-
Inför Örebro SK - AIK: Det svartvita embryot och den svartgula metamorfosen
Allsvenskan är tillbaka och för ÖSK väntar AIK i hemmapremiären. Ett AIK som vill bli mer offensivt och siktar mot toppen samtidigt som ÖSK vill få ut sin fulla potential och lämna den nedre halvan.
Auf Wiedersehen, Bundesliga!
Ciao, coppa italia!
Adjø, Betri deildin!
Nu är den (subjektivt) bästa ligan tillbaka!
Allsvenskan!
Åh... Vad en har saknat debatten om gräs mot konstgräs, "andra sidan är ni klara"-ramsor och att skälla på domare oavsett om det är hjälper eller ej.
Visserligen kommer vi få lov att vänta på att sjunga våra ramsor och skälla på domarna ett tag till men fotbollen är iallafall tillbaka och det är jag mer än okej med.
För jag är förmodligen inte den enda som tröttnat på att se höjdpunkter på youtube för den niohundratrettiofjärde gången eller följa likartade träningsrapporter via NA.
Faktum är att bristen på ÖSK höll på att driva mig till vansinne, varje gång jag körde förbi en nittioskylt dagdrömde jag mig bort till alla de tillfällen då Filip Rogic avgjorde matcher på stopptid.
Något som hade kunnat leda till ett antal trafikolyckor om det inte hade varit för att jag hade ett datum som höll mig kvar i verkligheten likt ett ankare håller kvar ett skepp under stormen.
Den fjortonde juni.
Vi har räknat dagarna, vi har laddat upp så gott som det går med uppesittarkvällar på NA och Dplay och dessutom kommer våra supportergrupper köra en livesändning ledd av ingen mindre än Sankt Hagge klockan 16.30, missa inte det!
Vi har även lyssnat på poddarnas årliga tips om vilka som slutar vart i tabellen när säsongen väl är slut, som vanligt tippas vi på den övre halvan av den nedre halvan alltså någonstans mellan nionde och elfte plats.
Dessutom finns det dem som tror att vi åker ur och hade vi börjat spela i april så hade jag nog hållit med dem men med Besaras intåg så hoppas jag att det inte ska kunna ske.
Men en vet aldrig, kanske åker vi ur ändå? Kanske vinner vi SM-guld?
Oavsett vad en tror på förhand så tror jag att denna säsong, på grund av alla omständigheter runtomkring, kommer bjuda på en del överraskningar från samtliga lag.
Iallafall till en början. Jag tror till exempel att ett lag som Varberg kan vara en frisk fläkt i början innan spelschemat och deras tunna trupp kommer ikapp dem. Jag tror även att Malmö FF kan få det tuffare än vad många tror då jag inte har särskilt stort förtroende för Jon Dahl Thomassons ledarförmåga.
Ni får ursäkta att jag har skrivit en halv införrapport utan att gå in på våra motståndare, det var ett tag sen senast och jag behöver skriva av mig.
Jag har ju saknat detta så mycket!
Nåväl, tillbaka till det jag ska skriva om. Nämligen hemmapremiären mot AIK.
För som vi alla vet så behöver vi inte möta Djurgården i vår premiär, tack och lov för det.
Istället får vi möta dem i deras hemmapremiär, jippi.
AIK i sin tur hade mött BK Häcken egentligen men möter nu alltså oss istället och oddsen samt experterna säger att det är en enklare match.
Men AIK har inte haft det så lätt mot oss de senaste åren, här är de senaste fyra mötena:
2018
ÖSK - AIK 1-1
AIK - ÖSK 1-1
2019
ÖSK - AIK 2-1
AIK - ÖSK 2-0
AIK har alltså inte spöat oss på vår hemmaplan sedan 2017 när Hagge tackades av och uppsteg till helgedom.
Men det var 2017 och saker och ting har förändrats sedan dess, för andra lag. Inte för AIK för där är det mesta sig likt när en tittar närmre.
Kvar vid rodret är den enigmatiske Rickard Norling och en kan tänka sig att AIK, likt förgående år, kommer spela tätt och defensivt även i år men under vintern så påbörjade AIK en metamorfos till ett mer offensivt lag och hur utvecklingen har gått återstår att se.
Även om en offensiv utveckling ska ske i AIK så har även truppen kvar många spelare som en känner igen, Per Karlsson, Henok Goitom, Rasmus Lindkvist och återvändare som Ebenzer Ofori och Nabil Bahoui. Men en metamorfos kräver nytt blod och för AIK så har de nya spelarna börjat växla upp, baserat på rapporter och cupmatcher.
Kolbeinn Sigthorsson och Saku Ylätupa har båda förmodligen lärt sig en del från en tuff fjolårssäsong där det inte gick bra för någon av dem. Den förstnämnde ska ha sett riktigt bra ut på träningar och den sistnämnde var en frisk fläkt under cupspelet tidigare i vintras och det återstår att se hur AIK ställer upp då de har det bra med spelare på de offensiva positionerna även om tappet av Tarik Elyounoussi är blytungt.
Lägg till lånet av Jasir Asani som är något av en joker samt Felix Michel som nu har haft en extra lång försäsong så kan en slå fast att AIK, precis som förgående år, kommer utmana i toppen.
Men vilka bör vi se upp med som jag inte redan nämnt? Jo, dessa tre exempelvis:
#7 Sebastian Larsson
Meriterad slitvarg med en riktigt fin frisparksfot.
#18 Bilal Hussein
Ung talang på mittfältet men får han starta imorgon?
#16 Robin Tihi
Mittbackstalang som startade i cupkvarten mot Kalmar i våras när han var sjutton år.
