Alexander Axén: ”årets Allsvenska kommer att bli otroligt tajt”
På måndag drar årets Allsvenska igång för ÖSKs del med match mot Jönköpings Södra på hemmaplan. Svartvitt träffade Alexander Axén för att prata försäsong och premiär.
Nu är försäsongen färdig. Vilka är dina intryck och känslor. Vad har gått bra? Vad har inte gått bra? Vilka tankar har du om den här perioden som har varit fram till nu?
Det har handlat om att sätta ihop den här gruppen kan man säga. Det är rätt så många nya och dessutom hade vi rätt så många nya som kom i somras som kanske inte gjorde några speciella avtryck då men som har växt in i det. Så vi är ett helt nytt lag och en helt ny grupp. Det har vi lagt mycket kraft på. Hur ska en spelare i ÖSK 2017 vara? Vilken attityd ska vi ha till träning och allting sånt. Det har vi lagt mycket kraft på.
Sen har vi varit mer flexibla i vårt sätt att spela. Vi har varierat lite mer beroende på vad vi mött och vad vi vill träna på. Vi har blivit lite mer anpassningsbara än vi var förra året då vi nästan bara hade ett sätt att spela och så körde vi på det in i döden typ. Det har varit blandade resultat såklart men jag tycker ändå att vi tagit lite steg och sen åker man tillbaka något för att kunna ta ytterligare kliv igen. Vilket alltid händer. Och det kommer att hända i serien också.
Det har varit en lagom försäsong. Inte skitbra och inte skitdålig utan en rätt så bra grund att stå på inför det som komma skall.
Och nu på måndag drar det igång med den första matchen av en lång rad. Det första steget. Du har pratat mycket om det att vi räknar ihop tabellen när alla matcher är klara. Men nu är det ändå det första steget som väntar och vad tänker du om det? Jönköping Södra, hemma?
De är jättesvåra att spela mot och jag tänker inte att det är premiär eftersom att det är en av 30. Detta skulle lika gärna kunna vara omgång 7 och vi skulle ändå förbereda oss på samma sätt. Men det blir lite som en cup-final nu när alla hausar det så mycket. Vilket gör att jag kommer att ha väldigt många besvikna spelare på söndag efter träningen där fem inte ens får vara med utan får sitta på läktaren, där sex är på bänken vilket alltså ger en hel elva som inte mår bra och tio plus målvakt som mår bra.
Vilket gör att vi inte är i en situation som ÖSK inte varit i förut i just den här biten att vi har en bredare trupp nu. Förut har vi varit 18 spelare och så har det alltid varit någon skadad och kanske någon ytterligare som inte varit med och då har alla andra alltid varit med.
Nu är det inte så i år vilket gör att ledarskapet blir på ett annat sätt och jag måste försöka vara smart och hitta bra variation också så att en spelare inte alltid känner att om jag inte startar så kommer jag ändå alltid vara med på bänken. Nu måste de istället ta i för att få vara på bänken. Och de måste ta i ännu mer för att få starta. Och en spelare kan inte sitta och gnälla för att man hamnar på läktaren utan då måste man ta i ännu mer för att komma in på bänken för att därefter komma in på plan. Så det blir som en kedjereaktion. Och utifrån det har vi pratat jättemycket om rollacceptans och det sätts på sin spets nu och det ska bli kul att se hur vi tacklar det.
Annars är det en förstamatch, en start på ett maraton brukar jag säga. Vinner vi, så vinner vi inte guld för det. Förlorar vi så kommer vi inte åka ur. Kryssar vi så betyder det inte att vi blir i mitten utan det är en match som ska räknas in när vi är färdiga. Självklart är det viktigt att vinna så snart som möjligt för att få ett självförtroende att jobba vidare på men vi kommer ändå att göra på samma sätt även om vi vinner med 5-0 på måndag eller om vi förlorar med 5-0 så har vi en ny match på lördagen efter och då är det en ny match.
Vår målsättning är att vi ska vinna varje match. Det tänket måste vi ha oavsett hur det sett ut eller oavsett vad som hänt. Så för oss blir det att bocka av matchen på måndag för att därefter kunna bocka av nästa och det kanske är tråkigt, men det är så vi måste göra. Vi kan inte åka med i det här känslomässiga som supportrar gör och skall göra utan vi måste vara mer sakliga och professionella.
