Gästkrönika: Att överleva är att leva
Som supporter till ett lag så älskar och hatar man aldrig sin klubb så mycket under transferperioden, innan säsongen börjar. Man är uppfylld av hopp för den nya säsongen, samtidigt som man självsäkert kan påpeka varför det gick fel, eller inte ännu bättre, under den nyligen avslutade. Man hoppas att klubben kommer att kunna knyta till sig en blivande storstjärna, samtidigt som man vrider sig sömnlöst över risken att alla nyckelspelare ska lämna eller vägra förlänga sina kontrakt.
För många av oss som håller på ÖSK så har den korta karriären (så här långt) för Astrit Ajdaravic blivit ett hett samtalsämne. Varför skrev klubben inte ett längre kontrakt med honom, så att han inte kunde lämna för Norrköping efter att ha blivit en publikfavorit? Det finns också en rädsla för framtiden: vad kommer hända om Bedoya, Gerzic, Alvbåge, Almebäck, Astvald, eller någon annan vägrar att skriva ett nytt kontrakt och istället gör som Porokara och går till en ny klubb som Bosman? Vi borde skrivit långa kontrakt, tänker man gärna, så att vi skulle kunna kräva in övergångspengar när de lämnar. Hur kunde vi vara så dumma?
Jag tror att det är tvärtom. Det är lätt att vara oroad för att kontrakten är på väg att gå ut för de bästa spelarna i ett lag men man måste vara konsekvent och även tänka på de spelare som inte blir lika framträdande. Samtidigt som kontrakten nu går ut (eller kunde brytas) för spelare som Porokara, Anttonen, Ajdaravic och Westman, så gör de det för Jidsjö, Anthony Flood och Henri Belle. Tänk om de sistnämnda fått höga löner och långa kontrakt – då skulle ÖSK inte haft utrymme att skaffa några nyförvärv överhuvudtaget.
Vi får inte glömma att situationen är annorlunda nu än det var för 5 år sedan, för 10 år sedan, och framförallt för 15 år sedan. Bosman-domen revolutionerade hur klubbar måste resonera i sitt kontraktskrivande, och ”alla” – inklusive ÖSK, med tragiska konsekvenser – höjde spelarlöner och längden på kontrakt så att man kunde sälja spelare utomlands. Den andra revolutionen skedde när det plötsligt inte var självklart att alla spelare skulle få plats att spela någonstans, och allt fler klubbar började få ekonomiska problem. De som drabbades värst var de som hade många spelare som inte var ”tillräckligt bra” men med långa kontrakt och höga löner. Extremexempel är Winston Bogarde i Chelsea som 2000-2004 fick 40 000 pund i veckan för att sammanlagt spela fyra matcher, och Seth Johnson i Leeds som fick 37 000 pund i veckan under fyra år i ett bankrutt Leeds 2001-2005. Spelarna gjorde inget fel, vem skulle tacka nej till ett erbjudande om högre lön?
Lärdomen som man måste dra är att det är från början tyvärr omöjligt att se vem som kommer att blomma ut till en storstjärna, vem som kommer att misslyckas, och vem som – tyvärr – kommer att få sin karriär förstörd av skada. För en klubb så är alltså det viktigaste att överleva, och det gör man bäst genom att skriva (relativt) korta kontrakt med spelare för (relativt) låg lön. Vi får vara tacksamma för spelarnas insatser under den tid dom finns i klubben, och går de som Bosman så får de ersättas av andra spelare som är Bosman – till lägre lön. På många sätt är den nya verkligheten befriande tycker jag – nu är det klubbens förmåga att ta till vara de spelare som för tillfället finns som avgör framgång. Klubben är större än spelaren, eftersom man vet att spelaren ändå kommer att lämna. Om han är tillräckligt bra för att han som gratisvärvning är intressant någon annanstans, om han inte platsar för att hans kontrakt går ut.
Jag är därför inte oroad över att kontrakten för flera ÖSK-favoriter går ut om ett år – de kommer finnas kvar i klubben 2011 och bidra till en ny härlig säsong, där vi till och med kan följa laget i Europaspel. Om de lämnar som bosman efter det, c’est la vie, de tar inte med sig min klubb!
