En ny medlem i ÖSK-familjen
Svartvitts Karl Hoffner var på plats i lördags och såg ÖSK Sundsvall men än viktigare dokumenterade han sin dotters första ÖSK-match.
Jag tror de flesta minns sin första match på plats. Själv kan jag inte minnas årtal (gissar på runt 1989-1990) eller vilket lag ÖSK mötte men det jag minns var glädjen och gemenskapen på Eyravallen. Att gå runt där med mina kompisar, fascineras över alla människorna på läktarna som hejade och peppade, men även de som blev irriterade och arga. Eufori som snabbt byttes till bedrövelse för att sedan byttas tillbaka till eufori. Glädje, tårar, kramar, allt i en salig blandning under nittio minuter plus femton minuters paus. Det var en uppvisning av känslor och en fascinerande tillställning. Minns att vi förundrades över männen (det var mestadels män) som satt på gamla träläktaren. De såg lite stiligare ut med finare kläder än de som stod på ståplats. Och apropå ståplats, det var magiskt för oss smågrabbar att under årens lopp springa runt och samla pant under läktaren. En bra kväll och vi kunde få ihop så det räckte till varsin påse lördagsgodis och hade man tur räckte det till en dricka också.
Det var många år och matcher sedan min första match. Men jag minns den med glädje. Nu var det dags för min fyraåriga dotter Luna att få uppleva sin första match på plats. Vi skulle gå och titta på gratismatchen mot GIF Sundsvall. Tidigare har hon sett lite matcher på tv, inga med ÖSK dock utan med Liverpool och i senaste VM där hon satt och skrek MESSIIIIIIII högt så fort Leo Messi rörde bollen.
Förväntningarna var höga både för Luna och för mig i flera veckor innan matchstart. Vi hade diskuterat hur det skulle se ut, allt från plaststolarna vi skulle sitta på till vad det fanns att köpa i kiosken. Hon hade redan bestämt att det var popcorn och en flaska bubbelvatten som gällde.
Vi hade inte pratat så mycket om själva fotbollen utan mer vad som skulle hända runt omkring planen. Vi hade pratat om supportrar, sånger och glädje. Men även om att det tyvärr kunde skrikas en del fula ord.
Ett ämne som vi pratade mycket om inför matchen var bengaler. Jag förklarade för henne om hur det brukar se ut, varför man gör det osv. Ska erkännas att hon blev rädd eftersom det är eld och rök. Hon var rädd att hon skulle bränna sig och göra sig illa och även att röken kunde vara jobbig så hon skulle få svårt att andas och hosta mycket. Men efter att ha blivit försäkrad om att vi inte skulle sitta nära eventuella bengaler, att röken antagligen inte skulle nå oss och om den gjorde det så vore den inte farlig, så andades hon ut. Vi tittade på några klipp från matcher med bengaler och hon började tycka det såg riktigt häftigt ut.
Två dagar innan matchstart fick hon några presenter för att förgylla upplevelsen ännu mer. Klistermärken, tatueringar och en matchtröja. Matchtröjan blev hon väldigt stolt över och den skulle hon direkt ta på sig (hon hade även på sig den på förskolan för att stolt kunna visa upp den för alla sina kompisar). Hon ville även visa alla hon inte kände att hon hejade på ÖSK så hon tog klistermärkena och satte upp ett på cykelbarnstolen på min cykel så att det skulle synas ordentligt när vi var ute och cyklade.
På matchdagen vaknade hon tidigt och ropade ”God morgon! Ska vi gå på fotboll nu?” från sitt rum. Hon vill direkt åka till Behrn Arena. Problemet var bara att klockan var strax efter sex på morgonen så det var inte möjligt att åka dit så tidigt. Istället flöt förmiddagen på väldigt långsamt enligt henne. Hon ville bara iväg och titta på matchen. Jag försökte uppehålla henne så gott det gick. Vi åkte till affären och handlade, lekte i en lekpark och pärlade pärlplattor. Efter en tidig lunch tog hon på sig matchtröjan, satte på en tatuering med ÖSK märket på handen och sen var vi redo att cykla iväg. På vägen till matchen skrek hon flera gånger högt ”Heja ÖSK” så folk vände sig och tittade. Hon var minst sagt förväntansfull.
