Den tolfte spelaren
Svensk fotboll är unik på många sätt och i en fotbollsvärld där fler och fler drar åt samma, kommersiella, slätstrukna och själlösa håll står Svensk fotboll kvar på sin plats och åtnjuter en alltmer gynnsam position. Detta är inget vi ska för givet utan detta är något som ska lyftas och firas.
Det finns många unika saker med svensk fotboll.
Oavsett om det rör sig om femåriga pojkar och flickor som slår sina första passningar i den organiserade idrotten eller om det är herrar och damer på absoluta världsnivå är svensk fotboll unik.
Det handlar om saker som kultur, breddverksamheter, att alla ska få vara med, alla fantastiska ideella ledare och en massa andra saker så klart.
Tre saker som gör svensk elitfotboll unik är 51% regeln, VAR och publiken.
Med svensk elitfotboll syftar jag i första hand på Allsvenskan och Superettan.
Och utan att på något sätt klanka ner på damfotboll, tvärtom tycker jag den är fantastisk, så väljer jag att fokusera på herrfotboll eftersom jag skriver om ÖSK på herrsidan.
51% regeln och VAR kan jag diskutera i många timmar om men det får bli vid ett annat tillfälle (även om jag kommer nämna både och längre ner i texten).
Istället väljer jag att fokusera på det mest unika vi har i svensk fotboll, nämligen publiken.
Någonting har hänt i svensk fotboll.
Det som en gång tillhörde de närmast sörjande, om jag får hårdra det, har blivit till en samhörighet i stort.
Nu är det inte bara män som tittar och pratar om fotboll.
Även pojkar, flickor, kvinnor, gubbar och tanter visar ett allt större intresse.
Jag märker själv i min bekantskapskrets att de som tidigare mer eller mindre himlade med ögonen när fotboll dök upp som samtalsämne nu börjar trevande öppna upp för den världen.
En del av det kan vara mediernas nästan besatthet över kändisar privatliv.
För inte alls så många år sedan hade vi knappt vetat om att Emil Forsberg skiljt sig.
Och nu kan gamla tanter sitta och prata om det.
Ibland låter de som de är experter som följt fotboll sedan barnsben när de egentligen har noll koll på sporten fotboll.
Men de har stenkoll på kändisarnas privatliv eftersom de, och alla vi andra, matas med det dagligen.
Något mer som jag är både förundrad och stolt över är hur det publika intresset för svensk fotboll har ändrats på ett positivt sätt. Det gäller inte bara inom landets gränser utan även i flertalet andra länder.
Groundhoppers har det funnits länge, jag har själv varit en på amatörnivå där jag bland annat varit och sett fotboll på Fratton Park (Portsmouth FC), Prenton Park (Tranmare Rovers) och Plough Lane Stadium eller Cherry Red Records Stadium som den egentligen heter (AFC Wimbledon).
Som ni märker har det blivit en hel del engelsk fotboll då jag är uppvuxen med Tipsextra och har varit en stor supporter av Liverpool FC i hela mitt liv.
Anfield har varit som mitt andra hem känns det som.
Ska passa på att erkänna att jag inte har haft lika stor passion att åka runt bland svenska arenor även om jag har varit på de flesta ställen i och runtom Örebro.
Har även varit på både gamla och nya Ullevi, Friends Arena (eller Strawberry som det nu heter), Stadsparksvallen och säkert några till som jag glömt bort.
Efter att mitt intresse för Allsvenskan och nu Superettan ökat i och med att jag dragits mer och mer till ÖSK så finns det fler svenska arenor jag skulle vilja besöka.
Örjans Vall (Halmstad BK) och Strandvallen (Mjällby AIF) verkar väldigt mysiga att besöka.
Varför jag tar upp detta är för att antalet besökare på svenska arenor som är bosatta i andra länder har ökat.
Även antalet i andra länder som tittar på svensk fotboll på tv och genom streaming har ökat.
En del i varför det är så är för att vi har 51% regeln i Sverige. Fler och fler tröttnar på där klubbar drivs som rena företag där det är viktigare med pengar och varumärke än passion och
glädje.
Man hör ganska ofta om ägare som inte bryr sig om klubbarna de äger, klubbar som byter tröjfärger eller klubbmärke och alla dessa företag som äger flera klubbar och flyttar runt spelare dels för att gynna den största klubben som de äger men framförallt för att putsa till bokföringen.
En annan del är VAR. Eller rättare sagt avsaknaden av VAR. Vi är väldigt unika i svensk fotboll och det är något vi ska vara stolta över.
Tycker man titt som tätt ser fotbollsturister som kommer till Sverige för att få njuta av passionen och glädjen.
VAR har tyvärr dödat mycket av det som en gång var det fina med fotbollen. Att inte våga fira ett mål för att VAR kanske sett att en tånagel är offside är hemskt.
Och att det ska ta sådan extremt lång tid innan man får ett besked förstör mer än det hjälper.
Jag personligen tar hellre några feldömda mål och straffar under en säsong än att inte kunna få fira fullt ut när mitt lag gör mål.
Den tredje och vad jag tror är den viktigaste delen i att intresset för svensk fotboll har ökat både inom landet men även utanför är publiken.
Det strömmar folk till arenorna och stämningen är alltid på topp.
Även om jag älskar engelsk fotboll och känslan av att sitta på Anfield och skrika av glädje med en massa supportrar från hela världen när Salah smackar in en boll så är det inget mot att stå på en läktare i Allsvenskan eller Superettan och och ta in stämningen som råder runt omkring mig.
Det skrivs mycket om ökade publiksiffror i Allsvenskan och utan att ha något belägg för det tycker jag det verkar som antalet åskådare har ökat i Superettan också.
Känslan är att det även gäller på Behrn Arena.
Att det var lapp på luckan hemma mot Degerfors var inte första och antagligen inte sista gången det hände.
Men att det kom hela 3523 människor och kollade när ÖSK mötte bottenlaget Örgryte IS är fantastiskt.
All heder åt er som var där och tittade.
Som ni vet har de senaste åren varit tuffa för oss som supportar ÖSK. En berg- och dalbana av känslor är ett ständigt återkommande tema när man ena stunden vaggas in i en falsk trygghet för att sedan kastas ner i avgrunden.
En vinst och man börjar snegla uppåt i tabellen. Två vinster i rad och man börjar drömma om allsvenskt avancemang. Sen kommer plattmatcherna som ett brev på posten och förlusterna avlöser varandra.
Och detta följs upp av några oavgjorda matcher och förhoppningsvis en välkommen vinst.
Trots detta är det alltid fest och glädje på Behrn Arena. Det är sång och skratt. Och jag tror att det gör att ÖSK kommer klara sig kvar utan problem när säsongen summeras.
Jag tror även att det är ni som kommer bära laget hela vägen fram till, inte bara uppflyttning till Allsvenskan, utan även att klubben återigen blir ett stabilt mittenlag.
En niondeplats i Allsvenskan låter i dagsläget som en utopi men jag tror stenhårt på att vi kommer få uppleva det tack vare alla er som bidrar på läktarna.
Det kanske tar några år men ni kommer göra så spelarna lyfter sig. Ni är på många sätt den viktigaste "spelaren".
Så tack till alla er som står där oavsett väder och hejar på laget i vårt hjärta.
Tack för att ni finns där och delar med er av er passion.
Med stolthet över ert fantastiska engagemang tackar jag er för all glädje ni sprider.
Tack till "den tolfte spelaren".
