Petter resonerar: "Försvarsspelet hackar – vad är det som händer?"
Mot AIK, Gefle och mot Djurgården har sportklubben släppt in 8 mål, men bara mäktat med att göra 3 framåt. Det är inte under några omständigheter godkännt. I takt med att försvarsspelet har börjat svaja har målproduktionen kommit igång, men vad gör det när man alltid släpper in fler mål än vad man gör?
Senast Örebro SK tog poäng i Allsvenskan var mot Åtvidaberg på Kopparvallen den 27e juli. Sedan dess har ÖSK mött AIK, Mjällby, Gefle och i fredags Djurgården och har i dessa matcher som vi alla vet kammat noll. Efter Gefles seger mot IFK Norrköping är det nu 11 poäng till kvalplatsen och hela 14 till Syrianska på säker mark. Det ska med andra ord till ett mirakel för att ens nå kvalplatsen.
Efter förlusten likt fredagens är det nära till hands att damma av utrycket ”en hedersam förlust”. I min bok finns det inte några hedersamma förluster i det långa loppet. Naturligtvis kan man bli förnedrad, utspelad och förlora med 0-5, då är det skönare för både spelare och supportrar att förlora en jämn match med 3-2 efter ett sent avgörande. Vad som dock står klart är att ingen minns den hedersamma förloraren efter ett tag. Ibland kan det ta en månad, ett halvår eller ännu längre än så. Till slut försvinner ”hedersamt” från utrycket och det enda som står kvar är förlusten.
Att förlora mot ett Djurgården som nu inte förlorat på 16 matcher är inte någon skam. ÖSK:s insats var, precis som mot Gefle, stundvis bra. Anfallsspelet har med Alhassan ”Crespo” Kamara och Schpetim Hassani fått den tyngd som saknats när Marcus Astvald har bildat anfallspar med i tur och ordning med Kalle Holmberg, Tobias Grahn och Ahmed Yasin. På högerkanten gjorde Kalle Holmberg återigen en stark insats som kröntes med reduceringsmålet till 1-2. Den nyblivna u-19-landslagsmannen Holmberg har tagit fler än ett kliv framåt sedan Per-Ola Ljung tog över ÖSK och kommer med all säkerhet dra till sig intresse från allsvenska klubbar om, eller snarare när, ÖSK ramlar ur Allsvenskan.
ÖSK kom runt på kanterna, spelade sig igeom Djurgårdens innermittfält tack vare Mohammed Saeids kvicka fötter och Daniel Bambergs kloka rörelsemönster och spelförståelse. Armend Alimi blandade och gav som bara han kan göra, framför allt gav han Djurgården ”två mot en lägen” mot den övergivne Samuel Wowoah på vänsterbacken. Trots det skapades chanser framåt men framför allt var det chanser som missades. Att Crespo är ung och har mycket kvar att lära är tydligt. Råmaterialet till att bli en framstående spelare i Allsvenskan finns där. För att nå dit gäller det för Crespo att dra på sig färre frisparkar i dueller med motståndarförsvaret men framförallt måste han bli effektivare. Mot Djurgården ställdes Crespo en mot mot med Kenneth Höie två gånger, ingen av gångerna kom han till avslut.
När Per-Ola Ljung tog över ÖSK i juni lades fokus på försvarsspelet. Under de två första matcherna mot GAIS och Malmö släppte man bara in 1 mål och mot Allsvenskans målgladaste lag BK Häcken fick Jonas Sandqvist ”bara” plocka fyra bollar ur nätet över två matcher. Fem mål i baken på fyra matcher är varken jätebra eller jättedåligt, men sett till att ÖSK är ett bottenlag får det det ses som godkänt. Efter det har något hänt. Mot AIK, Gefle och mot Djurgården har sportklubben släppt in 8 mål, men bara mäktat med att göra 3 framåt. Det är inte under några omständigheter godkännt. I takt med att försvarsspelet har börjat svaja har målproduktionen kommit igång, men vad gör det när man alltid släpper in fler mål än vad man gör?
Även om Allsvenskan 2013 snart är utom räckhåll går det naturligtvis inte att lägga ned årets säsong, hur mycket än vi vill det. Det som sker under de resterande matcherna följer med spelarna till semestern, genom försäsongen och in i nästa säsong oavsett serie. Just därför är det oroväckande att försvarsspelet ser ut som det gör. Det kan finnas flera anledningar till det. En möjlighet är naturligtvis att Per-Ola Ljung helt enkelt har skickat ut sina spelare med direktivet att anfalla och åter anfalla med tanke på tabelläget. Ett annat tänkbart scenario är att beslutet att frångå det tidigare framgångsreceptet med två defensiva mittfältare har gett större effekt än den ursprungliga tanken var.
Andraligorna runt om i Europa måste ses som en råare och stundtals ”skitigare” version av sina försaligor. I italienska Serie B är det fruktansvärt svårt att vara anfallare, i engelska Championship är leriga planer och tuffa tacklingar vardag medans Segunda division i Spanien bjuder på fler mål och ännu mer böljande spel än La Liga. Om Superettan följer samma mönster ställs ÖSK, med största säkerhet, nästa säsong mot motståndare som har svårt att bollen inom laget och fokuserar än mer på fysisk tyngd. I en sådan serie är det ännu viktigare att ta vara på sina chanser och inte släppa till för många lägen bakåt. Två saker som ÖSK har svårt för.
Per-Ola Ljung och ÖSK har redan nu en mängd saker att jobba med under hösten och vintern inför nästa säsong, oavsett serie.
