4-4-2 vs. 4-2-3-1
"De allsvenska tränarna må exprimentera med allehanda exotiska spelsystem i februari i snöyra och på grusplaner mot mindre namnkunnigt motstånd men när väl serien drar igång och poäng står på spel står alla där med mössan vackert i hand och matchar sitt 4-4-2-uppställda manskap."
Till att börja med lite statistisk fakta från denna säsong. När ÖSK har spelat med 4-2-3-1 har man följande resultatrad:
5 0 3 2 5-10 3p.
När ÖSK har spelat med 4-4-2 har man följande resultatrad:
10 3 5 2 18-15 14p.
Statistiken talar sitt tydliga språk. ÖSK har ännu inte vunnit när man praktiserat landslagsmodellen varför det kanske bör ifrågasättas ifall den modellen verkligen är något att bygga vidare på. Kanske är det avhängigt med att spelarna är lite osäkra på sina roller och inte riktigt vet hur man skall löpa medan man i den bevisat mer, både mål och poängmässigt effektivare, 4-4-2-modellen känner trygghet och exakt vet vilka uppgifter man har på planen då de flesta i laget är uppväxta med det spelsystemet och har praktiserat det under många år. Jingblad har valt att ändra spelsystem, eller anpassa spelet efter de spelare som finns tillgängliga om ni så vill, men det känns som om man saknar en uttalad spelidé som man tror benhårt på och man chansar lite fram och tillbaka med en förhoppning om att "idag kanske det funkar bäst att spela med en ensam anfallare vi provar och ser hur det går".
Offensiven fungerade bra i senaste matchen, tre gjorda mål på Helsingborg är alltid bra även om HIF saknade ett antal viktiga försvarare. Men man ägnade sig i alltför stor utsträckning åt att anfalla centralt vilket gör att hela ideén med att ha två offensiva spelare som slickar sidlinjen går om stöpet då de tvingas söka sig inåt i banan för att få bollkontakt och med tanke på att det saknas renodlade yttermittfältare "tvingas" ytterbackarna kliva på framåt vilket i sin tur resulterar i att luckor skapas bakåt och härliga kontringslägen uppstår för motståndet - något slags ond cirkel uppstår då balansen i laget blir felaktig när ytterbackarna får agera anfallare och de centrala mittfältarna får ikläda sig roller som försvare.
I 4-4-2 har alla spelare sina klara uppgifter och inga tvivelaktigheter uppstår på planen där innermittfältarna kan agera innermittfältare, anfallarna får vara anfallare och ytterbackarna tillåts vara just ytterbackar. Nu kanske det känns väldigt statiskt och förutsägbart vilket det säkert i mångt och mycket är då samtliga lag, Djurgården undantaget, praktiserar denna något enligt mitt förmenande förlegade spelmodell. De allsvenska tränarna må exprimentera med allehanda exotiska spelsystem i februari i snöyra och på grusplaner mot mindre namnkunnigt motstånd men när väl serien drar igång och poäng står på spel står alla där med mössan vackert i hand och matchar sitt 4-4-2 uppställda manskap.
Nu må många "förståsigpåare" hävda att allt snack om sifferkombinationer är överskattat då fotboll helt sonika går ut på att försvara sig när motståndet har bollen och anfalla när man själva har bollinnehav och det stämmer förvisso men jag efterlyser lite mer exprimentlusta, lite oväntade manövrar och lite mer variation.
Visst, många framgångsrika lag i Europa använder
4-4-2 och beviserligen är ju detta spelsystem effektivast ur ÖSK-synpunkt och givetvis skall man inte gå in och testa nya spelvarianter bara för testandets skull och på så sätt riskera sin allsvenska status men nog borde den svenska tränaruppsättningen vara mer öppensinnande gentemot utländska influenser och andra spelideér?
Vad är då bäst för ÖSK i dagsläget?
Kanske lite överraskande tycker jag att Jingblad bör fortsätta använda den ovana, otrygga och hittills så föga poänggivande uppställnigen med en ensam anfallare och tre offensiva mittfältare. Men då KRÄVS att man breddar spelet och använder yttrarna, företrädesvis Anttonen och Paulsson, i störra omfattning. Det KRÄVS också att de centrala mittfältarna orkar löpa, fylla på framåt och täta bakåt.
Visst vore det spännande att se ÖSK spela á la Juventus 3-4-1-2 spel med följande manskap men det vore kanske att önska för mycket?
Peter Westman - Gustav Andersson, Fredrik Jansson, Tomas Andersson - Mikael Steen, Per Gawelin, Jonas Pelgander, Patrik Anttonen - Mirza Jelecák - Johan Paulsson, Paul Oyuga
Tycker förresten att trebackslinjen är en alldeles för underskattade företelse som fler inbundna allsvenska tränare borde ta vara på då bristen på naturliga ytterbackar i svensk fotboll är allmänt känd.