Capi på språng, ÖSK på resa
Vår kapten satte fingret på allt efter att han och laget gjort ledartröjan i jakten på höstens lag, en titel båda AIK och ÖSK brukar göra anspråk på, svartvit.
Ögonblicksbild från omgång 17 i ett sensomrigt Varberg: ÖSK går på knäna i mitten av andra halvlek. Laget leder men förutom ett moment av genialitet av Nordin i djupled mot Seger som gav 0-1 skapar vi ingenting. Kjäll signalerar för byte eftersom Robin Book (som någon dag senare går på lån tillbaka till just Varberg) uppenbarligen inte är sugen på att skapa någonting. In kommer Isaac Boye som precis blivit hemskickad från Superettanjumbon Ljungskile. Det känns tyvärr logiskt när Varberg vänder matchen och vinner med 2-1. 17 poäng på 17 matcher, och strecket gäckar precis under oss.
Sedan dess: sju vinster, mot lagen som ligger på plats 1-6 i allsvenska marathontabellen (och så förvisso Sirius som ligger bakom Gårda BK). Skalp efter skalp mot topplag, massor av mål.
Samtidigt: onödigt poängtapp i Östersund och riktiga plumpar borta mot Mjällby och Falkenberg och kanske allra värst hemma mot Kalmar. Missar som gör att vi nu måste fundera på "men kanske om vi tar Häcken med 6-0 borta" för att pussla ihop ett teoretiskt Europaspel.
Men ändå. Elva omgångar sedan Axel blev Ali Baba och gjorde sommarfönstret till Sesamfönstret i dess elfte timme, och vi har nu kommit upp i elva segrar mot elva olika lag. Det är ett ganska bisarrt facit.
Tabellen från det att fönstret stängde:
1. ÖSK 22 p
2. AIK 21 p
3. Två andra svartgula lag med skitmycket ful tröjreklam (och ändå är Häcken inte ett av dem) 18 p
Fatta hur heta vi hade varit om det var en säsongsinledning istället för en klättring från typ 12:a eller vad vi låg till 8:a.
Men vi vet vilken resa vi gjort, och på något vis kändes det lite som om de andra förstod när vi ganska tryggt städade undan AIK på Friends. Vår första seger där. Fördubblad målskörd för oss på arenan där AIK inte släppt in mål sedan i augusti, och med en mustaschprydd högerback som försöker göra ansikte av sitt namn som faktiskt inte släppt in något mål över huvud taget sedan han kom från en klassisk belgisk frysbox. Ändå kändes det inte som något stor grej. Vi var bättre.
"I andra halvlek kändes det som om vi hade kunnat köra på i två dagar till. De hade inte gjort mål ändå", som kapten Gerzic uttryckte det.
Likaså var det från läktaren. Och från sidlinjen.
"Vi har varierat mellan 4-2-3-1 och 4-4-2 i försvar på sistone och på egen planhalva kände vi oss trygga i 4-4-2, då hade de svårt att skapa något", påpekade en rättmätigt stolt manager Kjäll.
Jag har nästan aldrig sett ÖSK agera så kollektivt tryggt, så rätt, i spelet utan boll utan att det känts defensivt. Tvärtom började försvarsspelet högt, och även om synkandet med Hummet första kvarten inte funkade helt ut var det en Agon Mehmeti med spring i benen och tryck i steget som satte tonen och gjorde AIK:s mittbackar skrajsna.
"Det har sett bra ut på träningarna med Deniz och Agon, så jag kände på mig att det skulle bli bra", förklarade Axel.
Och bra blev det, och det vackra samarbetet nådde sin kulmen i Mehmetis allra sista aktion. Eller aktioner.
"Jag tog ner bollen med bröstet och petade den vidare till Deniz. Sedan jagade jag honom och skrek 'skjut', för med honom vet man aldrig, skrattade Agon när han beskriver 2-0-målet.
Agon Mehmeti har inte startat sedan bortamatchen i Malmö den 12 augusti. Innan dess hade han gjort mål i de två senaste matcherna han spelat och var en bärande spelare trots att det aldrig blev 90 minuter.
"Den formen jag var i då, så bra har jag nog aldrig varit. Det kändes som om allt gick in, säger han och medger att tiden som följde inte blev rolig.
"Det kom ett bakslag, och sedan ett till. Det var tufft mentalt, riktigt tufft då", erkänner han.
Med Agon i form blir det trångt om platserna på topp när ÖSK åker till Bravida Arena. Det kan behövas eftersom vi är sex poäng och 15 mål ifrån Häcken med två matcher kvar. Påminner lite om hösten -14 när Crespo nästan på egen hand höll på att käka upp Häckens stora målförsprång, då i sista omgången. Nu finns alternativ. Besara som kom in efter Agon var bara klass i varje aktion och med en vecka till borde han vara startklar igen. Hummet måste också spela. Sedan ser Agon het ut och vår egen Pippo Karjalainen gör bra case för sig själv genom att peta in mål, spöa världsmästare, mm. Och om man trycker ut Hummet på en kant måste man flytta antingen på Gall som växer för varje match, eller på Seger som trummar på och som stängde ner AIK:s vänsterkant med fine Hussein Ali (och lite hjälp av Nordin bestämt sig för att inte släppa förbi Filip Rogic).
"Han har aldrig sprungit sådär, bara mot mig", skrattade en Rogic som var på ganska gott humör för att ha blivit överkörd av gamla lagkamrater.
Jag ställde inte frågan men jag gillade hur vår kapten pratade om vår höst och hur vi tagit oss dit.
"Det handlar om vad klubben gör, inte bara laget. Och det handlar om vilka krav man sätter. Sätter klubben högre krav och förankrar det så kommer vi att leverera på en högre nivå. Där är vi nu, dit har klubben tagit oss."
Visst vill vi väl se capi springa sådär nästa år också? Visst behövs det för att resan ska fortsätta?
