Inför Örebro SK - Djurgårdens IF: Soluppgång på Eyravallen
Efter ett uselt 2022 har ÖSK tagit tag i träningen på riktigt och det hårda arbetet har gett resultat med frenetiska insatser mot gott motstånd och en seger mot allsvenska BP i första gruppspelsmatchen i cupen. Nu väntar Djurgården på hemmaplan och frågan är om ÖSK kan mäkta med att skaka ett Djurgården som kommer från ett urstarkt 2022 med europeiskt slutspel bara någon vecka bort!
Kanske har min tidsuppfattning förändrats men visst har den här försäsongen känts väldigt kort?
Är det för att vi började spela träningsmatcher sent och prioriterade fysträningen?
Är det för vi faktiskt har vunnit eller spelat riktigt bra i de ovan nämnda träningsmatcher som började så sent?
Eller är det för att glädjen och tron har återvänt till ÖSK?
Med korten på borden skulle jag säga att varenda en av dem stämmer överens och skapar en fin kåk.
Det är helt enkelt kul att följa ÖSK igen!
Solen skiner, fåglarna kvittrar och ÖSK springer själen ur sig match efter match och man njuter av att se dem spela.
Samma ord kunde man inte applicera på superettansäsongen 2022 som var ett kompakt mörker.
Ett mörker som jag inte orkade skriva om.
2022 skrev jag mycket färre rapporter än vad jag brukar göra och för det ber jag om ursäkt.
Jag ser att jag skriv min sista rapport efter segern borta mot Eskilstuna, det var väl där någonstans det roliga tog slut och den martyrklassiga lidelsen tog vid.
Lidelsen är nu över, hoppas jag, och jag lovar att bättra på mig i år!
Varför är denna försäsong så positiv då?
Jo, för den är motsatsen mot vad 2022 (och flera av säsongerna innan) var.
Det är rörelse, kämpaglöd och finess i ett.
Det är ungdom, frihet och glädje utöver det.
Innan det var ÖSK ett stillastående lag där vi hoppades att individuell briljans skulle rädda dagen vilket också skedde sex dagar av sju.
Men på den sjunde dagen åkte ÖSK ut, trots individuella spelare med fina meriter som Jiloan Hamad, Nahir Besara och Ahmed Yasin.
Alla tre av dessa är borta nu och jag skulle ljuga om jag inte sa att det bästa valet för alla involverade parter ur ett långsiktigt perspektiv.
Skulle Hamad och Yasin kunnat prestera bättre i år, som så många andra verkar göra?
Kanske men inte tillräckligt för att rättfärdiga deras höga löner i ett ekonomiskt känsligt ÖSK.
Borta är nu dessa individuella spelare som under sina bästa år kunde bära lag på sin rygg men som 2022 knappt kunde bära tröjan med någon större värdighet.
Inte hjälpte värvningarna av Kevin Custovic, Christian Moses och Olatomi (Olatommy kallad) Olaniyan.
Visst, de gav oss varsitt mål om jag minns det rätt men samtliga av dessa mål var tämligen betydelselösa i slutändan.
Kevin, Moses och Olatommy...
Låter som början på en vits.
Kevin, Moses och Olatommy gick in på en (sport)klubb, där hände inte ett dugg.
Slut.
En annan värvning som kom i somras var Valgeir Valgeirsson.
En isländsk ytterback som spriddes ut lite överallt på planen och resultatet blev lika Jackson Pollockskt.
Ett mål och flera insatser som ofta innehöll ordet "valpigt" där han inte kunde hävda sig fysiskt på planen mot två meter långa superettanspelare i 30-årsåldern.
Dock är man inte valp för evigt, man växer oundvikligen till sig med tiden och med rätt tränare vid rodret kan det gå fortare än väntat.
Det är precis vad som verkar ha skett med Christian Järdler denna vinter.
Som valfri mentor eller sensei, Mäster Yoda eller Mister Miyagi, har han guidat Valgeirsson och de andra genom en hård försäsong för att rätta till fysiken.
För den var helt ärligt skit.
Ryktet säger att efter säsongen genomfördes en rad fystester för att se huruvida ÖSK-spelarna höll elitnivå i sin fysik.
Blott tre spelare höll elitnivå, resten höll samma nivå som en påse ostbågar.
Sedan dess har spelarna sprungit upp för berg, huggit ved i den snötäckta vildmarken, gjort armhävningar utan att använda armarna och det har gett resultat.
Valpiga spelare som Valgeirsson, Samuel Dahl och Noel Milleskog springer mer än någonsin och ber inte om förlåt i närkamperna.
Även spelare man inte trodde skulle kunna återhämta sig efter 2022 års uppvisning i uselhet har kommit tillbaka bättre än någonsin.