Jönköping är svåra att göra mål på och har släppt in jättelite på hela försäsongen och har ett väldigt speciellt försvarsspel och jobbar hårt. Dessutom är dem samma lag som hängt ihop i tre år nu.
Som supporter hamnar man kanske i att J-Södra tappat Pawel Cibicki och kanske inte riktigt ersatt honom, men att man då lätt snöar in på anfallet och missar deras styrkor som kanske egentligen ligger längre bak i planen.
Ja, det håller jag med om. De släppte in 3-4 minst mål förra året så det har en bra organisation och är bra försvarsmässigt. Men det kommer ju vara så att alla förväntar sig att vi ska slå dem och det kommer att vara jobbigt om vi blir stressade av det. Om vi åker med i det känslomässiga i att vi ska slå Jönköping hemma med 3-0. Det är bara att köra. Då kommer det att bli jobbigt. Har vi istället rätt fokus, rätt inställning, rätt attityd till matchen och jobbar på rätt saker så kommer vi att kunna vinna den här matchen. Men det kommer att vara hårt och det kommer att vara jämt.
Precis som det var förra året när vi vann med 2-1 till slut efter att vi tagit ledningen med 1-0 och sen gjorde vi 2-0 i slutet men så fick de ändå göra 2-1. Det kommer att bli en tuff match. Men det är alla matcher i Allsvenskan.
Vilken match är tre klara poäng? De finns inte. Men vilken match är då en klar förlust på förhand? De finns inte heller. Och det är det som är tjusningen med Allsvenskan. Att alla kan slå alla närsomhelst. Och det är fortfarande Allsvenskans styrka.
Skulle Valencia säga så i den spanska ligan så skulle alla tro att de druckit 18 liter sangria eftersom att det inte går där. Men där är inte Allsvenska än. Som tur är.
Även om Malmö är storfavoriter i år för att de omsätter jättemycket pengar och har knappt tappat någon spelare, så kommer de ändå få jobba stenhårt. Det borde vinna med mycket poäng och vara överlägsna, men jag tror inte att det kommer att bli så. Därför att detta är Allsvenskan och det är tjusningen men också det otäcka att det studsar lite hursomhelst.
De fyra sista omgångarna avgör oftast plats 5 till plats 12. Har du då en bra form där så kan du helt plötsligt hamna femma och en dålig form kan du sluta tolva. Så jämn är Allsvenskan.
Och då gäller det för oss att vara fokuserade på varje match och ta varje match för vad den är och sen gå vidare till nästa.
Ja, det är verkligen det som är tjusningen. Att man kan få däng av Sundsvall hemma lika gärna som man kan vinna mot AIK borta. Det finns inga lätta matcher. Dessutom har det blivit ännu mer spännande då det är många stjärnor som kommit hem och att det känns än mer ovisst i år jämfört med kanske några år tillbaka i tiden.
Absolut. Klassikern är också att experterna säger AFC, HBK, Sirius åker ut och AIK eller Malmö vinner. Då är man ingen expert säger jag. Utan kan man till exempel säga vilket lag som slutar åtta eller som jag tror att Sirius kommer överraska många då det är ett jättebra lag som spelat ihop länge och med en bra tränare.
Förra året sa jag att det skulle bli vilda västern med många mål i matcherna och full snurr. I år tror jag tvärt om. Det kommer att vara otroligt tajta, täta matcher där alla kämpar om initiativet i matcherna. Så, jag tror att det kommer att bli mindre antal mål än på länge. Inte att det kommer att bli tråkigare matcher men att det kommer att vara mycket mer tajtare än förra året.
Ja, det ska bli spännande att se hur till exempel Östersund klarar av att följa upp förra året. Det var ju överraskande bra förra året enligt många.
Östersund kom ju åtta som nykomlingar vilket alla tyckte var helt fantastiskt och Potter blev årets tränare och allt möjligt. Men året innan dess kom ÖSK sexa som nykomlingar men då var det ingen som sa någonting. Så, de har mycket press på sig. Det ska bli kul att se hur dem hanterar det och sen får man se vad som händer.
