Lagbanner
Krönika: Släpp ut grisarna på Behrn Arena

Krönika: Släpp ut grisarna på Behrn Arena

Har jag blivit skvatt galen? Ja, om jag bokstavligt menat det rubriken säger, men jag har inte tänkt förvandla Vallen till en 4H-gård där djuren kan beta i gräset. Däremot har jag tänkt att motståndardjuren skall bita i gräset.

När jag själv tog klivet upp till elvamannafotboll tog vår tränare mig och min lagkompis Sixten avsides. Nej, jag är inte uppvuxen i de djupa finska skogarna på mitten av sjuttiotalet, det finns svenskar som också heter Sixten. Tränaren förklarade att laget behövde två grisar. Va? Vad menade han? Jo, han menade två defensiva innermittfältare med uppgiften att göra livet ordentligt surt för motståndarnas offensiva dito, och forwards med för den delen. Eller förresten vilken motståndare som helst som kom i närheten.

Vi skulle stoppa dom helt enkelt, innan de han slå den där avgörande passningen, eller komma fram till det där fina avslutsläget. Hur vi skulle göra det? Det spelade ingen roll enligt tränaren. Bara de stoppades. Vi skulle orsaka frisparkar, gula kort (fast max ett per match), vi skulle vara på dom hela tiden. Vi behövde vara hårda i kroppen som granit. Det skulle göra ont att möta oss. Vi behövde också ha en enorm fotbollskondition. Springa, springa, springa, jaga, jaga jaga. Skava på hälsenor, ge ett tjuvnyp här och där, gärna när domaren tittade åt ett annat håll. Men däremot inte vara brutala. Utanför planen gjorde vi ingen nytta. Vi måste balansera på gränsen hela tiden. Förutom detta måste vi också vara pådrivare, veva igång de andra killarna, pumpa upp adrenalinet i deras kroppar. Sedan måste vi framförallt visa hjärta för klubben i med- och motgång. Aldrig svika, alltid finnas där och stötta de som eventuellt blev osäkra.

För att poängtera, grisen är en av lagets absolut viktigaste spelare. Lägger ned det största och tuffaste arbetet, men får inte rubrikerna. Han är nöjd med att laget och de initierade supportrarna förstår. Inget lag vill väl bli känt för grisfotboll, men varje lag som har en gris har skapat bra förutsättningar för de övriga att få sina rubriker. Han gör så att motståndarna tröttnar, tappar lust och motivation, kanske t.o.m. blir varnad och utvisad.

Sedan Nobbe och Kihlen lagt skorna på hyllan har jag saknat jag den karaktären. Det är inte lätt att hitta någon som kan leva upp till allt i kravspecen. Fredrik Nordback gjorde det. Han jobbade och slet oavsett. Han hade ett hjärta för laget som inte längre växer på träd.
 
Jag minns när farsan tog med mig på ett hak i Grimsta utanför Stockholm, uppladdning inför matchen BP-ÖSK, en sensommardag 2007. Hörde hur det snackades av tillresta supportar om att Nordback var lagets viktigaste spelare. 14 år i allsvenskan för ÖSK, det är respekt. Kommer heller aldrig glömma Kihlbergs viktiga glidtacklingar och lika stora slit. Någon tycker säkert att den här spelartypen inte behövs i ett spelförande lag som skall spela offensiv, attraktiv fotboll. Då säger jag bara Mark van Bommel i AC Milan. En slitvarg och tuff spelare i ett spelförande lag. Även om denna spelare ibland har svårt med gränsbalanseringen.

Finns den här spelaren i dagens trupp? Det är frågan. Emil Berger har stundtals visat prov på dessa egenskaper men är fortfarande ung och behöver mer rutin, liksom Saeid. Förutsättningar finns, men det gäller samtidigt att undvika skador eftersom man behöver ge och ta en hel del smällar.
 
Granit var ordet. Den som skriver fotbollsbibelns spelarpresentation inför säsongen, skall kunna kopiera Wikipedias beskrivning:
”Mycket hård och sprickfri och har ovanligt hög motståndskraft mot tryck, stötar och deformering”

David Jansson2012-04-23 12:25:00

Fler artiklar om Örebro

Fem punkter från vallen #3