Gästkrönika: Är det nu det händer, ÖSK?
Det är ett sagolikt drag omkring vårt ÖSK inför säsongen 2016. Många talar om medalj. Några mumlar till och med att ”kan Norrköping så kan vi”. Optimismen är hög.
Det är ett sagolikt drag omkring vårt ÖSK inför säsongen 2016. Många talar om medalj. Några mumlar till och med att ”kan Norrköping så kan vi”. Optimismen är hög. Det var det visserligen ifjol också så här dags efter att vi oväntat tagit oss till final i Svenska cupen. Men det visade sig senare på våren att den optimismen inte var grundad i hårda fakta. Vi väntade på att skyttekungen Crespo skulle bli spelklar igen. Men han blev aldrig spelklar, inte under hela säsongen, och vi led svårt av bristen på en avslutare under våren. Liksom året innan skedde dock en sagolik uppryckning under hösten. Men båda dessa år har ÖSK liksom fått kämpa i uppförsbacke.
Finns det då grund för den höga optimismen i år? Absolut. Axén säger att han aldrig tränat ett så bra lag, och Nordin säger att han aldrig spelat i ett så bra lag, vilket alltså inbegriper IFK Göteborg. Den enda gång sedan 1990-talet som det känts så här bra var nog 2011, för fem år sedan. Vi hade då tagit bronset året innan och stundtals spelat propagandafotboll. Vi värvade Andreas Haddad som spets, och han spottade in mål under försäsongen. Vi värvade artister som Valdet Rama och Häcken-Paulinho. Alejandro Bedoya var på topp. Det började också väldigt bra. Vi minns säsongspremiären borta mot IFK Göteborg, där Haddad bombade in segermålet i krysset i slutet av matchen. Då talade flera experter om ÖSK som en av guldkandidaterna, och 3-4 omgångar in i serien såg det också väldigt bra ut. Men sen gick Haddad sönder, och det fanns ingen som kunde kliva in och ta hans plats. Det blev också allt tydligare att det fanns en disharmoni i laget, och gulddrömmarna det året blev till sand.
Det känns både likt och olikt i år. Likt, på så sätt att optimismen är hög, men till skillnad från då känns den inte byggd på ett korthus utan på en väl genomarbetad satsning och laguppbyggnad som gått i olika steg. Vi var nog många som suckade uppgivet när det blev känt att MFF var och drog i Crespo. ÖSK ligger förstås en bit längre ner i näringskedjan ekonomiskt sett, och förväntades inte kunna säga nej om MFF viftade med tillräckligt mycket pengar, som de ju verkar bada i. Därför kan man inte överskatta betydelsen av den signal som gavs då ÖSK sa nej, och skåningarna fick stå där med lång näsa. Den signalen sa att vi inte nöjer oss med att klara oss kvar i år, utan faktiskt siktar högt, även om vi måste låta Crespo gå gratis efter säsongen.
Även det faktum att vi knöt Astrit Ajdarevic till oss för ett år till visar i samma riktning. Det känns lite som att vi i år, trots liten plånbok, gör en satsning på medalj av ädel valör. Tack vare att Kalle Holmberg efter att ha varit lovande i flera år nu tagit sista klivet till att bli en komplett allsvensk anfallare av hög klass, har vi för en gångs skull lyxproblem i anfallet. Det lär dock visa sig att alla behövs, med tanke på skador och avstängningar, och att då kunna kasta in en annan lika bra spelare har vi inte varit vana vid. Det finns också en hälsosam konkurrenssituation på yttermittfältet, där Maic Sema knackar på dörren. Daniel Gustafsson har tagit flera kliv framåt och kan få sitt stora genombrott i år. Martin Broberg, höstens succéman, vet vi vad han går för, men det är en tung ryggsäck han bär på med alla förväntningar. Jag hoppas att han kan skaka den av sig och bara spela ut. Då kan det bli hur bra som helst.
Innermittfältet med en pånyttfödd Nordin och resen RÅP känns gjutet, men där känns det inte som om vi har råd med skador och avstängningar utan att tappa i kraft.
Michael Almebäcks återkomst har också ett stort symbolvärde, och han kommer att vara oerhört viktig i försvaret i år. Det är viktigt att han får bli samspelt med sin backpartner, vare sig det är Moberg eller Hines-Ike. Där har det väl inte känts som att det har klickat riktigt än, men det blir upp till bevis nu. Daniel Björnqvist visade sin snabbhet när han löpte ifatt en förvånad Hulk nere i Portugal, och om han vågar utnyttja den och gå fram mer än ifjol kan det här bli året för hans stora genombrott. Han visade detta flera gånger mot Hammarby.
På målvaktssidan har vi också lyxproblem, och det faktum att Jacob Rinne valde att stanna när Djurgården ryckte i honom var också en viktig signal. Det känns som ett mycket välbalanserat, harmoniskt lag med spetskompetens överallt. Frågetecknet har varit och är fortfarande vänsterbacksplatsen. Jag känner mig dock inte lika orolig över den längre, eftersom Sebastian Ring har visat stora kvaliteter och stor respektlöshet i sitt spel. Nackdelen är hans bristande rutin, men om han får förtroende och slipar av de sista ojämnheterna så är han absolut en framtidsman.
Överhuvudtaget är det slående hur många reptilsnabba spelare vi har i år. Almebäck, Broberg, DG, Ring, Björnqvist, fler kan nämnas. Vilket lag slår det?
Så sammantaget, vad ska vi tro om ÖSK 2016, vad vågar vi hoppas på? Guld? Ja, varför inte, men det finns väldigt många om. Som Axén ärligt erkände vid upptaktsträffen i torsdags är det osäkert om vi har kvar Astrit och Crespo efter vårsäsongen. En glödhet Kalle kan ersätta Crespo och kanske utmana om skytteligan (i Allsvenskan), men att ersätta Astrit går helt enkelt inte. Så det kloka tipset är väl att vi kommer att ligga högt efter våren men dala under hösten. Men om vi trots allt får ha Crespo och Astrit kvar året ut, är våra förutsättningar absolut lika stora som Norrköpings var ifjol. Kan de, så kan vi!