Sen känns det som att ÖSK ligger och lurar i vassen?
Jag tror att om vi får till det så kommer vi att vara jävligt bra. Men som det är just nu så kan vi vara skitdåliga också eftersom att vi inte riktigt vet vart vi är än. Vi spretar lite. Vi famlar lite. Det är lite frågor kring formen. Några spelare kom in sent. Några är inte riktigt i träning. Några är liksom hit och dit. Det gör att det känns lite otäckt just nu.
Men jag tror aldrig att jag suttit som tränare någon gång och känt att allt är på plats. Möjligen att förra året är det närmaste för då hade vi nästan kvar samma lag och vi visste att vi var jävligt bra, men så förlorar vi ändå premiärenen med 0-2 hemma mot Djurgården. Och skapade ingenting. Så du vet aldrig hur det ska kännas egentligen för att det ska kännas bra. Och första matchen får ju ett väldigt fokus. På gott och ont. Men sen skakade vi liv i oss och vann den efterföljande matchen mot Helsingborg borta med 3-1 och det gjorde att vi vann mot Jönköping i den tredje matchen.
Men första matchen är lite otrygg och osäker. Och mål betyder mycket i fotboll, så ett tidigt mål kan få en jättestor effekt i premiären för att det stressar upp eller sköljer på energi. Så, jag tror att det kommer att bli tajt. I hela premiäromgången.
Från läktarhåll känns årets ÖSK än mer spännande när man tänker på de bänkspelare som finns i truppen eftersom att oavsett vem man väljer att byta in så finns det möjlighet att förändra mycket i spelet.
Vi har pratat mycket om det. Att det inte är säkert att det som börjar matchen som vinner den åt oss. Utan att det kan vara den som kommer in. Och där har vi ett typexempel på det i Maic Sema som kom in i matchen mot blåvitt förra året där jag sa till honom att ”du har jättebra form, men jag kan inte spela dig från start, du får komma in och vinna matchen”. Han blir såklart jättebesviken men tar det på rätt sätt och kommer in och gör två mål och avgör åt oss.
Och det är något som vi försöker att trycka på med årets trupp. Oavsett om du kommer in efter en minut, tio minuter eller du får bara en minut så ska du påverka matchen på ett positivt sätt. Så att sitta och tjura funkar inte. Utan jag vill att spelarna ska göra någonting med det istället. För det kommer att ha betydelse för oss och för vårt lag. Och den delen måste man klara av. Och det handlar mycket om attityd.
Och beroende av hur jag ser att spelarna gör i det kommer att avgöra hur jag planerar vår bänk eller vilka som hamnar på läkaren istället. Men det kommer att varierar efter vilka vi möter eller om det är hemma eller borta.
Och jag spelar ju matchen i mitt huvud kanske fyra eller fem gånger innan för att jag ska veta hur jag ska göra om olika scenarior händer. Så när det händer har jag redan tänkt igenom så många delar som möjligt i förväg. Men ibland händer ju såklart saker som man inte tänkt på. Men vi måste ha en plan för hur vi gör om det blir ett tidigt mål, ett sent mål eller skador och utvisningar. Sen när saker väl händer måste jag vara iskall och inte stressa upp mig eftersom att det syns och sänder signaler. Istället måste jag vara kall och göra som vi planerat i förväg.
Här tänker jag att vi egentligen pratar om ledarskap. När insåg du att du är bra på det du gör?
Jag höll på att säga, är jag det? När jag började som tränare kunde jag allt. Visste allt. Hur man skulle träna, hur man skulle spela. Jag visste allt. Nu vet jag att jag egentligen inte vet någonting. Det är kanske det som är själva insikten? Att man vet att man är rätt så bra på det, men att man fattar att man inte är bäst.
Och då behöver man ha kompetenta personer runt omkring sig som täcker upp mina brister men som också gör att jag kan få ut mina styrkor. Så pusslet med att hitta rätt balans i tränargruppen är något av det viktigaste.
