Det är ÖSK
Men någonstans så har jag känt att det inte kommer att ske så enkelt och magiskt som man vill.
Vad fan vad det där för något? Inte en tillstymmelse till kämpaglöd, anfallsfotboll, mittfältsunderstöd eller försvarskompakthet. Ja förutom dom tre första minuterna kanske.
Lite längre ork borde vi kunna begära av dom ”svartvita” även om kanske Jonatan Johansson lönekuvert är lika tjockt som fyra ÖSK:ares ihop. Men för att bli utlirade på hemmaplan trots att vi är en man mer sista halvtimman känns i direkt fräscht inför dom två stundande bortafighterna på naturgräs. Hur fasiken skall det gå är det tänkt?
Efter att den pinsamma matchen äntligen var avblåst hörde man mången besviken röst.
Många som skanderade ord som katastrof, skandal, värdelösa o.s.v. o.s.v.
Jag kan fullständigt förstå denna besvikelse och uppgivenhet. För själv mår jag inte särskilt bra av att uppleva sådana här viljelösa tillställningar från hemmalaget.
Men vad hade man egentligen väntat sig, vad hade man egentligen trott.
Självklart en mer anständig uppvisning än den patetiska showen vi alla fick oss en rejäl skopa av.
Men så länge som vi inte vet vem som skall göra mål och vem som skall förse denna någon, så måste det ju förr eller senare gå åt h-vete. Eller man kanske skall säga åt det normala.
Missförstå mig gärna, men inte nu. Jag vill självklart att ÖSK skall uppträda som en hungrig rabiesvarg och få en omfödelse som ekar långt in i fotbolls-Sveriges själ. Men i dagsläget så känns inte det särskilt realistiskt. Det tar naturligtvis tid att spela in ett nytt 4-3-3-system men har vi verkligen det manskap som krävs för att få en framgång i detta? Kortpassningsspelet har funkat ganska hyfsat och yttrarna har glidit fram glimtvis. Men så länge som målen inte kommer, så länge som kulorna inte trillar in, så är det ingen som vet vad vi menar med 4-3-3.
Allra minst vi själva.
Inom mig så är jag tokförbannad, jag har redan gått bärsäkargång i lägenheten i mitt huvud.
Inom mig så har jag på jobbet redan gasat i full fart med trucken rakt in i väggen av ren och skär uppgivenhet. Men det hjälper liksom inte. Det föder varken framgång för laget eller psyket. Men visst f-n är man besviken åter igen. Man får väl ta det som det är. För detta är ÖSK.
Jag har vässat huvudet flera gånger i början av denna säsong och förberett skrivelser som avhandlar det nya ÖSK och det nya fantastiska som håller på att få fotbollsfäste. Men någonstans så har jag känt att det inte kommer att ske så enkelt och magiskt som man vill. Nu har verkligheten kommit ikapp oss tyvärr som vanligt.
Vi har faktiskt spelat jämt med dom bästa men naturligtvis inte fått vunnit eftersom vi inte har någon snål målgörare som kan avgöra en match på egen hand. Hoppas han kan titta fram genom transferfönstret i sommar. Gud vet att vi behöver en sådan kraft, för då löser sig det andra i spelet självmant.
Nu skiter vi i det här, för det går inte att göra något åt det som varit.
Vi vet ju att ÖSK allt som oftast grejar kontraktet och sådant när det som bäst behövs för det är också typiskt ÖSK. Och vinner vi dom två närmsta matcherna så skall jag börja tro på mirakel igen, men…
Nedslagna jovisst, men aldrig utslagna.