Nasiru Moro är ett prima exempel på detta.
Utskälld och jagad med högafflar efter dubbla röda kort i viktiga matcher (Varberg hemma 2021, Öster borta 2022) och uträknad inför 2023 har han kommit tillbaka och börjar visa klass.
Dessutom är han tydligen en av svensk ligafotbolls snabbaste spelare över längre distanser vilket är svårt att tro, men det om något är väl ett kvitto på att han är på väg mot rätt håll i utvecklingen.
Visst, han verkar ha några dumma aktioner i sig men han väger iallafall upp det med en eller flera bra aktioner, vilket han inte gjorde förut.
Moro och ungtupparna har dessutom fått sällskap av en rad spännande nyförvärv som också var valpar en gång i tiden.
Adam Bark var en gång en lovande ung spelare i ÖSK men han kom tyvärr fram under Axéns tid och då får man inte mycket speltid om man är under 25.
Axén må visserligen ha lämnat men Bark fick tyvärr söka sig någon annanstans och i Motala växte han fram till att bli en av division ett norras bästa spelare 2022 och nu är den alltjämt unge anfallaren hemma igen.
Med sig har han också Victor Backman, Köpingssonen som inte fick chansen i Kalmar FF och därför sökte sig norrut och han ser mycket spännande ut med sin mix av frenesi och finess.
Två andra, mer oväntade nyförvärv, är Daniel Hultqvist, en mittback med bakgrund i Örebro, som spenderat ett par säsonger i norska division ett och Sebastian Crona, J-Södras trotjänare som tog ett rött kort mot oss i våras.
Så, där har ni dem, de föredetta valparna som nu utgör ett mycket föryngrat ÖSK.
Och Sebastian Crona, den äldre jycken som hittade in bakvägen men som bidrar med viktig rutin på mittfältet efter att så många andra lämnat.
Jag kommer köra valp- och hundspåret så djupt ner i graven att någon kommer påpeka att det ligger ett fyrbent djur begravet i denna rapport.
Ni får stå ut helt enkelt, jag är för djupt investerad i dessa jämförelser nu.
Voff!
Unga nyförvärv och hårdare fysträning är dock inte tillräckligt för att övertyga en sårad och cynisk Örebropublik.
Resultat krävs också och resultat har vi fått.
Först besegrade vi ett lokalt gäng kaxmörtar i form av Örebro Syrianska, som storsatsar i division ett, med 2-0.
Sedan spelade vi folkdräkten av Brage i första halvlek i en match som sluta 1-1 för att sedan göra likadant med J-Södra i en match som utspelade sig på exakt samma sätt.
I framförallt matcherna mot Brage och J-Södra gjorde vi riktigt bra första halvlekar, bättre än något vi sett på flera år, för att sedan få slut på energi i andra halvlek och släppa in 1-1.
Att tappa energin i andra halvlek var dock en naturlig följd av den intensiva press vi utsatte motståndet för under första halvlek där motståndarna jagades ut på kanterna, över sidlinjen, upp på läktarn och in i hockeyarenan bredvid.
Oavsett om de hade boll eller ej.
Alla var som följd rörande överens om att om ÖSK kunde förbättra sin fys och fördelningen av sitt intensiva presspel bättre så skulle vi ha ett riktigt bra spel på plats inför säsongen.
Därför var oron att vi inte skulle orka med i två halvlekar mot Brommapojkarna i årets första cupmatch befogad.
Visst, vi kan pressa sönder två gröna lag i Brage och J-Södra men BP? De som flög förbi alla lag i den trapp som är superettan och upp till det allsvenska finrummet?
Nu var det förvisso en trapp full av brutna lag och Halmstad som utgjorde hindrena i trappen men ändå, BP är BP.
Men som en följd av att BP är BP har de också rånats såsom BP brukar utsättas för och det var såklart de övriga Stockholmslagen, med faktiska supportrar, som utförde rånen.
Främst Djurgården, som vi kommer in på strax.
Ett rånat BP är fortfarande ett bra BP och trots tappen av bröderna Bergvall och Odefalk till Djurgården så är stommen kvar.
Jelassi, Pettersson, Vasic, Söögard, Leach Holm och fler är alla kvar och lägg till det som kunde varit ett farligt tapp av tränaren Mattiasson till Sirius men som istället blev Mellberg (igen) så är läget lugnt i BP.
Trots detta blev BP tagna på sängen norr om Hökarängen när ÖSK tidigt tog ledningen med 1-0 och efter att ha kontrat sönder BP på hockeymanér när David Seger gjort 2-0 på friläge (?!) så var det en skitsak att BP reducera till 2-1 med matchens sista spark.