Men samtidigt är det oerhört viktigt att man är den man är. Om jag försöker vara någon som jag inte är så ser spelarna igenom det direkt. Men det viktigaste är att du är rak, ärlig och tydlig för då blir det inget tjafs. Och det är också saker som jag lärt mig ju äldre jag blivit. Det är bättre att vara ärlig, rak och tydlig istället för att bygga upp något slags hopp som du sedan slår undan när uttagningen kommer på söndagen. Då är det bättre att säga hur det ligger till och uppmana till fortsatt jobb. Det gör ont de första fem sekunderna, sen fattar dem och gör någonting med det.
Sen skulle jag vilja lägga till att jag är rätt så duktig i fotboll, men jag älskar än mer att jobba med människan.
Jag tror att om man når människan så blir den också bättre i fotboll. För det hjälper ingen att bli en bättre fotbollspelare samtidigt som människan står stilla. Så jag jobbar jättemycket med människan vilket gör att jag emellanåt får med mig även fotbollsspelaren.
Så ibland går jag ut med en spelare för att köra extra individuell träning eftersom att jag inte är nöjd med något. Men då börjar jag nästan alltid att prata innan vi börjar träna. Och då pratar jag om livet. När sen en timme har gått har vi kanske inte rört en enda boll men vi har kommit jättenära varandra som människor. Ofta ger det bättre resultat än om vi ha slagit flera säckar bollar. Eftersom att spelaren fick lätta sitt hjärta eller för att vi nådde någon form av samhörighet. Men så är det inte alltid. Ibland är det tvärt om och vi måste slå en massa bollar i en hel timma för att nå ett resultat. Men det är det som är tjusningen. Att det är så olika för alla.
Jag tror att en spelare är som ett isberg. Vi ser toppen, vi ser handlingarna, vi se vad som händer men vi ser ingenting av det som är under. Och det är det som händer under som intresserar mig som fan. För jag tror inte att man kan få dålig form om det inte är någonting utanför som påverkar. Jag har haft massor med sådana exempel där en spelare går från att vara jättebra till att bara bli sämre och sämre. Och hittills har det alltid berott på något som hänt vid sidan om fotbollen. Och där gäller det för mig att kunna hitta och snacka med spelaren om det och reda ut vad som inte fungerar. Och om det lyckas så blir formen bättre. Sakta men säkert. Men skulle jag i sådana fall istället börja skälla ut folk på träningarna så hjälper det ingen. Utan det var det här andra som gjorde att han kunde komma tillbaka.
Men hur kommer man till det läget? Det går ju knappast på fem minuter?
Nej, det kostar på. Lite varje dag. Att försöka prata med varje spelare. Försöker hitta tillfällen när det inte blir så formellt. Ett skämt löser ofta upp lite så att man kan lära känna varandra. Fråga lite om livet och lära känna lite så att de vågar släppa guarden lite.
Men det handlar också om att ta tillvaka på förtroendet. Så när någon spelare säger något om att något inte stämmer så får det inte påverka min laguttagning. Det ger ett förtroende i att spelarna vet att de kan vara ärliga utan att det blir en så stor grej.
Men jag lägger ju in den delen redan när vi scoutar och skriver kontrakt med en spelare. Redan vid det första mötet börjar jag känna av de delarna för att ge trygghet och visa att jag bryr mig. Människan bakom spelaren är viktigare än vad han har på sitt CV.
Men det är svårt att hinna med 23 spelare varje dag eller ens på en hel vecka och därför måste jag få hjälp av andra runt omkring som kan ge mig signaler utan att de egentligen behöver säga någonting.
Men jag skriver alltid lite om varje spelare under säsongen. Det behöver inte vara mycket, men bara för att komma ihåg. Det är viktigt att ha dem sen så att det inte blir så att man bara stirrar på att vi avslutar med fem raka segrar vilket färgar ett beslut om en spelare ska vara kvar eller inte.
Det var lite det som hände förra året. Vi ville förlänga med alla de som hade utgående kontrakt. Men de flesta av spelarna ville avvakta och då tröttnade jag på sommaren och så tog vi in nya spelare vilket gjorde att några inte fick förlängt och fick lämna.
Men alla spelare blir lite som mina barn och det är vid avsluten som det är allra värst och jag kan inte säga vem av de som lämnade som jag saknar mest. Det går inte.
