Målvaktstränaren: "Stort att möta Ajax"
Anders Karlsson har spelat flest matcher i ÖSK-dressen. Arman Farahbakhsh träffade ÖSK:s numera målvaktstränare. - Jag fick förmånen att finnas kvar i omklädningsmiljön som är det roligaste som finns. Det var på något sätt halva nöjet. Träningarna och matcherna var roliga, men just det där att umgås med spelare på elitnivå i ett omklädningsrum var också en upplevelse, berättar "Kalle".
Det har sannerligen spekulerats en hel del kring målvaktsfronten i ÖSK, mestadels med tanke på att John Alvbåge lämnar klubben. Det har bland annat ryktats om Stojan Lukic, Tomer Chencinski, Josh Wicks med mera. Vem anser du vara Alvbåges bästa ersättare?
(Intervjun gjordes innan Jonas Sandqvist skrev kontrakt med klubben)
- Vi har tittat på ett antal spelare som har varit med och provspelat, och vi har gjort en bedömning på dem. Just nu fokuserar vi dock mer på kostnaden att få hit dem. Den sportsliga biten är en pusselbit, men sen så måste det även finnas en ekonomi i det hela. De som har varit med och provspelat har varit: Tomer, Josh, Oskar och Jonas Sandqvist. De är visserligen väldigt kompetenta målvakter allihop och de har olika spetskvaliteter, men det finns även några saker de är mindre bra på. Så om man bara ska titta på det fotbollsmässiga så måste man titta på vilken profil man vill ha på den målvakten som man vill ha hit. Något som dock är säkert är att de alla skulle klara av att spela i Allsvenskan, det är just den där ekonomiska delen som avgör vem som blir vår framtida målvakt.
För att summera sportklubbens säsong lite kort, man kan säga att man rent resultatmässigt inte nådde upp till förväntningarna i år gentemot i fjol. Du har förvisso funnits med på bänken och sett lagets prestationer i varje match. Vad tycker du fattas i dagens ÖSK i jämförelse med fjolårets? Och vad ska man göra för att återuppta den gamla formen?
- Det är svårt att peka på enskilda anledningar till varför saker och ting inte gick som de skulle, men det vi hade i fjol var ett lag som vi hade byggt under en lång tid och som hade blivit samspelta. Sen anlände det nya spelare som inte riktigt var vana vid vårt spelsystem och det tog lång tid innan de riktigt smälte in i laget. Det gjorde att själva lagbygget blev försenat och att man inte riktigt hade tid att spela ihop sig. Sedan kan man dessutom alltid skylla på skador. Vi hade visserligen inte så många skador, men de som blev skadade var oftast nyckelspelare som har spelat en avgörande roll för laget. Det har även varit så att många spelare i truppen hade utgående kontrakt och som har gått runt och funderat på om de ska vara kvar eller inte och om de ska skriva på ett kontrakt, något som har stört deras prestationer en del och kanske laget i övrigt också.
Du har, som alla är medvetna om, rekordet i flest antalet spelade matcher i Örebro SK. Hur kändes det för dig att avsluta den långa samt framgångsrika karriären och lägga skorna samt handskarna på hyllan för gott?
- Jag har inte funderat så särskilt mycket på det, eftersom det var ett naturligt avslut för min del. Jag fick med andra ord spela fotboll så mycket jag ville och fick hålla på tills jag var 39 år gammal. Jag hann däremot inte med så mycket som jag ville, eftersom vi som lag inte vann någonting. Men vi tog i alla fall ett stort silver 1994 och det är klart man skulle velat vara med och nosa på en landslagsplats, men det fanns redan två väldigt duktiga målvakter man konkurrerade med, nämligen Thomas Ravelli och Lasse Eriksson. Så det kändes på den tiden att det inte fanns så många mål kvar i karriären att sikta på. Så av den anledningen blev det ett naturligt avslut. Senare fick jag dock förmånen att finnas kvar i omklädningsmiljön som är det roligaste som finns. Det var på något sätt halva nöjet. Träningarna och matcherna var roliga, men just det där att umgås med spelare på elitnivå i ett omklädningsrum var också en upplevelse. Så mitt beslut att avsluta min karriär, var något som jag inte riktigt funderade på utan det var en självklarhet. Dessutom fanns det inget motiv att gå ner och spela division två-fotboll, eftersom jag helt enkelt kände mig klar med fotbollskapitlet i livet.
Vad sysselsätter du dig med idag, om vi nu bortser från fotbollen?
- När jag väl får tid över, så brukar jag spendera den med familjen. Vi har en sommarstuga som vi brukar besöka och ibland brukar vi med jämna mellanrum även hälsa på mina föräldrar som bor i Norrland. Förutom det brukar jag även läsa mycket böcker, lyssna på glad musik och lite sånt där. Det läggs däremot inte ner så mycket tid på läsandet, med tanke på jobbet och fotbollen.
Vad är ditt starkaste minne som målvakt?
- Jag har många starka minnen från karriären. Bland annat att vi tog det stora silvret 1994, då vi mötte Landskrona i sista matchen när vi faktiskt hade guldet i sextio minuter. De Uefacups-matcherna som vi spela mot bland annat Ajax med mera. Sådana matcher skulle man vilja ha gjort mer av. De var riktigt stora upplevelser.
Sista frågan. Brukar du någonsin få nostalgikänslor som målvaktstränare, när du tränar upp dina spelare?
- När man håller på och tränar kan man tänka; Åh, vad roligt det skulle vara att spela mot serieledarna en varm sommardag, när solen skiner och det är 12 000 jublande supportrar på läktaren. Men varje gång man tänker på det sättet, så måste man även vara medveten om att det ligger hårt arbete bakom varje match som spelas och att man inte ska bli övertagen av hybris på något sätt och tänka att man ska hoppa in och ändra en matchbild. Men visst kan jag känna nostalgi ibland eftersom fotbollen alltid har varit en stor del i mitt liv, så det är svårt att säga att det inte rycker i benen för det skulle vara en lögn.
