Om "rivaliteten" med IFK Norrköping.

Hur växer en rivalitet fram egentligen? Och har vi en rivalitet med IFK Norrköping? Vissa vill argumentera emot detta men de senaste årens händelser pekar alltmer mot att en ny rivalitet har uppstått i allsvenskan.

Hur uppstår rivalitet?
Det är frågan jag ställt mig flera gånger de senaste åren. Anledningen till att jag gör det har mycket att göra med just den fotbollsmatch som skall spelas imorgon och som har spelats många gånger förr genom åren.
Och med åren har den blivit hetare och hetare, iallafall från vårt håll.

Våra känslor för Norrköping är kända, vi gillar dem inte, vi håller ingen tumme för att det ska gå bra för dem.
Snarare knyter vi nävarna och hoppas att de förlorar.
Men varför är det så? Och varför känner Norrköping, till synes, inte likadant?

Mycket har nog att göra med att vi inte haft någon av våra mer klassiska rivaler i allsvenskan, förrän i år.
Vart var Västerås och Degerfors? Vi saknade dem, om vi ska vara ärliga med oss själva.
Vi saknade dem och rivaliteten.

Känslan av att ha ett lag nära, som liknar en själv som en kan dänga till två gånger om året för att visa dem att "vi är kungar i den här regionen!".
Ett lag vars spelare och supportrar är nära, ett lag som för med sig andra känslor än gränslös kärlek.

Vid vinst mot dessa lag kan vi gå till jobbet nästa dag med halsduken runt halsen och pika arbetskamraterna som håller på "fel lag"
Vid en förlust ringer vi in och säger att vi är sjuka och inte kan komma till jobbet.
Bäst att inte riskera något, säger vi.

Ett sådant har vi inte haft uppe i allsvenskan på länge, så vi har vänt våra blickar mot närmsta lag och försökt tvinga in dem i det säte vi ofta satt Degerfors och Västerås.
Men det har varit svårt, avståndet är trots allt långt då det är en bra bit längre till Norrköping än vad det är till Degerfors.

Och i detta avstånd finner vi en kall tomhet som måste fyllas med den värme som rivalitetens känslor skapar och vi har sannerligen fyllt vår halva.
Men det har inte Norrköping, de har sina egna rivaler och som en följd av senare års topplaceringar en ny typ av rival.
Toppkonkurrenter.

De brinner mer för att spöa 08-klubbarna, som respektlöst invaderar deras plan när SM-guldet togs, och som kommer ner till Norrköping i horder.
De brinner mer för att spöa Malmö och Häcken då dessa lag konkurrerar med dem i toppen och i kampen om europaplatserna.

Vad är vi då? En klubb som desperat söker någon att vilja dela den rivalitetskänsla vi saknat så.
Men Norrköping verkar inte intresserade, än.

För rivaliteter kan mycket väl uppstå från dag ett, oftast mellan två lag i samma stad.
Som de säger i amerikanska västern-filmer:
"This town ain't big enough for both of us"

Eller tre, fyra och kanske fem lag beroende på vilken stad en kollar på.

Rivaliteter kan även grunda sig på saker som hänt utanför fotbollsplanen.
Grekland och Turkiet har rivaliteter som grundar sig i historiska konflikter mellan länderna.
Rivaliteten mellan Celtic och Rangers har fler nyanser än blott den geografiska närheten mellan klubbarna.

Vanligast är dock den geografiska närheten.

Det är därför rivalitetsklubben, dit alla fotbollsklubbar vill komma in med rival i hand, är full.
Där inne sitter stockholmsklubbarna, Helsingborg och Malmö, till och med J-Södra och Kalmar.

Utanför, i kön, står vi med Norrköping som ytterst motvilligt står med oss där i kön.
Degerfors sitter redan där inne och vänter på oss men vi vill även ha med oss Norrköping.
Vakten, stor, bufflig och med vad som ser ut som en AIK-tatuering på halsen säger att vi inte får komma in.

"Ni är inte rivaler" säger han.
"Vi är inte rivaler, än" svarar vi.

