Krönika: Inte ett Staaf-fel
En sak som skiljer ÖSK lite grann i år mot tidigare år är att vi har fått en tränare som vågar ta byten i god tid och inte väntar till den 86:e matchminuten med byten. I den 61:a matchminuten utgick Eric Bassombeng och ersätts av nyförvärvet Robin Staaf och 8 minuter senare får Nordin Gerzic kliva av plan till förmån för Robert Walker, två offensiva byten alltså. Helt riktigt, den som inte vågar vinner aldrig! Något som senare skulle visa sig vara helt taktiskt riktigt.
Bortamatch på västkusten och juli månad, som upplagt för en heldag. Kubanerna hade anordnat kombinerad bad och supporter-resa till Ljungskile. Men ju närmare söndagen vi kom desto ostadigare verkade vädret bli och orosmolnen hopade sig på himlen. Skulle vi sitta ute i regnet och vänta på en svårspelad match eller inte?
Vi blev till slut nästan en full buss som glada i hågen styrde kosan mot västkusten och det lilla samhället Ljungskile som åter igen lyckats ta fotbollen till högsta nivå men när vi var ungefär halvvägs öppnade sig himlen och regnet öste ner. När man sitter där i bussen kommer det lite tankar och en var vilken rubrik jag skulle sätta på min krönika. Hade en liten reservplan om att ta till rubriken ”vi hade i varje fall tur med vädret”, Ljungskile är ju ett svårspelat lag hemma på Starke Arvid-arena och det spel ÖSK visade upp senast mot AIK skvallrade ju inte om någon kommande succé i varje fall. Därav mina funderingar på rubriken.
Men inte gick det att använda den rubriken inte och det av flera orsaker. En var just vädret, det var visserligen uppehåll på västkusten men något vidare badväder var det inte. Men uppehåll och lite solsken emellanåt så det blev uppladdning på Pizzeria Marinella istället. Bara det var en lite upplevelse i sig, maten var toppen det var inte det. Men pizzerian var inte den största man besökt precis och när vi stövlar in ett 10-tal personer och beställer samtidigt blev det lite kaotiskt för personalen. Törs man gissa att dagskassan blev lite större den dagen än normalt.
Mätta och glada bestämde vi oss för att gå mot Starke Arvid istället för att vänta in bussen, ett beslut som visade sig vara jobbigare än vi trodde. Småvägar som sakta stegrade sig uppför och när vi var framme – trodde vi – kom vi fram till en publikvärd som spände ögonen i oss och frågade vad vi var för ena. Supporters svarade vi och då var det bara att fortsätta en bit till, vi hade nämligen kommit till det fina folkets – VIP:arnas - entré. Men sånt är livet för en enkel supporter.
Väl inne på arenan hälsade vi glatt på våra svartvita hjältar och sist men inte minst sprang John Alvbåge in på arenan. Vi applåderade och ropade glatt, John svarade med en glad min och en knuten näve och en blick som formligen glödde av inspiration. Sådant värmde rejält, här var det inte tal om att hänga med huvudet och sucka som vissa andra spelare hade gjort i torsdags. Härliga takter sådant vill vi se mer av.
Domare Stefan Johannesson blåste igång matchen och jag hoppades på en fin inledning och framför allt inga tidiga ledningsmål för motståndarna. Det gick 5 minuter, 10 minuter och vi närmade oss en magiska första kvarten. Sakta men säkert började det gå upp för oss att defensiven verkade fungera igen. ÖSK kämpade tillsammans, var två man på bollförande spelare och vann andrabollar, det var längesen man såg ett sådant fint spel! Och som om inte det var nog skapar även ÖSK en del chanser, redan i den tredje matchminuten har Nordin Gerzic ett hårt skott i stolpen och lite senare lyckas Roni Porokara missa ett jätteläge.
Ljungskiles starka vapen har ju varit hörnor och inkast nära mål. Mot ett sådant lag känns det skönt att spelare som Magnus Wikström Bertin Zé och Kim Olsen på plan. Det matades bollar som nickades bort eller togs omhand. ”Berra” börjar sakta komma in i det svenska sättet att spela och man börjar nästan kunna dra lite likheter mellan honom och en giraff (utan att mena något elakt eller nedsättande om det) var det inte en panna som åkte fram så var det en fot som petade bort bollen. Han bjöd till och med på ett par glidtacklingar.
