Om värk som inget piller lindrar...
Det är försäsong och jag vill fokusera på fotbollen och den spännande säsong vi har framför oss. Men det grumlas hela tiden av ett av vårt samhälles fulare trynen. Jag tänker på behandlingen av Yunus Ismail.
De flesta av SvartVitts trogna läsare är väl bekanta med historien om killen som förlorat båda sina föräldrar, som hamnar i Sverige som flykting. Istället för att bara ruttna på flyktingförläggningen blir han aktiv inom fotbollen i klubben Franke i Västerås. Hans talang höjer ögonbryn och Örebro SK vill knyta honom till sig.
I ungefär samma veva som Yunus kommer till Örebro för att kliva rakt in i en karriär som elitfotbollspelare kommer Migrationsverkets dom. Verket tror inte på honom utan placerar honom envist i Kenya eller Tanzania och inte i det av inbördeskrig härjade Somalia. Därför kan han inte få uppehållstillstånd och än mindre arbeta som fotbollspelare på elitnivå. Eftersom varken Kenya eller Tanzania anser att Yunus är deras medborgare kan han inte avvisas utan sitter fast i limbo i väntan på att det ska stå klart vilket plan de ska sätta honom på. Han kan heller inte bara resa ut ur landet och sen från Kenya eller Långtbortistan söka arbetstillstånd som vilken afrikansk spelare som helst. Dels saknar han handlingar för att resa så han kan inte komma in ens i de länder som Migrationsverket tilldelat honom och att bara landa i Afrika och vända går inte för sig.
All bevisbörda ligger på Yunus axlar. Migrationsverket tycks inte behöva korsa två ruttna lingon för att räta på frågetecknen. Man ordnar språktest på andra språk än modersmålet, man visar att man inte är det minsta lyhörda för den levnadshistoria som berättas och man skyfflar runt en människa på samma vis som man skyfflar vilka papper som helst fram och tillbaka på statliga verk. Exakt hur länge en människa kan befinna sig i detta limbo i Sverige i dag är oklart men solklart är att paragrafer inte kan känna empati. Empatin måste människorna som arbetar med och kring paragraferna stå för. Men det glöms så lätt bort.
Som svensk är väldigt många saker så otroligt enkla. Att skaffa fram papper på sin identitet är lätt. Även om vi så befinner oss utomlands kan vi ordna upp det mesta tack vare nätet av ambassader och konsulat, mobiltelefoner och internet. Men hur gör man om de enda som kan styrka ens identitet är ett land i inbördeskrig där de styrande har annat att tänka på än en medborgare som flytt? De har knappast något stort intresse av att hjälpa Yunus till rätta, de har fullt upp med att klara sin egen vardag och kanske är man rent av bara glad att ha en medborgare mindre att bry sig om.
Klämd mellan allt det här finner vi Yunus. En kille som ju faktiskt tack vare talang och driftighet skulle kunna ha ett arbete, som integrerat sig i det svenska samhället och som skulle kunna bidra genom skatter och kanske även glada ögonblick till oss ÖSK:are. Men han får bara känna doften av den verklighet som skulle kunna vara hans. På toppen av detta sänks den lilla peng han uppbär för att överleva på. Mindre än 1300 kronor i månaden... Det är tydligt att enligt paragraferna förväntas han bo i en garderob, äta realiserade snabbnudlar och absolut inte försöka på allvar vara en människa i vårt samhälle. Det är något skevt när sådant kan ske. Och Yunus är knappast ensam...
Kära migrationsverkshandläggare, ni känner er säkert utsatta när folk engagerat sig i detta fall där paragraferna ju fått regera. Men skulle det hjälpa om jag kom över med en tårta och en flaska skumpa? Det går att ha kul utan avvisningar. Jag lovar. För var tusan klämmer skon egentligen? Hur länge tänker ni låta detta pågå? Så länge ni förkastar Yunus identitetshandlingar från Somalia och de av er utsedda nationerna envisas med att han inte hör dit (det lär inte ändras) kommer läget vara detsamma. Ska han leva sitt liv så? Bli gammal så? Rättslös och fast som i ett blågult tuggummi? Jag tror inte det var så paragraferna var tänkta att användas, tror ni?
Det gläder mig att fallet Yunus börjar få ordentligt med uppmärksamhet. Det värmer att så många tagit ställning genom att sätta sitt namn på namninsamlingen och att nya namn tillkommer. Och det behövs, både för att visa paragraferna att vi inte är nöjda och för att visa Yunus att han inte är så ensam som han antagligen känner sig många gånger.
Jag hoppas innerligt att någon med vilje eller av misstag tar med sig hjärtat till arbetet på Migrationsverk och Migrationsdomstolar och ser till att den här tragedin får ett slut. Ett lyckligt slut. Där en ung man äntligen kan få påbörja resten av sitt liv...
LINDRA YUNUS MIGRATIONSVÄRK NU!
Om du känner sympati för Yunus ber jag dig skriva på namninsamlingen som du finner här.
