och slåss om SM-guldet, så låt gå för den här gången då.
Sommaren började och intresset för bortaresor blev lika svalt som sommaren själv. Kalmar borta stod på programmet och undertecknad hade inte möjlighet att vara med på plats. Lika bra det kanske, förlust med 2 – 0 låter inte allt för avundsvärt att ha bevittnat.
Serievändningen närmade sig sedan och dubbelmöte mot Halmstad BK stod närmast på programmet. ÖSK har ju av tradition haft svårt för Halmstad och 2007 var inget undantag. Förlust med 1 – 3 hemma på Behrn Arena. Men bortamötet skulle ju även det ske i juli månad och Kubanerna laddade för en liten kombinerad supporterresa och semestertripp. Mitt enda dopp i havet det här året blev det på Tylösand. Det var det närmaste en behaglig njutning jag kom för senare på kvällen var det fotboll på en dyblöt plan som dessutom delvis var förvandlad till en leråker tack vare att Per Gessle hade varit på besök i hemstaden och haft spelning. Nu ska man inte komma med bortförklaringar men det hade varit intressant att få reda på hur matchen hade slutat om planen varit i bättre skick. Halmstads 1 – 0 kom till tack vare det dåliga underlaget i varje fall. Men vi hade ju i alla fall tur med vädret.
Göteborg borta på en vardagkväll brukar inte vara någon bra kombination i varje fall inte ur supporter-resesynpunkt. Tydligen var det ingen bra kombination ur fotbollssammanhang heller för ÖSK inkasserade sin tredje raka förlust och vid den här tidpunkten var det inget roligt att vara supporter. Särskilt inte som bottenkonkurrenterna plockade poäng. Men skam den som ger sig!
Jag har bara missat en enda match på hemmaplan i år och det råkade bli den mot Hammarby, där ÖSK tar ledningen, Hammarby reducerar innan halvtidspaus och ÖSK får sedan straff (!) vilket inte hänt allt för många gånger i år och sen av bara farten förbättrar Örebro på ledningen och vinner till slut med 3 – 1 och alla undrade skulle det här vara vändningen, skulle det här vara rycket? Hej då Brommapojkarna och Trelleborg? Naturligtvis inte, vet inte hur många gånger i år som Sportklubben har haft chansen att kämpa sig ur bottenstriden och hamna på fastare mark i mitten av tabellen.
Vi supportrar började i varje fall att försöka morska upp oss. Något som tydligen smittade av sig till ÖSK: s klubbledning för vips så blev Kubanernas planerade supporterressa till Grimsta förvandlad till bjudresa från ÖSK och 4 bussar som inte kostade supportrarna ett öre beställdes fram. Nu skulle det sjungas och hejas! Och vi skulle alla åka hem från Stockholm med ett leende på läpparna när vi ryckte i tabellen och förpassade Brommapojkarna nedåt i tabellen. Det sket sig ganska så duktigt! BP vann med komfortabla 3 – 1 och istället för ett leende på läpparna blev det till att åka hem med gamnacke. Fast vi ska väl inte glömma bort att det var domare Peter Fröjdfelt som nog agerade som 12: e spelare i BP.
Och som om inte det räckte var det dags för ytterligare ett Stockholmslag i form av AIK hemma på Behrn och dags att inkassera en förlust till, 1 – 4 till AIK och man började så smått fundera på om ÖSK kunde tänka sig att betala för terapisamtal för knäckta supportrar, det var allt annat än skojigt i varje fall. Och till råga på allt var stämningen internt i truppen inte den bästa vilket märktes tydligast på Nedim Halilovic som sittstrejkade på läktaren.
Det började nu lukta Superettan lång väg. Minns att jag hade en diskussion med några av vännerna i klacken om huruvida det vore bra för ÖSK att göra som AIK och Malmö och ta en runda i Superettan, samla kraft och komma tillbaks till Allsvenskan som ett vinnande lag. Det kunde vara välbehövligt men å andra sidan fira 100-års jubileumet i Superettan, det var lika lockande som levergrytan i skolmatsalen.