Men vi gjorde ett jättebra fönster förra sommaren, rent ekonomiskt, men vi tappade för mycket i vårt spel men det gjorde att vi kunde ha en bättre förutsättning det här året. Så ibland får man ta ett steg tillbaka för att kunna ta två framåt och allt det bygger på att vi 2020 ska vara topp 3 med 11 500 i snitt och slåss om Europaplatser varje år. Och då måste vi göra såhär varje år fram till dess. Att vi får backa lite för att kunna ta nästa steg.
Vad vill du se av matchen på måndag?
Första matchen är ett facit på hur vi är just nu. Men det är ju inte som i sim-VM, att vi måste vara som bäst ett givet datum. Vi har ju 30 sådana datum att förhålla oss till.
Och det känns som att stan är med oss nu, framförallt blev det ytterligare ett lyft efter att Kennedy kom in.
Men jag är lite besviken på de som inte köpt årskort än. Antingen är du med eller så är du inte med. Antingen är du ÖSKare eller så är du inte det. Sluta att skylla på saker, det är för kallt, det är för varmt, det är melodifestivalen, det är hockey på TV, det är landskamp… Jag menar. Antingen är du ÖSKare eller så är du inte ÖSKare. Så känner jag.
Och det kommer nog från min egen supporterbakgrund. Jag vet hur det är att vara supporter. Eftersom att jag var det själv med AIK. Jag åkte på allt. Min hemmamatch var 22 mil bort. Men jag åkte ändå. Varje gång. Och det är därför som jag har svårt att köpa det där gnället som kommer ibland. Om att man hittar på saker som förklaring till varför man inte kör. Jag klarar inte av det. Jag blir bara lack. Antingen är man med eller så är man inte med.
Vi behöver supportrarna än mer när Halmstad kommer än när Malmö kommer. Det jag vill är att alla i alla fall klappar med Kubanerna när dem sjunger, så att trycker ökar. Men också att få ner energin till planen ibland. Var med och tryck på. För det betyder kanske 5-10 poäng om vi skulle få den hjälpen.
Och det sjuka är ju att vi behöver stödet som mest när vi som minst förtjänar det. När vi leder med 2-0 och det är 20 grader varmt och solen skiner då spelar det ju ingen roll. Då kan man sitta med armarna i kors och njuta. Men när det är 0-1 och spelet har låst sig det är då energin från läktaren behövs som mest. Då ska energin komma ner till planen. Efter matchen får man bua hur mycket som helst. För då har ni försökt. Men sitt inte där och var tysta för att bua sen. För då har inte ni gjort det ni kan. Då har inte ni försökt. Spelarna behöver alltid er stöttning. Spelarna ska känna att här hemma är det vår borg och att vi är skyddade mot allting. Spelarna behöver få känna det. För då lyfter dem. En match kan svänga bara på grund av det trycket och den energin som kommer ner från läktaren. Det kan jag sakna här ibland.
Men samtidigt så kan jag säga att förra årets match mot Hammarby, när de missade straffen, den stämningen som var på Berhn då har jag aldrig varit med om. Det bara kokade här inne. Det var helt världsklass. För då var det så att det var 11 000 här, men de var inte mer än 1500 hammarbyare. Så den matchen var jävligt häftig. Och den känslan skulle jag vilja komma tillbaka till oftare.
Så dra med polaren bredvid. Klappa. Försök lite. Dra på den gamla hederliga ”ÖSK-klapp, klapp, klapp-ÖSK”. Man behöver inte skrika hela tiden. Men bara att köra den skulle kunna ge sådan energi så att det är helt otroligt.
Och där finns det saker vi kan göra. Man kan bara jämföra med hockeyn, där de sitter och klappar med sina pappersklappor och så får hockeyn ett rykte om sig att skapa ett sånt tryck och en sån stämning. Där kanske vi ska snegla på dem och köra samma? Men då säger några att det inte är fotboll. Och det kan ta emot för vissa. Men samtidigt kör hela Leicester och klappar på det viset i Premier League.
Och jag är besviken på Kubanerna i de två senaste matcherna. De har knappt sjungit någonting. Lite mot Hammarby. Ingenting mot Mariehamn. Varför? Jag fattar inte. Kom inte till mig sen och säg att spelarna inte kämpar. Då kommer jag att dra fram det där kortet direkt.
Vi måste kämpa tillsammans istället.
