Krönika: "Glöm aldrig Sixten"
Som fotbollssupporter har man oftast en tendens att glömma det förflutna och enbart fokusera på vad som komma skall. Alla målsättningar som favoritlaget tidigare uppnått och alla upplevelser som den har varit med om blir helt plötsligt oviktiga. All historia suddas sakta men säkert bort och till slut förvandlas nostalgin till någonting meningslöst. Med andra ord, betraktas favoritlagets aktuella prestationer som det enda som räknas.
Att en supporter någon gång slänger en taskig kommentar om den klubb som han eller hon håller på, är något som tillhör det vanliga. Det gör även de mest trogna supportrarna. Det sker stundtals under prekära omständigheter, då laget inte presterar som det vanligtvis brukar göra. Kommentarerna är dock inte baserade på hat, utan snarare kärlek. Man bryr sig för mycket om sitt lag att man vägrar acceptera det faktum att laget har misslyckats med att nå sina ambitioner. Det är då kärleken övergår till frustration, och det är den känslan som får supportern att explodera. Man säger nedvärderande ord till spelarna som representerar favoritlaget och hånar klubbens ledarstab för att ha värvat "fel" spelare. De som kritiseras i stunder som dessa är sällan spelarna på planen. Utan det är snarare tränaren som i nio fall av tio får bära hundhuvudet för att sitt lag inte har presterat tillräckligt bra. Visserligen har en tränare en oerhört stor roll i ett lag och kan på olika sätt och vis påverka spelet. Men till slut så är det ändå spelarna som ska ta ansvaret, uppfylla tränarens krav samt göra det som de är till för att utföra. Å andra sidan, är det ändå tränaren som får ta den negativa kritiken och trots det försöka gilla läget. En tränare som är exemplarisk i det här fallet och som har drabbats av detta är Sixten Boström.
På senare tid har Sixten utstått mycket kritik. Det är heller inte konstigt med tanke på ÖSK:s nuvarande tabellplacering och övriga prestationer under säsongens gång. Mycket av det har i själva verket berott på att man har gjort dåliga värvningar. Och med dåliga, menar jag inte att de värvade spelarna på något sätt inte håller måttet för att spela i Allsvenskan, utan det råder inga tvivel om att de gör. Det jag syftar på är att man har värvat alldeles för många spelare. Visserligen kan det vara bra med en bred trupp, men en bred trupp är inte alltid en stark trupp. ÖSK:s problem är att man har prioriterat kvantitet före kvalité. Visst kan man tycka att värvningarna har varit nödvändiga med tanke på att man har förlorat en del tungviktiga spelare. Och det är därmed inte konstigt att man kan tycka att värvningarna varit aningen panikartade, med tanke på att man har haft ont om tid att tänka på de förhastade besluten. Men samtidigt är det oerhört dumdristigt att värva så många spelare på en och samma gång. Som den förre detta Juventus-sportchefen Luciano Moggi en gång sade, så är det bättre att man värvar en kvalitetsspelare än åtta mediokra. I det här sammanhanget passar hans uttalande in perfekt, eftersom det förvisso tar tid för en spelare att smälta in i ett nytt lag och ett nytt spelsystem, speciellt om man kommer från en helt annan liga. Av den anledningen tycker jag personligen att ÖSK borde ha lagt all krut på att behålla de väsentliga spelarna som lämnade klubben i somras, istället för att värva som de gjorde. Skulle man misslyckas med det, skulle backup-planen vara att ge chansen till de spelare som tidigare inte haft möjligheten att visa upp sig. Det är dock alltid lätt att vara efterklok och det är något som sportklubben har insett nu, och det var kanske främst av den anledningen man bestämde sig att göra sig av med Lennart Sjögren.
Att göra sig av med Lennart var något som jag tyckte var rätt, men beslutet att även sparka Sixten, är jag dock aningen skeptisk till. Personligen tycker jag att Sixtens ankomst till ÖSK är det bästa som har hänt sportklubben på länge. Under hans ledning genomgick klubben en tydlig metamorfos. Den tråkiga fotbollen som klubben tidigare hade stått för, förvandlades helt plötsligt till en attraktiv och fantasifull fotboll, vilket även ledde till att man lockades till Behrn Arena för att se och vara med om klubbens framgångar. ÖSK blev även ett vardagligt samtalsämne för många i Örebro, och man började drömma om Europaspel och ett efterlängtat SM-guld. Europaspelet blev aldrig av, efter att man sannerligen blivit utslagna i kvalet, och förhoppningarna om ett SM-guld blev en tredjeplats. Men allt detta gjorde ÖSK-supportrarna alltmer optimistiska inför framtiden, eftersom klubben hade överträffat alla förväntningarna efter att slutat på den bästa placeringen sedan 1994, och mannen som låg bakom dessa framgångar var just Sixten. Efter den lyckade säsongen, så var man till och med rädd för att förlora honom som tränare. Men han valde att stanna kvar, vilket han förmodligen ångrar idag.
Det jag försöker komma fram till med denna text är att man som supporter har väldigt lätt för sig att peka ut en person som ska vara ansvarig för allt som går fel, men det man inte förstår är att den personen inte existerar. För felet som man är ute efter har inte med en person att göra, utan det har med hela klubben att göra. Det är klubben som ansvarar för truppens framgångar och det är klubben som får betala notan om något går snett. Med andra ord så är det fel att kritisera individen, utan det som ska kritiseras är enheten. Huruvida beslutet om att sparka Sixten var rätt eller inte, återstår att se. Och om Per-Ola Ljung är kapabel att förlänga ÖSK:s kontrakt i Allsvenskan är också något som visar sig med tiden. Något som dessvärre är säkert, är att han till en början kommer att iakttas som en hjälte, om han nu lyckas med uppdraget förstås. Men det är enbart en tidsfråga tills han misslyckas samt pekas ut som syndabock. Han kommer alltså till slut att möta samma öde som Sixten fick möta, vare sig han vill det eller inte.
Slutligen vill jag poängtera en sak och det är att hur det än blir för Per-Olas del, så ska vi aldrig glömma att det var Sixten som förde ÖSK:s spel till en ny dimension och etablerade en vinnarmentalitet bland sina spelare. En vinnarmentalitet som förde klubben mot höga höjder, säkrade en bronsplats samt fick motståndarna att frukta Behrn Arena. Och av dessa anledningar är vi Sixten evigt tacksamma.
