Gästkrönika: Allsvenskans framtid

Tio långa månader kvar tills nästa gång – så har de svenska klubblagen återigen gjort sitt alldeles för tidigt i de europeiska cuperna. Är ÖSK med i snacket då och vilka förhoppningar kan vi ha? Svaret på frågan om hur svensk klubbfotboll mår har sällan varit tydligare.

Vi ligger i sängen med 40-graders feber och vattkoppor. Jag ska inte måla fan på väggen och återkommer till de positiva saker som finns i vår liga. Trots allt kaos kring AIK efter matchen hemma på Råsunda mot Levski kunde jag inte låta bli att hoppas att de skulle kunna få till ett resultat som fixade de vidare – för svensk klubbfotbolls skull. Trots att det var just en match på vallen mot Elfsborg som indirekt fick mig att bli ÖSK:are (ja, jag har en uppväxt långt ifrån allt vad Rosta, Mellringe och Eyravallen heter) så hoppades jag att de skulle göra en bragdartad match hemma mot Napoli – för svensk klubbfotbolls skull.

Den pågående debatten kring Allsvenskans utformning är i full gång. Ska vi ha kvar 16 lag? En återgång till 14? Eller ska vi ner till tolv eller tio lag? Att den här debatten sker endast ett fåtal år efter en utökning är givetvis bra. Man kan nu se resultatet av utvidgningen.

Publiksnittet har sjunkit – det beror inte bara på taskigt lagda spelscheman utan att även lag med generellt sett ett lägre publiksnitt återfinns i serien och där handlar det inte bara om dessa lags hemmasnitt.

Genomsnittskvalitén har också sjunkit och det finns en rad matcher som tyvärr har hållit alldeles för låg nivå.

Planeringen av spelschemat. Okej, det är ofrånkomligt. Som det snackats tidigare om. Ska vi spela vår/höst ska vi inte mosa ihop matcherna på våren för att låta arenorna stå tomma när planerna är som bäst på sommaren.

Landslagets kvalmisslyckande. Det är trots allt av stor vikt för intresset att vi har ett landslag som lyckas och som därmed också får upp intresset för Allsvenskan.

Vad är det positiva med utvidgningen till 16 lag?
Mindre lag har fått chansen att utmana de större elefanterna. Här är ju Mjällby ett utmärkt exempel på en förening som tagit sig upp och spelat till sig bra resultat på ett väldigt Kalmaritiskt igenkännande sätt. Men dessutom har svensk talangfotboll inte mått så här bra på hur länge? Ni såg ju sommaren 2009 och vi fortsätter att se en riktigt bra talangutveckling. I och med att serien utökas kan inte alla lag hämta färdiga spelare. Flertalet satsar och ger de yngre förmågorna chansen – äntligen. Det här bidrar i sin tur att klubbarna kan sälja vidare spelarna för att sedan stärka sina organisationer ytterligare.

Vi står nu inför ett tydligt vägskäl där en tydlighet i kommande beslut angående svensk elitfotboll är ett måste. Vad vill vi se för liga? Vad vill vi åstadkomma? Hur ska vi öka kvalitén på ligorna? Hur ska vi höja publiksnittet?

Vad för liga vill vi se? Det är ju bara att konstatera att vi står väldigt långt ner i den europeiska fotbollspyramiden. Vi får tyvärr befatta oss med att de vassaste talangerna och bästa spelarna kommer att hamna utomlands och utanför Norden oavsett om vi har 16, 12 eller 10 lag. Det är inte där problematiken ligger. Vi ska dock i mina ögon inte vara en feederliga till våra nordiska grannar. Viljan att vinna måste vara större än rädslan att förlora, och kanske är det något som kommer att komma tillbaka med tanke på alla de som är rädda om sina jobb.

Vad vill vi åstadkomma? En jämn liga där flertalet har chansen att vinna varje säsong? Låter inte alls dumt. I Europaspelet blir vi dock drabbade – för här behövs en viss kontinuitet, erfarenhet, rutin vid den typen av spel. Det är väl i stort sett bara Elfsborg på senare tid som lyckats fixa detta och de har ju också gjort godkända resultat.

Hur ska kvalitén ökas? Om vi minskar antalet lag så kommer de mindre lagen få allt svårare att spela i Allsvenskan. Men behöver detta betyda att de går helt lottlösa? Inte alls. I Danmark som exempel så har det skett ett antal större övergångar inom ligan på 10-15 miljoner kr. Detta har likt en spiral gått ner även till de mindre lagen som fått bra betalt för sina spelare. Dessutom undrar jag varför fler lag inte lånar ut sina spelare till just Superettanklubbar? Även det bör rimligen öka vid en minskning av serien. Det här kommer inte bara kunna stärka Allsvenskan utan även göra Superettan allt proffsigare. Att de lag som kommer upp är lika väl förberedda och innehar en tillräcklig kvalité á la Mjällby t ex. Sen måste en proffsigare attityd finnas och det från högsta instans – SvFF. Allt ifrån bestraffningar, till ärendehanteringar och tydlighet.

Hur publiksnittet ska höjas? Publiksnittet har gått ner en hel del de senare åren. I år har det skett ett antal krismöten i hur man ska fixa publiken tillbaka till arenorna och vad för målgrupper man vill nå ut till. När man läser vad de kommit fram till är det inte utan att man drar på smilbanden. Det ska satsas på ”barnfamiljer” ”pensionärer” osv. Består Allsvenskan till största delen av matcher som spelas under dagen är min fråga? Ordet kontinuitet kan inte nämnas för mycket och här nämns det igen. Får vi en tydlighet i spelordning/spelscheman så VET supportrar när matcherna går. - Måndagar kl. 19? Fint, as bra, då vet vi. Vill de större lagen inte spela lördagsmatcher kl. 16 pga. att tv-ersättningen är för låg i förhållande till publikbortfallet så bör man väl kunna skriva in ett sådant avtal att klubbarna skall ersättas med en skälig summa för detta publikbortfall.

Vad skulle ske för ÖSK om en minskning av Allsvenskan skulle ske tillåt oss säga tolv lag? I dagsläget ser jag inga problem. Vi har etablerat oss som en stabil och seriös förening som spelar en relativt attraktiv fotboll och som också har ett hyfsat publiksnitt. Det gäller dock att man spinner vidare på den inslagna vägen och inte drabbas av panik om man åker på resultatmässiga bakslag. Allt fler matcher skulle få nerv i sig med ett ökat publiksnitt som följd. Betydelsen av att ha ett lag i den högsta serien skulle även öka – vilket även kommun och näringsliv i Örebro skulle förstå än mer. Faktorer som betyder mer sponsorpengar och bättre förutsättningar.

Om ett år kan vi vara de som står och suckar lite förmätet ”ja, men vi var ju i alla fall med” och då konstaterat att hälften av de spelare som tog oss ut i Europa inte längre var de som representerade ÖSK i Europaspelet. Kan FC Thun, Anorthosis Famagusta och SK Zilina kan faen vi också.