Krönika: Det var det, eller?
För att inte tala om alla stackars Kubaner som kämpat arslet av sig dom första 8 omgångarna.
Jag sitter där hemma 19.48 på kvällen den 29 maj 2005, och ser min 5 månader, unga dotters oskyldiga ansikte. Hon har just slurpat upp den sista droppen välling inför natten. Hon är helt lealös i sin kropp och mäkta nöjd i sitt somnade, söta ansiktsutryck.
Ovetandes är hon om pappas intressen som djävulskt, gnager honom i själen. Så lyckligt ovetande är hon om hans ständiga våndor som medförs med att hålla på ett lag som ÖSK.
Vad har hänt Mr Walker? Vad är det som fattas oss i ÖSK?
Försäsongen lovade ju så gott. Det såg ju så förbaskat lovande ut, att till och med konstgräset började dofta allsvenskt. Vi blev så favorittippade att vi själva, nästan började tro att vi skulle rasa igenom serien med ett självsäkert hånflin. Det hånflinet har sakta men säkert vänt sig emot oss på alla sätt och vis.
Om vi ändå inte invaggat oss själva med fans i denna lustiger återdans lovlighet.
Om vi ändå förlorat hälften av matcherna, så hade våra krav kunnat sjunka några grader.
Men inte då. Inte en förlust i vår väg. Inte en svag länk i hela laget oavsett uppställning på "elvan". Mål östes in i varje match, det såg så underbart ut.
Vad hände sedan? Ja, det vet vi ju. Inte ens ett eko kvar av vårt forna grundspel, inte ens ett uns av framgångskorn på Närkekartan. Ingen som spelar fram och ingen som gör mål. Hur är det möjligt att det kan bli på det här sättet, när det var så "ofelbart" och enkelt? Hur kan hela laget samtidigt toppa formkurvan åt det käpprätta hållet?
Ja, f-n vet.
Jag tror tyvärr mina vänner att vi nog skall sluta lura oss själva, det är inte så enkelt längre. Vi är inte bättre än så här i dagsläget och det i sig känns skoningslöst enkelt att säga.
Planen var att vi skulle upp i Allsvenskan? Men vi klarar det inte om man skall se till det utomjordiskt, krampaktiga spel vi har i vår ägo. Det känns faktiskt som vi åker ur Allsvenskan i efterhand på det paralyserade sättet vi uppträder på plan.
Jag tycker ändå synd om spelarna på några vis, men speciellt att dom skall behöva uppleva denna kris tillsammans, precis när vi behöver den som minst, och när vi är/var som mest favorittippade. Det måste svida något enormt i stoltheten, hoppas jag!
För att inte tala om alla stackars Kubaner som kämpat arslet av sig dom första 8 omgångarna men inte fått något tillbaka. Jag förstår om dom tappar gnistan när allt går fel för våra kära, svartvita hjältar.
Vidare så blir jag så ängslig och rädd när jag ser hur vi genomför match efter match.
Det finns ju inget som talar för att vi kan vända på denna olycksbringande trend.
Vi uppträder så håglöst att det känns som vi inte har någon målgörare alls, att vi inte har någon mittfältstrateg, och ingen skyddsängel som sista utpost och målvakt. Och framförallt, vi har ingen laganda som lyfter oss när allt annat går snett. En laganda som likt den i höstas räddade oss tillfälligt kvar i högsta serien. Den fattas obönhörligt nu, och det skrämmer mig mer än något annat.
Självklart har vi målgörare, mittfältare o.s.v. men ingen som motsvarar våra drömmar om ett återtåg till Allsvenskan så snabbt som denna säsong.
Laget vi älskar är i spridda spillror just nu. Vem skall plocka upp dom, och göra ett lag av det, som vågar spela fotboll som vi tänkte oss?
Där krävs ett ruggigt hästjobb nu av Hammar och Walker, att få alla spelare och inse allvaret där vi är, och börja om och kämpa för varandra.
Jag vet att vi kan, så kom igen nu ÖSK.
Börja om nu och kämpa, för oss, för alla och speciellt för er och laget.
Vi ger aldrig upp. Jag lovar.
Tills nästa gång.
ÖSK-Boldt