Men med en ny tränare efter sparkade Patrik Walker och dessutom en tränare som följt ÖSK: s utveckling i år och visste vad som borde rättas till fanns det en förhoppning. Urban Hammar var dessutom en tränare som uppskattades både av spelarna och av fansen. Första uppgift, se till att hålla tätt bakåt. 0 – 0 mot Trelleborg får väl betraktas som en lyckad uppgift om man har prioriterat försvarsspelet. Jag har ju min uppfattning om 0 – 0 matcher. Men den här gången handlade det ju om en bortamatch så låt gå. Med facit i hand så hade ju Trelleborg kanske åkt ur om det hade blivit ÖSK-seger så det kanske inte knorrades allt för mycket nere i Skåne heller.
Så fick vi då äntligen ett nyförvärv värt namnet – Abgar Barsom. Ett namn som förekom flitigt i silly season inför årets allsvenska men som dementerades titt som tätt. Men skam den som ger sig. När det behövdes som bäst då fanns han med på plan. GAIS på hemmaplan, inte en helt omöjlig uppgift men med tanke på hur ÖSK: s spel sett ut de senaste matcherna var det nog ingen som vågades hoppas på någonting längre, självförtroendet bland spelarna var ju inte det allra bästa. Men vilken match det blev, visserligen tog GAIS ledningen men det brydde sig inte ÖSK-spelarna om och för första gången i år vände och vann ÖSK! Abgar Barsoms läckra frisparksmål är en sak att verkligen lägga på minnet. Han blev den succé som vi alla hade hoppats på men inte riktigt vågat tro på.
Sen var det dags att landa på jorden en stund igen. 1 – 0 borta mot Malmö var väl inte riktigt vad man hade hoppats på, vi supportrar ville ju så gärna ha säkrat kontraktet så tidigt som möjligt. Men det var ju ett fall framåt som det så fint heter. Bara ett insläppt mål med ett lag – i varje fall på pappret – som borde vara med och slåss om seriesegern. Men det är ju på spelplanen segrarna tas och inte i teorin så det ÖSK presterade var i varje fall ingen katastrof.
Hemmamatch mot Henke Larsson IF eller Helsingborg som de egentligen heter och en av årets höjdpunkter närmade sig. Den store Henke live på Behrn Arena. Och nu skulle det visa sig vad kombinationen Urban Hammar och Abgar Barsom betydde för Örebro SK säsongen 2007. Det började väldigt krampaktigt, de 3 första minuterna rent panikartat och det dröjde inte länge innan det stod 0 – 2 till Helsingborg. Ska man gå hem så man besparar sig en del förnedring var det nog många som tänkte. Jag tänkte så i varje fall, men eftersom jag aldrig gått hem från en match innan domaren har blåst för slutsignal tänkte jag inte göra det den här gången heller.
Tur var väl det, återigen svarar ÖSK för en kämpaprestation utan dess like. Det är ju så här man vill att laget ska spela, varför har ni inte gjort så tidigare?
Fyllda med mod samlade vi ihop till en ny resa och besökte den kungliga huvudstaden för sista gången i år. 4 bortamatcher i Stockholm, 4 arenor och den sista att besöka var Stockholms stadion. Vilket också skulle visa sig vara den arena jag tyckte sämst om. Fy vale för löparbanor runt gräsplan säger jag bara! Matchen var skit den också, ÖSK tycktes ha halkat tillbaks till gamla vanor där nästan ingen försökte förutom Abgar Barsom och Joel Riddez men även de tvingades ge upp till slut och se sig besegrade med 4 -1. Men för Kubanerna blev det i varje fall en liten framgång då vi hade säsongens näst största bortafölje i form av 2 bussar.
Topplagen verkade avlösa varandra och att själv vara ett lag som kämpar för överlevnad och så möta ett lag som kämpar om seriesegern är nog inte det lättaste. Även Kalmar FF hade häng på guldet och det skulle visa sig att begreppet hetast vilja vinner fortfarande gäller. Förlust med 1 – 3 och den här gången var Lars Larsen sämst på plan. Något jag beklagade verkligen. Lars hade ju deklarerat att han lägger av med elitfotboll efter säsongens slut och det här var verkligen inget värdigt avsked.
Det tyckte nog inte Lars heller. För i nästa match som var den sista bortamatchen för i år fick vi se en Lars Larsen som spelade hur bra fotboll som helst borta mot Elfsborg i deras egen fina fotbollsborg. Dessutom fick Lars förvalta en straff på bästa tänkbara sätt. Vilken revanch och vilken glädje för oss supportrar att äntligen få åka hem från en bortamatch som segrare! Jag trodde ärligt talat inte att jag skulle få uppleva det i år.
