Fjärde raka segern
ÖSK vann en jämn match mot jumbon Mjällby. Det krävdes dock ett mål strax innan slutet för att säkra de tre, på förhand givna, poängen.
Vissa segrar är enkla.
Andra segrar är orättvisa.
Och så finns de här matcherna där man slits mellan hopp och förtvivlan i nittio minuter och avgör, slumpmässigt, när det bara är sekunder kvar att spela. Undrar om just dessa inte är de allra skönaste.
Spelet i dag var väl sissådär egentligen. Efter en furiös start kändes det verkligen skulle lossna spelmässigt den här matchen. Innan matchklockan hade tickat fram till tre minuter hade man haft ett skott i insidan av stolpen (Costa) och man borde haft en straff (Costa neddragen i fritt läge) och det vädrades rejält med morgonluft i de ÖSK:ska lungorna som fortsatte att sätta de gulsvarta gästerna under rejäl press. Men ju längre halvleken led, dessto mer fick Mjällby kontroll på Costa och därmed bröts udden till den framgångsrika ÖSK-offensiven obarmhärtigt av.
Blekings fotbollsstolthet började även de anfalla och mycket kvicke Fredrik Olsson oroade ständigt Haginge och Jansson med sin snabbhet. Olssons anfallskollega Ekenberg var mycket skottvillig men Westman (huvva vad bra han är i år) stod pall för allt. Främst märks frilägesräddningen sedan Olsson sprintat i från Axel Kjäll i en kvick MAIF-kontring. Undrar för övrigt om Westman tränar extra på frilägen, det var inte det första dylika han parerade i år.
Nåja, halvleken spelades av med Mjällby i förarsätet sista kvarten. Vissa burop kunde urskiljas ur det allmänna sorlet medan publiken i sakta mak tog sig ut från läktaren för köp av korv, dryck och chips (inte för en femma). Inga byten noterades till andra halvlek och gästerna inledde andra halvlek som man avslutade den fösta, det vill säga bäst. ÖSK gjorde visserligen mål då Lundblad slog in returen på Costas skott men linjedomaren (de heter så och därmed basta) stod i stram givakt med flaggan i vädret och målet var således underkänt.
Mjällby spelade stundtals ett riktigt fint kortpassningsspel men man hade svårt att skapa de där riktigt superheta chanserna. De avslut som togs var mestadeles skott utifrån som inte vållade "Weggen" några större problem. ÖSK valde att göra två byten i mitten på halvleken. Först fick Paul Munster, med krampkänning, lämna planen till förmån för Giorgi Kyosev och strax därefter ersatte Emra Tahiri en trött Ricardo Costa.
Emra hann bara vara på planen i sju minuter innan han bröt dödläget. En excellent framspelning av Patrik Anttonen fann Emra i djupled och ensam med målvakten gjorde 17-åringen inget misstag. Han rundade den utrusande målvakten och placerade retfullt enkelt in bollen i tomt mål. En lysande prestation av anfallstalangen givetvis men Anttonens precisa frispelning med yttersidan har etsat sig fast på min näthinna. Glädjen blev dock inte långvarig då gästernas Tobias Johansson var ofin nog att kvittera på hörna bara sex minuter senare. Ytterligare en gång fick vi se varianten då motståndet placerar många spelare på första stolpen och slår bollen i ytan dit Westman inte kan komma på grund av trafikstockning framhör honom. Enkelt, effektivt och något för ÖSK att ta efter.
Sakta såg jag den allsvenska platsen rinna ut i sanden. Förbannade även det faktum att vi inte skulle ta tre poäng när nästan alla andra lag kryssade i denna omgång. Dessbättre var ÖSK-spelarna inte lika resignerade som undertecknad. Emra slet tag i bollen efter Mjällbymålet, rusade upp till mittcirkeln och manade på sina lagkamrater att rappa på så att vi kunde avgöra det här. Givetvis blev det Emra förunnat att avgöra matchen sedan han knoppat in bollen från nära håll. Patrik Anttonen kastade ett av sina långa patenterade inkast, det skarvades av Fredrik Jansson vidare till Emra.... och, vad brukar man säga, resten är historia.
När så Miro Ukalovic (kan jag fakturerar honom för en sönderslagen keps?) blåste för full tid innebar det fjärde raka segern och att ÖSK verkligen är med i matchen igen. Alla de marginaler vi hade emot oss i början på säsongen har nu bytt sida och är med oss i stället vilket uppskattas något enormt. Hade söndagens match spelats i maj eller april är jag helt säker på att den slutat 1-1 eller att MAIF avgjort till sin fördel i slutet. Det är hur som helst en stor gåta att Mjällby återfinns som jumbo i tabellen. Man spelar en mycket trevlig fotboll och på rak arm kan jag inte säga att jag sett något bättre motstånd (AIK undantaget) på Behrn Arena i år. Med lite större effektivitet, lite flyt och samma fina spel kommer man snart att börja inhösta välbehövliga trepoängare.
Spelarkritik:
Peter Westman var återigen formidabel mellan stolparna. Visst, det var brist i kommuniktationen någon gång och han tappade, onödigt, ett skott till hörna men det förtar inte mitt helhetsintryck av en mycket säker sista utpost i ÖSK (att han har en himla snygg, helsvart, målvaktsdress gör inte saken sämre). Backlinjen kändes inte superstabil och ytterbackarna måste våga ta flera offensiva initiativ. Jansson och Haginges (framtidens mittlås) samarbete var inte alltid klockrent men det krävdes en fast situation för att Mjällby skulle få nätkänning.
På mittfältet kan de flesta bättre. Ricardo Costa inledde superbt men mattades redan i den första halvleken. Nordback stod för sedvanligt hårt slit på mitten medan Jelecák och Anttonen bara glimtvis blixtrade till. Anfallsduon jobbade visserligen stenhårt men man kändes inte speciellt heta när det vankades farligheter. Emra Tahiri stod för ett fullkomligt lysande inhopp och torde vara aktuell som startman mot Boden på sin 18årsdag.
Matchfakta:
ÖSK-Mjällby 2-1 (0-0)
1-0 (78) Emra Tahiri (ass. Patrik Anttonen)
1-1 (84) Tobias Johansson (ass. Jonas Andersson)
2-1 (89) Emra Tahiri (ass. Fredrik Jansson)
Varningar ÖSK: Joel Riddez och Jon Lundblad
Varning Mjällby: Markus Ekenberg
Domare: Miro Ukalovic
Publik: 4812
ÖSK: Peter Westman - Axel Kjäll, Fredrik Jansson, Patrik Haginge, Joel Riddez - Mirza Jelecák (Fredrik Samuelsson, 81), Fredrik Nordback, Ricardo Costa (Emra Tahiri, 71), Patrik Anttonen - Paul Munster (Giorgi Kyosev, 62), Jon Lundblad
