Krönika: Inte glädje, utan lättnad
"Det finns ju exempel på lag som snabbt vänt åter från dödsskuggorna en division ner och sedan lyckats väl i Allsvenskan. Men Trelleborg finns också."
Jag vet inte var ni befann er när det hände. För min del var det regnigt och mörkt. En bilfärd genom skogarna och radiosporten meddelade: Örebro SK har åkt ur Superettan. Nu handlar tillvaron som ÖSK-supporter inte längre om att glädjas åt en mittenplacering, nu handlar det om en sak. Att komma tillbaka.
I en tidigare krönika under 2012 skrev jag om hur det kan vara att stödja ett lag som ÖSK, att paniskt leva på hoppet och att utifrån realistiska förväntningar känna oproportionerlig glädje över de stundom infallande framgångarna. Hur känner man glädje och hoppfullhet av att åka ur en serie? Svaret är väl att man inte gör det (att vi i alla fall inte kom sist känns inte som någon tröst).
Det finns ju exempel på lag som snabbt vänt åter från dödsskuggorna en division ner och sedan lyckats väl i Allsvenskan. Men Trelleborg finns också.
Uppgiften för 2013 kommer att vara att ta sig tillbaka direkt. Att vara hoppfull inför en uppgift som antingen kan lyckas eller misslyckas går liksom inte. Det rimliga är att förvänta sig, inte hoppas, att ÖSK finns i Allsvenskan 2014.
Efter att ÖSK inlett den ljungska eran med två raka vinster så trodde jag absolut att P-O skulle lyfta oss upp över i alla fall den nedre av dödsstrecken. Nu blev det inte så, men visst var det ett korrekt beslut att byta tränare. Sixten hade kört fast och jag tror att Per-Ola Ljung är en bättre tränare för Superettan än vad Boström hade varit. Jag tror att Ljungs mer klassiska 4-4-2 och rakare spel passar Superettan, bättre än Sixtens kanske mer ambitiösa kortpassningsorienterade spel. Det finns ju en föreställning om att Superettan är mer kamp än tiki-taka, mer långbollande än kortpassningar. Jag tror det delvis stämmer.
I slutet av säsongen såg jag en match i Superettan: Brommapojkarna mot Brage. BP försökte visserligen vara Barcelona, Brage var som slumpmässigt tjonggäng i England tidigt 90-tal. Skilda fotbollsfilosofier alltså, men det fanns en stor likhet mellan lagen: det var ingen som meslirade. Kanske kan man inte kalla tempot för högt, men det var intensivt och det var inte någon av spelarna som skämdes för att satsa för fullt i närkamperna. Nu är ju inte en match något vidare empiriskt underlag för att konkludera hur Superettan fungerar, men det var en indikation på att poäng i Superettan inte är något som man joggar hem. Och man kan ju få lite magknip av att tänka på hur mycket de övriga lagen kommer att kämpa för att ta poäng av de svartvita i år.
En tillvaro i Superettan innebär att man som ÖSK-supporter blir något annat. Man blir en krävande supporter. Det duger liksom inte att lyckas spela oavgjort mot storlaget på hemmaplan, nu är vi storlaget. Det räcker inte att kriga till sig en poäng på en blåsig bortaplan, det är att komma två poäng längre från Allsvenskan. Om ÖSK inte går upp till Allsvenskan kommer vi känna panik och ångest. Om ÖSK vinner serien i november 2013 kommer det inte vara glädje vi känner, utan lättnad.