Kontraktet säkrat basunerade tidningarna ut. Och många var dom supportrar som stämde in i det. Personligen var jag lite skeptisk. Och inte blev man mindre skeptisk när man dagen därpå slog på text-tv och så att både Trelleborg och Brommapojkarna ledde sina respektive matcher. Det var inte sant, skulle det där eländiga mönstret upprepa sig än en gång? Tack och lov inte, Kalmar FF tog sig samman och såg till att ÖSK hade säkrat sin allsvenska plats innan den sista omgången var spelad.
Sista matchen för säsongen, två lag som inte har någonting att spela för som inte kommer vare sig uppåt eller nedåt i tabellen. Den matchen ska väl ÖSK vinna? Tydligen inte, vet inte om spelarna hade tagit semester redan mentalt sätt men två tidiga och billiga ledningsmål blev det även om mål nummer två för Gefle var misstänkt offside så höll Gefle ledningen matchen igenom. Sebastian Henriksson räddade oss från förnedringen att inte ha gjort ett enda mål på Gefle i år.
Faktum är att det vara var ett lag som ÖSK inte lyckades göra mål på – just det, svenska mästarna IFK Göteborg.
Det var den gångna säsongen det. ÖSK firar 100 år nästa år som förening och gör det i form av ett allsvenskt lag, den huvudsakliga målsättningen är i hamn. Men nu då? I skrivande stund har ÖSK ingen huvudtränare kontrakterad. Dessutom har vi ett antal spelare med utgående kontrakt. Vissa av dom är nog en välsignelse att kontraktet tar slut, exempelvis Anton Dedaj andra är en katastrof som Abgar Barsom
Jag har det fullaste respekt för att vissa vill vänta tills dom vet vem som blir deras chef innan man fattar pennan och krafsar ner sin namnteckning. Men måtte det gå fort att få fram ett namn på ny tränare. Silly season, ryktenas förlovade tid är ju här och det har redan börjat florera diverse roliga saker omkring ÖSK och vissa mindre roliga som att Sören Åkeby var tilltänkt som ny tränare.
Tack och lov satte spelarna ner foten och sa ifrån! Sen fanns det ju en förhoppning om att Magnus Pehrsson skulle kunna knytas till ÖSK, en ny Magnus Haglund alltså men det sprack. En del kanske hyser en förhoppning om att Örebro SK ska bli första allsvenska klubb med kvinnlig tränare i form av Pia Sundhage. Tanken är intressant men den kräver nog en hel del eftertanke. Själv vet jag inte vad som vore det bästa alternativet. Urban Hammar gjorde ett bra jobb så han ligger väl närmast på min önskelista, men sen är alternativen få eller vaga. Jag överlåter den saken till expertisen.
Vad det gäller önskemål om spelare har jag en något mer fast uppfattning. Abgar Barsoms namnteckning är prioritet ett med stora bokstävet. Patrik Antonnens likaså och då i rollen som mittfältare och ingenting annat. Att få tillbaks John Alvbåge vore en dröm men det kanske stannar vid en dröm. Förstärkning på backsidan är också ett måste. Magnus Samuellson och Fredrik Jansson har vi redan tackat av. Fredrik Samuelssons kontrakt går ut och vad som händer där vet vi inte i dagsläget.
Sen ett litet tips till ÖSK-ledningen, när ni värvar spelare fråga då var vederbörande helst vill spela. Det har hänt allt för många gånger det senaste året att spelare efter spelare har sagt att jag är egentligen mittfältare men får spela anfaller osv. Sånt duger inte, söker man en högerback leta då efter en som i första hand är högerback, söker man en target-player värva då inte en defensiv mittfältare osv. Så svårt kan det väl inte vara att ställa en enkel fråga och framför allt var tydlig med vad klubben söker för spelare.
Om vi slutligen blickar framåt lite grann då. Vi är nog trots allt några stycken som drömmer om att det någon gång ska få vara Örebros tur att ta det där efterlängtade SM-guldet. Hur når vi dit? Om det är någon patentlösning vet jag inte inte men tre små tankar på vägen dit.
1. Den som inte vågar vinner aldrig!
2. Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid att genomföra än det möjliga!
3. Lyckas det inte första gången, försök igen!
Nästa år firar ÖSK hundra år, låt oss innerligt hoppas att det blir en fin födelsedagspresent till hundraåringen.
Tills dess säger jag som någon okänd människa lär ha sagt: "så länge man inte ger upp, har man inte förlorat"
