Petter resonerar: "Vad gör man när till och med hoppet övergivit en?"
Det finns en anledning till att Tyskland alltid vinner på straffar, till att sydamerikanska lag aldrig vinner VM i Europa och att italienska tränare alltid bygger laget bakifrån. Inget lag som har gått segerlöst lika länge som ÖSK hittills gjort under säsongen har kvalificerat sig för fortsatt allsvenskt spel vid säsongens slut. Någonsin. ÖSK kommer alltså att utkämpa ett tvåfrontskrig under hösten. Ett mot sina allsvenska konkurrenter och ett mot historien.
Folk brukar alltid säga att ”hoppet är det sista som överger dig”. Det är en klyscha varje människa som vuxit upp i Sverige fått inpräntad i huvudet sedan barnsben. Tyvärr har jag kommit på mig själv med att sluta hoppas på allsvenskt kontrakt för Örebro SK 2013 redan nu. Den 24:e maj. Efter tolv allsvenska omgångar. Det måste vara, som Ralf Edström säkerligen uttryckt sig, världsrekord. Efter förra veckans match mot AIK skrev jag en krönika som trots allt genomsyrades av någon sorts optimism om att ÖSK kanske ändå var på rätt väg, den desperata vägen som kantas av att kämpa hela vägen in i mål. Den känslan jag hade i kroppen då är nu en vecka senare utbytt mot uppgivenhet och tomhet.
Ingenting fungerar i ÖSK för tillfället. Laget gör inga mål, ingen av målvakterna är tillräckligt stabila för allsvenskan och när man väl mäktar med att forcera in en boll via motståndarbackarna släpper man alltid in två och så vidare. Kalla mig en typisk närking, kalla mig pessimist eller bara en gnällig krönikör på Svenskafans. Ingenting biter. Jag har bara slutat hoppas.
Nog om mig. Nu till fotbollen.
Man ska inte underskatta fotbollshistoriens betydelse och närvaro. Det finns en anledning till att Tyskland alltid vinner på straffar, till att sydamerikanska lag aldrig vinner VM i Europa och att italienska tränare alltid bygger laget bakifrån. Inget lag som har gått segerlöst lika länge som ÖSK hittills gjort under säsongen har kvalificerat sig för fortsatt allsvenskt spel vid säsongens slut. Någonsin. ÖSK kommer alltså att utkämpa ett tvåfrontskrig under hösten. Ett mot sina allsvenska konkurrenter och ett mot historien. Vinner de det förstnämnda kommer det andra av sig självt.
Tyvärr finns det efter den historiskt usla vårsäsongen ingenting, jag upprepar; ingenting, som tyder på att vi får se allsvensk fotboll på Behrn Arena nästa säsong. Många supportrar, undertecknad inräknad, har i samband med vårens alla skadeproblem sagt ”men vänta bara tills vi får tillbaka våra skadade spelare. Med Anttonen, Haddad, Bamberg och Berisha på planen blir vi ett annat lag. Då vänder det”. I onsdags startade samtliga av de nämnda spelarna mot Gefle på bortaplan. Blev spelet bättre? Kanske under vissa delar av första halvlek. Blev det några poäng i bagaget hem till Närke? Så fan heller. Superettan 2013 är trots allt fortfarande 18 matcher, 54 poäng att spela om, bort. Den teoretiska chansen finns kvar, även om det känns som att det i dagsläget krävs ett mindre mirakel för att lösa situationen.
När jag i det senaste matcherna sett reaktionerna hos spelarna efter ett insläppt mål signalerar kroppsspråket och ansiktsuttrycket bara uppgivenhet. Jag säger inte att spelarna inte kämpar för kontraktet, jag säger att det helt enkelt ser ut som att de flesta någonstans har gett upp drömmen om Allsvenskan 2013. Vad brukar då ledningen i klubbar runt om i världen göra när allt hopp verkar vara ute? De byter tränare. Det är också här jag börja tro att det är dags att frångå en av mina mest grundläggande principer. Att sparka tränare till höger och vänster så fort som resultaten sviktar är ett tecken på att klubben inte riktigt fungerar som den ska, men ibland är det en förändring som är nödvändig. I min första krönika här på Svartvitt tog jag Sixten Boström i försvar och hänvisade lagets problem till bristen på kvalitativ sportslig ledning inom Örebro Sportklubb. Trots det tror jag att det är dags att byta röst i omklädningsrummet nu. Inte för att Sixten är en dålig tränare med en destruktiv syn på fotboll utan snarare på grund av att någon förändring måste ske. Dessutom är det lättare att byta ut en tränarstab än en hel spelartrupp.
En ny röst måste in. Idéerna behöver verkligen inte vara revolutionerande och det som behövs är verkligen inte en filosof som revolutionerar klubbens spel, filosofi eller image. Det Sportklubben behöver sommaren 2012 är en röst i omklädningsrummet som kan motivera spelarna, som kan får dem att tro på att det är möjligt att genomföra någonting som framstår som direkt omöjligt; att rädda Örebro SK kvar i allsvenskan. Det är just därför det behövs en ny tränare, det är just därför det behövs en förändring nu.
Att tillsätta en ny tränare nu är självklart lite av en chansning, särskilt när erkänt duktiga namn garanterat inte kommer att stå på kö utanför Lennart Sjögrens kontor med CV:t i högsta hugg. Men allvarligt talat, det kan verkligen inte blir mycket sämre än vad det är för tillfället. Slutsatsen blir således att det kanske trots allt är en chansning ÖSK behöver.
Hoppet är trots allt det sista som överger människan och supportern. Eller?
