Petter resonerar: "Superettan 2013 - låt oss hoppas på nya minnen"
Med facit i hand lades grunden till nedflyttningen i samband med den fullkomligt katastrofala vårsäsongen. Att bara ta fyra poäng på 12 matcher är naturligtvis inte i närheten av godkännt eller värdigt ett allsvenskt lag. När styrelsen i juni gjorde det enda rätta, att sparka Sixten Boström och ersätta honom med Per-Ola Ljung, var känslan att det trots den nya tränaren krävdes ett mirakel för nytt kontrakt.
För ganska exakt sex år sedan var jag med om mitt absolut bästa fotbollsminne hittils i livet. ÖSK slog Assyriska hemma med 2-1 och tog klivet tillbaka upp i svensk fotbolls finrum. Idag, sex år senare, är ÖSK tillbaka i lerans, glidtacklingarnas och långbollarnas förlovade land; Superettan.
Det har kännts oundvikligt sedan förlusterna mot Gefle och Djurgården i augusti och i dag blev ÖSK:s degradering till Superettan ett faktum. Efter att sportklubben och regerande mästarna Helsingborgs IF delat på poängen i en rätt sömnig tillställning på Olympia är avståndet till Sundsvall och kvalplatsen 10 poäng med endast 9 poäng kvar att spela om.
Med facit i hand lades grunden till nedflyttningen i samband med den fullkomligt katastrofala vårsäsongen. Att bara ta fyra poäng på 12 matcher är naturligtvis inte i närheten av godkännt eller värdigt ett allsvenskt lag. När styrelsen i juni gjorde det enda rätta, att sparka Sixten Boström och ersätta honom med Per-Ola Ljung, var känslan att det trots den nya tränaren krävdes ett mirakel för nytt kontrakt. Miraklet uteblev och fyra månader senare har det som först såg ut som ett hot, som blev en risk till sist blivit verklighet.
Sedan ÖSKs återkomst till Allsvenskan 2007 har klubbens utveckling varit att ikna med en berg-och-dal-bana. Från att klarat kontraktet tack vare att serien skulle utvidgas från 14 till 16 lag 2007 till en fin tredjeplats och champagnefotboll 2010. Sedan dess har raset desvärre gått oroväckande fort. De bästa spelarna har sålts till förhållandevis små summor och ersatts med klart svagare kort alternativt rena chansvärningar. Lägg till en fruktansvärt hög spelaromsättning är det inte speciellt konstigt att det har gått som det har gjort.
ÖSK och klubbens ledning måste nu vänja sig vid en annan världsordning. Klubbar av ÖSK:s storlek och med liknande meriter har aldrig och kommer heller aldrig att stå högst i hierarkin när det kommer till spelarrekrytering, sponsoravtal etc i Allsvenskan. I Superettan kommer ÖSK att vara en klubb med alla möjligheter att knyta till sig unga och lovande spelare på väg uppåt i karriären. Från att ha varit en säljande klubb kommer man nu agera köpare tillsammans med andra lag med allsvenska ambitioner likt Hammarby IF. Örebro SK är en anrik klubb inom svensk fotboll och ligger på 11e plats i den allsvenska maratontabellen. Klubbar av den kalibern hör hemma i Allsvenskan, oavsett hur illa det har sett ut under den gångna säsongen. Att som spelare få chansen att utvecklas i en sådan klubb kommer attrahera spelare med ambitionen att spela i Allsvenskan.
Jag förutsätter att ÖSK:s ledning snarast sätter ett tydligt mål om när klubben skall vara tillbaka i Allsvenskan. Enligt mig skall bör ÖSK vara tillbaka i svensk fotbolls finrum inom två år, alltså senast till säsongen 2015. Att gå upp direkt är svårt. I Superettan är spelet än mer fysiskt, planerna är ännu mer leriga och långbollarna ännu fler. Det är naturligtvis än omställning. Naturligtvis kan ÖSK bjuda på en galen säsong och gå upp direkt, men med lite otur kan man också göra en Hammarby och fastna i Superettan.
Naturligtvis skall Per-Ola Ljung få chansen att leda ÖSK även i Superettan. När Ljung accepterade att ta över sportklubben måste han förstått och accepterat att risken för nedflyttning var överhängande. Om P-O inte lyckas leda laget tillbaka till Allsvenskan kan det vara läge att titta på andra namn som tränare, men det är en senare fråga som styrelsen får ta tag om den blir aktuell.
Desto intressantare är frågan om hur spelartruppen skall se ut nästa säsong. Bland anfallarna återvänder Alhassan Kamara med all säkerhet tillbaka till AIK medans den i Superettan duglige anfallaren Peter Samuelsson återvänder från sin låneperiod hos Degerfors. Att Valdet Rama lämnar sportklubben känns mer eller mindre givet och i ärlighetens namn gråts det förmodligen inte många tårar runt om i Närke över det. Tobias Grahn har haft en minst sagt motig första säsong i Örebro och jag skulle bli väldigt förvånad om han finns kvar i truppen när nästa säsong drar igång. Grahn har under året mest varit skadad, avstängd och ibland båda två samtidigt.
Bland försvararna sitter Patrik Anttonen, Magnus Wikström, Samuel Wowoah och Boris Lumbana på utgående kontrakt. Både Wikström och Wowoah har med råge under säsongen bevisat att de inte längra håller i Allsvenskan. Men Superettan är en helt annan sak och Wikströms rutin kan bli värdefull nästa säsong, särskilt med tanke på att Ilir Berisha knappast lär ha som avsikt att följa med ÖSK ned i seriesystemet. Patrik Anttonen har mest gått skadad under de två senaste säsongerna och jag kan inte tänka mig att ÖSK har planer att förlänga med Anttonen.
De kontrakt som i dagsläget känns viktigast att förlänga är de unga spelare som kommer att utgöra stommen i laget under de kommande åren som Per-Ola Ljung har talat sig varm om. Dessa är Emil Berger, Kalle Holmberg, Ahmed Yasin och Mohamed Saeid med flera.
Med all säkerhet kommer det att vara en hel del spelaromsättning inför nästa säsong. Det viktiga är att arbetet med att spika nästa års trupp långt mycket tidigare än i fjol. När man nu vet vilken serie man spelar i nästa år borde det åtminstone gå bättre än i årets säsong när truppen spikades en knapp månad innan premiären.
En fullständigt bedrövlig säsong är snart slut. Senast Örebro SK spelade i Superettan gav det mig ett minne för livet. Lås oss hoppas att alla för något nytt att minnas, och det väldigt snart.