ÖSK hade besegrat allsvenskt motstånd i cupen och fått årets första och största kvitto på att vi har något vettigt på gång till skillnad från 2022 då det bara var ovett rakt igenom med Cedergren vid rodret.
Nu väntar mer allsvenskt motstånd och det är inte vilket motstånd som helst.
Det är självaste Djuuuu!
Eller Djurgårdens IF som de heter utanför kommentarsfälten på instagram och TikTok.
Ett Djurgårdens IF som gjorde ett riktigt bra fjolår där de kom tvåa bakom suveräna BK Häcken och dessutom lyckades mosa motståndet i sin Conference league-grupp och ta sig till slutspel.
Detta efter att ha satt sunkiga Molde på plats (läs på om dem), hämnats Jacob Rinne genom att spöa belgiska Gent och visat att Irländsk fotboll är den brittiska öns sämsta fotboll genom att klå Shamrock Rovers.
Nu väntar Lech Poznan och ett kärt återseende med en publikfavorit i Jesper Karlström om ett par veckor men innan dess ska de möta oss.
Precis som vi har Djurgården tre poäng i gruppen men Djurgårdens tre poäng är bättre än våra tre poäng.
Varför? För att de är från Stockholm och är, om ni frågar mig, Dalarnas mest populära lag baserat på den graffiti jag sett i Falun med omnejd?
Nej, för att de körde över Landskrona från flera håll på samma gång och spöa dem med 6-1.
Inte ens speedwaysiffror, det är bandysiffror!
Detta var lite förvånande med tanke på att Djurgårdens försäsong varit resultatmässigt mixad.
Segrar mot ett reservbetonat Las Palmas från spanska segundan, på Studenternas mot Sirius och i Eskilstuna mot AFC har varvats med kryss mot ovan nämnda BP och en chockförlust hemma mot Värnamo med 4-1.
Just förlusten mot Värnamo var det som kom innan Landskronamatchen så kanske var den en nödvändig spark i baken för ett Djurgården som borde vara med och utmana om SM-guld trots tappet av Hjalmar Ekdal till Burnley.
Och Kalle Holmberg då, även om det inte var så mycket av ett tapp som en taktisk avlämning av en spelare med rackarskägg på valfri ö söder om Italien och norr om Libyen.
Djurgården har med dessa tapp i åtanke värvat en del.
In har man plockat Carlos Moros och Jacob Bergström från Mjällby, Oliver Berg från Kalmar FF och den ovan nämnda trion från BP.
Den silverfärgade och numera europaerfarna stommen är kvar.
Vi talar om spelare som Magnus Eriksson, F-boy islandkompatibla Victor Edvardsen, Joel Asoro och Marcus Danielsson, vars röda kort mot Ukraina jag inte förlåtit ännu.
Mot dessa spelare kommer vi få det tufft på söndag men jag ser ändå framemot en spännande match och förhoppningsvis en bra insats mot ett ännu bättre motstånd.
Ett motstånd som dessutom har tre spelare till vi bör ha koll på:
#9 Haris Radetinac
Låt inte hans höga ålder lura dig, hans brist på fart kompenserar han med intelligent spel utan boll vilket ger honom målchanser.
#13 Hampus Findell
Från sin plats på mittfältet gjorde han förra året fem mål, inte illa alls.
#23 Gustav Wikheim
Från sin vänsterkant gjorde den erfarna norsken sju mål förra året och fyra poäng i det europeiska gruppspelet.
Ack, vad skönt det är att tävlingssäsongen rullat igång.
Svenska cupen är ändå ett riktigt härligt startskott för våren och man börjar nu känna pepp inför seriesäsongen.
Denna pepp märks av på supportrarna som efter fjolårets mörker gick i ide i väntan på soluppgången och våren som nu har kommit.
Det kommer nog bli mycket folk på läktarna på söndag och det kommer garanterat komma Djurgårdare både från öst och nord till Behrnabeu imorgon.
Men då får vi ÖSKare kompensera genom att packa läktarna till bredden.
Laget på planen har visat sin klass denna försäsong och nu är det dags för oss supportrar att visa vad vi går för.
Alla till sektion F!
Glöm dessutom inte att Eyravallen fyller hundra år!
Ett fyrfaldigt leve för vår vackra hemmaplan!
Den leve; Hurra, hurra, hurra, hurra!
Detta tror jag blir startelvan imorgon:
Jake Larsson - Noel Milleskog
Samuel Dahl - Kevin Walker - Lucas Shlimon - David Seger - Valgeir Valgeirsson
Axel Andrésson - Nasiru Moro - Nicklas Bergmark
William Eskelinen
Matchen sänds på Cmore men DU ska vara på plats, det är en order!
Söndag kl 17.30!
Forza Svartvitt!