Första halvlek var faktiskt riktigt underhållande trots att målen uteblev och om bara ÖSK hade haft centimetrarna på sin sida hade det kunnat stå både 2 – 0 och 3 – 0 till de svartvita. Men viktigast av allt var nog ändå att defensiven börjat fungera igen. Att John Alvbåge var på planen igen har säkert en hel del betydelse för nu både hördes och syntes det mer pushande från målvaktens sida än det gjort i de tidigare matcherna då Westman vaktat kassen.
Andra halvlek var det således dags för ÖSK att göra mål i den målbur som stod framför bortasektionens läktare och vi väntade alla spänt på att nätet skulle rassla. Tyvärr rasslade inte så värst. Fredrik Nordback hade en boll som vi alla trodde skulle gå in men åter igen var det några ynka centimetrar som fattades eller kanske någon grad för mycket på vinkeln hur man nu väljer att se på det hela matematiskt sett.
Istället var det Ljungskile som ökade pressen och radade upp en mängd hörnor och inkast men utan att lyckas. Ja, man hade visserligen en boll i mål men den blev avvinkad för offside. Och – hör och häpna – naturligtvis var den tveksam vad annars. Standardkommentaren från motståndarnas tränare nu för tiden tillsammans med att man egentligen borde ha vunnit matchen då man haft mest bollinnehav och att matchresultatet inte speglar matchen. Jo men visst!
En sak som skiljer ÖSK lite grann i år mot tidigare år är att vi har fått en tränare som vågar ta byten i god tid och inte väntar till den 86:e matchminuten med byten. I den 61:a matchminuten utgick Eric Bassombeng och ersätts av nyförvärvet Robin Staaf och 8 minuter senare får Nordin Gerzic kliva av plan till förmån för Robert Walker, två offensiva byten alltså. Helt riktigt, den som inte vågar vinner aldrig! Något som senare skulle visa sig vara helt taktiskt riktigt.
Vi får sedan ett sent byte även det offensivt och nu har tränare Sixten Boström spelat ut alla sina kort i och med att Roni Porokara får komma in och Michael Jidsjö gör allsvensk debut. Och hur många allsvenska spelare har krönt sin debut med att göra en assist? Ett långt inkast som når Jidsjö som bröstar fram till Robin Staaf som i sin tur inte gör något misstag utan skruvar bollen i mål tätt innanför målvakten Mikal Slawutas vänstra stolpe. Äntligen var marginalerna på ÖSK:s sida och det utbröt vilt jubel och dans på bortasektions läktare.
Örebro SK lyckades hålla undan och tog säsongens andra bortaseger och framför allt 3 mycket viktiga poäng. Behöver jag nämna att stämningen var på topp i bussen på vägen hem? Grymt skönt att kunna avgå med seger, att självförtroendet äntligen börjar komma tillbaks bland spelarna.
Så för att summera helgens insats, vi hade inte tur med vädret men vem bryr sig en sådan här dag. Vidare kan vi konstatera att värvningen av Kim Olsen och Robin Staaf är helt korrekta! I Kim har vi fått den targetplayer vi ropat efter så länge och Robin Staaf verkar kunna göra mål även i de högre regionerna. Patrik Haginge var inte saknad idag, hans namne Patrik Antonnen skötte sysslan på högerbacksplatsen lysande. Betydelsen av att ha John Alvbåge tillbaks i ÖSK och i mål behöver väl inte närmare förklaras.
Örebro gjorde en kämpainsats och krigade till sig tre poäng, man har äntligen börjat spela som ett lag och hjälper varandra. Det som man som supporter fortfarande saknar är att se ÖSK göra mer än 1 mål i en match och att Roni Porokara får näta någon gång. Men fortsätt så här så löser sig nog den biten också.
Sen till sist, efter att vi supporters gjort vågen tillsammans så kommer Kim Olsen fram till och och tackar klacken. Det värmde mycket! Magnus Kihlberg och John Alvbåge hängde på och undertecknad fick göra high-five på både Kim, Magnus och John, det är sådana saker och tre poäng som gjorde att man klarade av en regnig måndagsmorgon ganska galant.
Avslutningsvis säger jag som August Strindberg sa: ”Det är inte våra dygder utan fel som gör oss till människor.
Vi ses på Behrn!
