Sverige behöver fler domare
En sak är i alla fall säker, och det är att vi inte får bättre domare genom att hjärndöda element i supporterskarorna hotar, skrämmer och förföljer domare tills dem väljer att sluta!
Jag ska säga det direkt. Domare Lars Kratz avgjorde inte matchen på Kopparvallen. Det är faktiskt väldigt sällan en domare avgör matcher. Det är inte heller detta som den här krönikan ska handla om. Den ska tvärtom handla om att domaren kan vara skillnaden mellan en trevlig upplevelse eller en ilsken tillställning för oss åskådare.
Man brukar säga att en bra chef är en som inte märks. Det är samma sak med domare. En domare kan vara oerhört aktiv, vara i centrum hela tiden, styra matchen och spelet och alla har verkligen sett att det är han som är domare - ingen annan. Men har han varit bra? Tveksamt.
Rättvisa är något som vi svenskar har fått i oss med modersmjölken. Våra föräldrar har lärt oss hur viktigt det är, skolan har tjatat om rättvisa och politikerna har dragit ordet i smutsen. Rättvisa är just något som vi åskådare kräver av en domare. Har motståndarlaget fått en billig straff, så ropas det direkt på kompensation. Det är väl det här som vi också gärna kallar för att domaren ska hålla en jämn nivå i bedömningarna. En match där domaren inte bedömer båda lagen lika slutar snabbt att handla om fotboll i åskådarens ögon. Uppmärksamheten riktas omedelbart om till domherren, och till slut så protesteras det högljutt strax innan situationen uppstått.
Fotboll är kärlek. Fotboll är hetta. Fotboll är känslor. En domare som inte har känsla för spelet fotboll får väldigt svårt att lyckas med något av det jag tidigare skrivit. Det gäller att ha känslan att kunna följa med i spelets svängningar för att hela tiden ha bra koll på situationerna. Det gäller att ha känslan att förstå och tolka de situationer som uppstår. Det gäller för domaren att ha känsla i kommunikationen med spelarna.
Det är tyvärr alltför sällan som vi får se domare som klarar de här tre kraven jag har - att inte märkas, vara rättvisa och ha känsla.
Jag tror tyvärr inte att Lars Kratz lyckades pricka in något av mina tre krav i ÖSK´s match på Kopparvallen.
1. Han märktes definitivt. Ingen av de ditresta ÖSK-fansen kunde hålla tyst när domarpipan ljöd.
2. Han var inte rättvis. Fällningar av ÖSK:are bedömdes inte på samma sätt som fällningar av ÅFF-spelare. Det var på något sätt som att Kratz ville kompensera ÅFF för att de var en "liten" klubb som möter en "stor".
3. Han hade ingen känsla. Vare sig för spelet, situationer eller spelarna. Kratz hade aldrig blicken på något annat som hände än det som hände just vid bollen. Spelare kunde rivas ner i straffområdet, men var inte bollen där så var det tydligen en icke-händelse. Känslan för kommunikationen med spelarna kan inte finnas där om spelare känner att de måste ta till "men för i helvete" över något så enkelt som ett inkast.
Tyvärr är inte Lars Kratz ensam. Det är gott om domare som missar mycket grundläggande. Trots evigt prat om att domarkåren ska bli ännu bättre så tycker jag tvärtom att det under åren har blivit sämre. Jag tror att konkurrensen måste öka även för domarna. Med fler domare som tävlar om samma platser så borde också en högre nivå kunna att nås. Precis som fotbollsspelare så borde domarna känna att de måste prestera på topp match efter match för att vara säkra på att behålla sina platser.
En sak är i alla fall säker, och det är att vi inte får bättre domare genom att hjärndöda element i supporterskarorna hotar, skrämmer och förföljer domare tills dem väljer att sluta!
Det är ändå så, alla älskar vi fotboll och det innebär också att vi innerst inne älskar domarna. Ibland älskar vi att hata domarna, men det går över i kärlek igen när det värsta match-ruset har lagt sig igen.
Med den här krönikan avslutar jag min sejour på Svartvitt. Jag kommer att fortsätta skriva fotboll och göra mina intervjuer, men det blir på ÖSK´s officiella hemsida framöver.
