Lagbanner

Är spöket bortjagat nu?

"Verkar också så om motståndarna dragit nytta av detta och man tycks ha varit helt övertygade om att man skall fixa poäng då man nästan, det känns så i alla fall, gått och hånlett och det desperat kämpande ÖSK-försvaret och överlägset konstaterat att ”kämpa på ni bara, ni liksom vi vet att det bara är en tidsfråga innan kvittering är inslagen”.

Att poängförlusterna varit många och onödiga i år är väl allmänt känt och ifall vi hade lyckats behålla ett par av de ledningar vi de facto haft så skulle vi vara minst lika inbladat i toppstriden som de två Stockholmsföreningar som idag, enligt mig, är de två största guldpretendenterna.

I premiären mot AIK slutade matchen 0-0 och det var väl inte helt orättvist då AIK hade mest boll, medan vi skapade de allra hetaste chanserna. Bland annat har två missade frilägen, ett av ”Pålle” och ett av Skoog, etsat fast sig på näthinnan. Veckan efter bar det av till Göteborg för match mot IFK, en uppgift som visade sig vara alltför övermäktig våra grabbar som var totalt chanslösa och segersiffrorna för ”blåvitt” skrevs till 3-1. Nytt Göteborgsmöte väntade nästa vecka då ÖIS agerade gäster på Eyravallen, en match som ÖSK faktiskt hade tur i då man kunde kvittera i matchens absoluta slutminutrar när Gustav Andersson var framme och knoppade in en frispark.

Sedan började eländet, då vi tappade poäng mot Djurgården med matchen sista spark då Johan Wallinder höll sig framme på hörna och mer eller mindre bara fick bollen på sig så att den gick in i mål. Inget att säga om det rättvisa i att DIF kvitterade men med tanke på att ÖSK, med trettiofem sekunder kvar hade bollen under kontroll på offensiv planhalva kändes det naturligtvis oerhört tungt att inte lyckas hålla undan. Lite senare var Häcken på besök och återigen förvandlades en ”säker” ledning till oavgjort och 2-2. ÖSK ledde i denna match med 2-0 och hade bud på mer innan Häcken kom tillbaka i matchen via ett vådaskott signerat den inte helt obekante Kim Källström.

I de två hemmamatcherna mitt i sommaren mot Halmstad respektive Sundsvall fick ÖSK nöja sig med 1-1 båda gångerna. HBK slog in sin kvittering med knappt tio minuter kvar medan Sundsvall var ofina nog att kvittera alldeles innan slutet.

Den tyngsta poängförlusten kom dock på Olympia. ÖSK inledde lite darrigt och hemmalaget kunde helt enligt ritningarna ta ledningen via ett mål av Alvaro. Sportklubben kunde dock på något märkligt sätt vända på steken och man hade ledningen med 2-1 med fem minuter kvar trots att man fått en horribel utvisning på Jonas Pelgander efter en knapp timmes spel. Oturen kom här att personifieras i Gustav Andersson som dunkade in bollen i egen kasse på en frispark som aldrig ens borde få slås då den var oerhört feldömd och matchen slöt 2-2, ett resultat som är oerhört gångbart då det gäller ÖSK i år. I returmötet mot HIF på Eyravallen hade ÖSK ledningen tre gånger men man lyckades ändå inte hålla undan och gästerna var oförskämt snabba med sina kvitteringar hela tiden, tror vår "längsta" ledning varade en kvart. Mot Trelleborg borta tog man också, som vanligt ledningen, men den kvitterades, som vanligt, omgående och ÖSK fick återigen nöja sig med enbart en poäng.

Skall också komma med ett avslöjade i denna artikel som jag inte är speciellt stolt över. I den oerhört märkliga matchen mot Norrköping härförleden där svartvitt i vanlig ordning öste på framåt och blottade sig bakåt lämnade undertecknad arenan med tio minuter kvar. Eftersom man blivit så luttrade och vant sig vid att ÖSK tappar tämligen ”säkra” ledningar traskade jag hemåt efter att Norrköping reducerat till 4-3 på straff då jag inte hade orkat med ytterligare ett onödigt poängtapp. Ny lyckades ju Sportklubben, mot förmodan, hålla undan och skrockfull som man är kanske det är bäst för ÖSK att jag lämnar arenan i slutskedet för att trepoängarna även i fortsättningen skall bärgas.

Att enbart skylla på otur går givetvis inte, det argumentet spricker ganska snart utan det måste helt enkelt vara så att det gått troll i bollen. Spelarna blir så nervösa och vill så gärna hålla ledningen för att bevisa alla olyckskraxare till supportrar att man minsann kan försvara en trepoängare att allt helt enkelt låser sig. Alla taktiska råd man fått innan matchen, alla tankar på att anfalla är som bortblåsta och man tjongar helt enkelt iväg bollen så fort den närmar sig det egna målet utan att ha i åtanke att den på så sätt omedelbart kommer tillbaka igen och nya kraftödande försvarsinsatser tas i anspråk. Verkar också så om motståndarna dragit nytta av detta och man tycks ha varit helt övertygade om att man skall fixa poäng då man nästan, det känns så i alla fall, gått och hånlett och det desperat kämpande ÖSK-försvaret och överlägset konstaterat att ”kämpa på ni bara, ni liksom vi vet att det bara är en tidsfråga innan kvittering är inslagen”.

Nu har vi ju i alla fall lyckats hålla undan i två raka matcher och kanske är oförmågan att bevaka en ledning ett minne blott. Jag vill åtminstone tro det och ett första test på om spöket är fördrivet får vi på Stadion på måndag då vi vår vara trogen kommer att ta ledningen... det gör vi ju alltid!

Det sägs ju att tur och otur brukar jämna ut sig under en säsong och då kan det bara konstateras att vi skall ha en ruggigt tursam avslutning i år.

Fotnot: Hade ÖSK hållit undan i alla de matcher där man haft ledningen hade man idag haft ytterligare fjorton poäng och varit i serieledning.

Marcus Avenbrand2001-08-21 18:35:00

Fler artiklar om Örebro

Fem punkter från vallen #3