Väl framme vid Behrn Arena tindrade Lunas ögon. Det fanns en liten hoppborg utanför! Hon hoppade en stund och blev sedan erbjuden en ballong som hon tackade nej till för hon ville inte att den skulle vara i vägen för andra. Hon ville inte skymma sikten för de som satt bakom. När vi kommit in på arenan var det först ett besök på toaletten som gällde (ni som har småbarn vet vikten av toalettbesök innan man ska göra saker). Därefter var det kiosken som lockade. Jag tyckte vi först skulle gå in och se var vi skulle sitta men det var ingen idé att försöka diskutera när det fanns popcorn som hägrade. Så vi köpte varsin flaska bubbelvatten och en popcorn. Därefter gick vi in på läktaren. Luna hänfördes av hur stort det var inne på arenan. Och hon blev chockad över att det var så mycket folk. Jag hade innan försökt förbereda henne på att det skulle vara mycket folk, mitt tips låg på runt 6000-7000 människor (tack alla 7508 som fanns på plats och skapade en magisk stämning). Men det är svårt för en fyraåring att ta till sig såna siffror så hon förundrades över hur det kunde få plats med så många människor på ett och samma ställe. När vi hittat våra platser var det två saker som gällde. Popcorn och en lång väntan (femton minuter kan vara en evighet för ett litet barn). Efter att vi suttit och svettats en stund i den gassande solen var det äntligen dags för matchstart. Luna tyckte det var roligt med att titta på hejaklacken som sjöng och viftade med flaggor. Själva fotbollen kanske inte var lika intressant för en fyraårig tjej som precis börjat upptäcka fotboll och som gillar att vara ute på grusplanen som ligger på baksidan av vårt hus och lira (hon har en grym vänsterfot!).
För att sammanfatta Lunas första match på plats så var det absolut bästa med matchen popcornen. Det sämsta var att det var extremt hög ljudvolym när det spelades musik och speakern pratade i högtalarna. Nästa gång blir det hörselskydd på så kommer nog upplevelsen bli ännu bättre. Det viktigast var dock att hon fick uppleva sin första match och att det var något som hon upplevde som positivt. Eller som hon själv sa ”Jag är nöjd”.
Själva matchen då? Jag satt och funderade på om det verkligen ska vara så lågt tempo? Jag är van vid Premier League och självklart är det skillnad på superstjärnor och spelare i Superettan. Men jag hade ändå förväntat mig mer, speciellt från ÖSK när man mötte ett bottenlag. I början tyckte jag det fanns en del intentioner offensivt där Kroon, Holmberg och fram för allt Yasin visade framfötterna. Jag ska erkänna att jag var tveksam till värvningen av Ahmed Yasin men han har motbevisat mig. Han har riktigt fina fötter och han är en smart spelare. Om de runt omkring honom höjer sig en aning kommer hans poängproduktion öka markant. En sak som slog mig var att ÖSK har bra spelare offensivt men det känns som de hålls tillbaka av taktiken. I ett läge där man är i desperat behov av vinster bör man ge de offensiva spelarna fria tyglar när chansen ges. För jag är säker på att de skulle producera mer om de tilläts göra det de är bra på. För just nu känns det som att man inte tar till vara på deras styrkor. Jag kan även instämma med majoriteten av supportrarna som tyckte att det var en snarkfest och att spelet var alldeles för dåligt. Banderollen som kom upp var förståelig men jag tänker inte lägga någon värdering i Järdlers vara eller icke vara just nu. Utan det kommer jag avhandla i en framtida krönika.
Avslutningsvis vill jag passa på att tacka supportrarna som sjöng och skapade en fantastisk stämning på arenan. Tack alla sponsorer och privatpersoner som bidrog till att gratismatchen blev möjlig. Det blev verkligen en publikfest! Och så vill jag även tacka ÖSK för den det fina arrangemanget med hoppborg, kiosker, trevliga publikvärdar med mera som bidrog till att Luna fick vara med om en positiv upplevelse.
