Vancouver Whitecaps - New York Red Bulls2 - 2
ÖSK utan chans på Behrn Arena
Stefan Ishizaki gav Elfsborg ledningen med ett långskott mot ett sargat ÖSK redan i den sjätte minuten. Redan då dog matchen eftersom ÖSK inte kan vända matcher under Sixten Boströms ledning.
Jag vill börja med att räkna upp det positiva från dagens match innan jag tar i tu med själva matchen.
* Regnet försvann någon timme innan avspark.
* Boris Lumbana fick någon form av upprättelse efter debaclet i premiären
* Tobias Grahn och Magnus Wikström har avtjänat sina avstängningar.
.... tyvärr fanns det inte mycket mer.
Redan efter fyrtio sekunder sprang sig Amadou Jawo fri och enbart en fin räddning av Chencinski förhindrade tidig nätkänning för gästerna. Men blott några minuter senare tog Elfsborg ledningen. Chencinski var snabbt ute och han före Jawo på en långboll. I stället för att lägga ut bollen över sidlinjen försökte ÖSK-målvakten hålla bollen i spel, något han dessvärre lyckades med. Bollen hamnade hos Ishizaki som från lååååååångt håll kunde prickskjuta in matchens första mål då Chencinski inte hann tillbaka mellan stolparna. Tunga suckar på läktaren och jag gav, dessvärre, upp poängchanserna redan. Vi kan ju inte vända och vinna matcher med Sixten som boss (har det skett en gång på snart 4½ år?). ÖSK var oändligt uddläsa och enda gången man kom i ett snabbt anfall blev man, helt felaktigt, avvinkade för offside. Nu gjorde det iochförsig inte speciellt mycket då frilägesavslutet ändå gick en bit utanför. Elfsborg kontrollerade halvleken totalt och det var snudd på skrattretande att se alla bortslagna passningar, bolltapp och felbeslut av hemmalirarna. När Martin Hansson blåste av för halvtidsvila var det som en befrielse. Gästerna skapade inte speciellt mycket heller men man hade ett bastant tag om taktpinnen.
Andra halvlek inleddes lika uselt som den första. Valdet Rama tappade boll vid mittlinjen och vips så var det 0-2 i baken efter att Oskar Hiljemark, planens främste aktör, utsökt frispelat Amadou Jawo som inte gjorde något misstag ensam med ÖSK:s kanadensare i kassen. Sixten försökte får till en ändring av matchenbilden genom att ta in ungtupparna Ibrahim och Holmberg i stället för usle Rama och osynlige Alimi. Två byten som välkomnades av mig då det i alla fall inte kunde bli sämre och jag såg fram emot att få se de unga killarna i aktion. Ibrahim skulle givetivs ha fått en straff då han fälldes i straffområdet efter en timmes spel men med Martin Hansson som domare, placerad fyra meter från situation, var feldomslutet givet. Boström släppte även in Lushtaku efter ett tag (ut gick en skadad Markus Astvald) och "Kush" visade - något som samtliga övriga ÖSK:are tyckets sakna denna afton - vilja och jävlaranamma.
Elfsborg kunde gjort både ett, två och tre mål till under sluttampen av matchen men dåliga avslut i kombination med ett par jätteparader av Chencinski gjorde att matchen slutade med "bara" 0-2 i röven. Lushtaku fick chansen att putsa siffrorna strax innan nittio minuter var spelade då han hann först på en långboll men Elfsborgs målvakt kunde rädda. När så Martin Hansson förkunnade att matchen var över så hade redan många ÖSK-supportrar lämnat arenan och begett sig hemåt i den mörka aprilkvällen. Många ställde sig nog ett antal frågor under promanden/bussturen/cykelfärden på väg hem "är vi inte bättre än så här?", "varför fick inte Peter Samuelsson komma in?", "är det Superettan som hägrar vid horisonten?" "varför blev inte Emil Berger utbytt när han var så klapprutten?" och "hur stort förtroendekapital har egentligen Sixten Boström?".
Personligen konstaterar jag att det inte är någon som helst skam att förlora hemma mot ett så skickligt lag som Elfsborg. Jag vet också att vi saknar nyckelspelare som Tobias Grahn, Magnus Wikström, Daniel Bamberg, Patrik Anttonen och Andreas Haddad. Jag vet att vi inte har medstuds eller flyt med domsluten. Men något står inte rätt till. Vi är alldeles för långsamma i vårt anfallsspel och bollen rullas runt i backlinjen in absurdum medan motståndarna bara står och väntar i sina positioner. Visst, det är fint att rulla bollen inom laget och vinna bollinnehavet i match efter match. Men tyvärr ger det inga poäng. Inför säsongen snackades det mycket om den fina sammahållningen och goda lagandan. Varför är då inte spelarna villiga att kämpa för varandra? Varför ger man inte varandra passningsalternativ utan gömmer sig? Och varför vägrar man använda Marcus Astvald i spelet då han ofta stod HELT fri på sin kant utan att få bollen?
Goda råd börjar bli väldigt dyra nu och med bortamatcher mot Giffarna (som ser riktigt intressanta ut) och Djugården (alltid kluriga på Stadion) så är jag rädd att läget bara kommer att bli alltmer bekymmersamt. Jag tror att man oroligt börjar vrida på sig i stolarna på ÖSK-kansliet och om inte poängen (trepoängarna) börjar trilla in snart så måste man agera på något sätt.
Slutligen, Oskar Hiljemark är en fantastiskt duktig mittfältare. Grattis Elfsborg!
Sällan har jag haft så svårt att ta ut fem ÖSK-spelare som förtjänar plusbetygen i dag men är så illa tvungen. So here goes nothing:
Spelarpoäng:
5p Kushtrim Lushtaku - Visade VILJA!
4p Boris Lumbana - Helt okej som mittback trots allt
3p William Atashkadeh - Kämpade men var alldeles för ensam
2p Josef Ibrahim - Några fina intentioner
1p Mohammed Saied - Några bortslagna passningar men den ende på mitten som stod upp någorlunda