AIK och ÖSK lever i olika världar och vi skiljer oss åt sett från flera perspektiv. Vi skiljer oss åt i status, ekonomisk och truppkvalité men en sak har vi ändå gemensamt.
Vi vill båda få ut maximalt ur våra talanger.
Och vi vill nog det av samma anledning, båda klubbarna vill förädla och sälja vidare för att förstärka och kanske även rädda ekonomin för att fortsätta existera.
Det råder ingen tvekan om att båda lagen gör vad de kan för rädda ekonomin, spelare sänker sina löner, olika initiativ tas av både klubb och supportrar i ÖSKs fall och staten gör vad den kan för att stötta i dessa tider.
Men skulle en spelare få sitt stora genombrott i år, för ÖSK eller AIK, så skulle det kunna inbringa intäkter som inte bara säkrar denna säsong men även nästa. Så vem kommer det bli? Paolos Abraham eller Bilal Hussein? Jake Larsson eller Dennis Collander?
Det återstår att se men båda lagen hoppas att deras yngre förmågor ska stiga fram i rampljuset och locka till sig blickarna, och i slutändan plånböckerna, från utlandet.
För oss svartvita så skulle jag däremot säga att situationen är en annan. Om AIK befinner sig i en metamorfos, en förvandling från det gamla AIK som vann matcher med 1-0 till ett mer offensivt AIK, så befinner vi oss i embryostadiet där vi ännu inte vet vad vi kommer få.
AIK vet vart de är på väg men för oss så väntar en oviss framtid men jag ser att detta lag har så mycket oförlöst potential i sig.
Vi vet alla att Agon Mehmeti har tio mål om inte mer i sig, vi vet att Robin Book kan överraska och vi har unga talanger på varje position som kan få sitt genombrott i år.
Vi får dessutom inte glömma de spelare som Andreas Skovgaard eller Jack Lahne som inte fått visa vad de verkligen går för i allsvenskan.
Talangen och potentialen hos varje spelare att höja sig en eller flera nivåer finns där. Det gäller bara att vi får ut den och det är, likt de flesta sakerna i livet, lättare sagt än gjort och hur det kommer bli vet vi inte.
Däremot vet jag att potentialen för att detta embryo till lag ska få till något riktigt stort denna säsong finns där.
Vilka det blir som startar imorgon återstår att se, som det känns nu så har vi en enorm trupp då vi inte har kunnat låna ut ytterligare spelare utöver Isaac Boye.
De jag tänker på är Arvid Brorsson, Daniel Björkman och Alfred Ajdarevic där den förstnämnde förmodligen startar på bänken imorgon.
Björkman ingår också i en till lista som är mindre smickrande och det är skadelistan som utöver honom består av Erik Björndahl, Daniel Björnqvist, Jake McGuire och Martin Broberg. Broberg har varit skadad under en lång period nu men var tillbaka i delar av träningen nyligen vilket är ett mycket glädjande besked.
Jag var ett tag inte bara orolig över hans säsong men också för hans karriär. Alla skador och den långa tiden han varit borta har gjorde att varningsklockorna ringde högt när det kommer till hans fortsatta fotbollskarriär.
Ett plus med den breda truppen är att konkurrenssituationen spetsar till träningarna vilket gör att ingen känner sig säker på sin plats, något jag tycker är optimalt. Ingen ska känna sig säker på sin plats för självbelåtenhet hos de spelare som känner sig "säkra" gör bara att kvalitén i truppen minskar.
Därför är det underbart att spelare som Nahir Besara, David Seger, Jake Larsson och Robin Book konkurrerar om två/tre platser och lägg till Martin Broberg när han kommer tillbaka så går konkurrensen från mördande till supermördande.
Förlåt mig, kom inte på något uttryck som var värre än mördande.
Dessutom verkar det som att konkurrensen om vänsterbackspositionen blir hårdare än väntat då Hjertstrand ska ha gjort det mycket bra ifrån sig på träningarna och att det kanske blir att han startar istället för Wright men då har vi iallafall en supersub att slänga in.
Om vi utgår från dagens träningsrapport så kan vår startelva komma att bli följande:
Lahne - Mehmeti
Larsson - Gerzic - Amin - Besara
Hjertstrand - Skovgaard - Almebäck - Granlund
Jansson
Det kan även vara så att det blir 4-3-3 med Lahne på kanten och Besara centralt bakom Mehmeti, det återstår att se.
Själv har jag länge förespråkat 4-3-3 med en mer defensiv mittfältare bakom två centrala mittfältare men Besaras offensiva kvalitéer är helt enkelt för stora för att vi ska flytta ner honom längre ner i banan.
Bänken i detta fall består alltså av Gustav Leijon, Kevin Wright, Arvid Brorsson, Robin Book, Johan Mårtensson, David Seger och Erik Björndahl. Ingen dålig bänk i mitt tycke, Wright har offensiv spets, Book och Seger kan luckra upp försvar och Björndahl kommer vara nyttig vid en eventuell jakt på kvittering.
2020 har varit tufft, för alla av oss.
2020 har varit en mörk tunnel men i slutet av den har det funnits en ljuskälla som vi sakta men säkert har sökt oss till.
Inte bara som en distraktion från mörkret runtomkring oss men också som ett mål och nu är vi äntligen framme vid vår gemensamma ljuskälla, allsvenskan.
Och nu när vi äntligen är framme efter en så lång väntan så vet jag inte vad ni tycker men jag tycker att vi har väntat länge nog.
Nu sätter vi igång allsvenskan 2020.
Må bästa lag vinna.
Matchen sänds på Dplay 17.30
Forza Svartvitt!