För på senare år och på senare tid har mötena börjat hetta till, med flera dramatiska avslutningar och avgörande resultat.
2014 tog vi ut segern och skadeglädjen i förskott när vi trodde att vi skulle skicka ut dem ur allsvenskan, istället vann Peking och klarade sig kvar.

Året därefter i premiären möttes vi igen och spelade 1-1, samma år vann Peking SM-guld.
2016 gick Kalle Holmberg till Norrköping, en övergång som sved då Kalle var en av våra egna produkter.

Året därefter, i den första matchen efter Ivan Stenbergs bortgång, firade Kalle Holmberg mot klacken två gånger om vilket retade upp västra stå rejält.
Vi fick det sista skrattet den gången då vi vann matchen med 4-2.

Året därefter möts vi i en avgörande match i svenska cupen och på stopptid kvitterar Filip Rogic och skickar oss till kvartsfinal.
Samma säsong möts vi på hösten när Peking jagar guld och trots att vi både tar ledningen och sedan kvitterar till 2-2 förlorar vi på stopptid, efter att Daniel Sjölund avgjorde.

2019, i hemmapremiären, möts vi återigen och återigen (förlåt för upprepningen) kvitterar Filip Rogic, vem annars, sent till 1-1.
2020 får vi spö av Peking på bortaplan, som blivit tradition i allsvenskan de senaste åren men på hösten vinner på stopptid efter att Deniz Hümmet gjort tre mål i sin debut.
Där och då vände säsongen för oss och en magisk höst följde där Nahir Besara, Rasmus Karjalainen och Deniz Hümmet bar laget framåt.

Längst bak hade vi allsvenskans säkraste, sista utpost.
Oscar Jansson.

Tidigt på hösten aviserade han att han inte skulle förlänga, vilket givetvis gjorde alla av oss ledsna.
Oscar hade varit med så länge och hade de senaste åren vuxit till en toppmålvakt.
Men när säsongen var över och summerad så stod Oscar där med priserna som årets allsvenska målvakt och årets spelare och kuban som han vann på ÖSK-galan.

Och vi unnade alla honom ett äventyr utomlands efter den säsong han just gjort och önskade honom lycka till.
Och agenten men inte behövde han det väl? Hur svårt kunde det vara att få ALLSVENSKANS BÄSTA MÅLVAKT ut i europa?

Okej, en pandemi rådde (och råder, tvätta händerna och håll avstånd) men andra svenskar hade lämnat för Europa under och efter säsongen 2020.
Rimligen borde väl Oscar också kunna ta sig ut.

Men dagarna gick och veckorna likaså.
Vi förmodar att agenten jobbade hårt under denna tid på att få allsvenskans bästa målvakt ut i europa.
Men i slutändan visade det sig att han brände det öppna målet, han träffade inte vatten när han ramla ur båten och han misslyckades med att få allsvenskans bästa målvakt ut i europa.

För i början på januari kom nyheten som gav en och annan ÖSKare hjärtattack och resten ångest.
Oscar var klar för IFK Norrköping och den sjunde januari blev det klart.

Reaktionen på nyheten, och det Oscar fick utstå, speglade ungefär det vi kände.
Många var chockade, andra besvikna och en del rosenrasande.

Oscar hade lämnat och hamnat hos en rival, vår rival och det gick inte hem hos oss svartvita.
Resten av oss uttryckte vår besvikelse på sociala medier och vissa av oss direkt till Oscar Jansson.
Vissa gick över gränsen i sina reaktioner och förtjänar den kritik de fick för hur de behandlade Oscar Jansson.

För Norrköping är inte vår ärkerival och uppfattningen hos dem är inte att vi är deras ärkerivaler och det är uppfattningen generellt.
Inte en enda större tidning skrev om den massiva reaktionen hos oss när Jansson skrev på för Norrköping.
Inga rubriker som löd "Oscar Jansson klar för Örebros värsta rival IFK Norrköping" syntes hos aftonbladet eller expressen.

De var upptagna med att skriva om Bosse Anderssons senaste padelracket, eller något.

Inte för att vi brydde oss om vad andra tyckte, detta var ytterligare bensin på en eld som redan rasade, även om andra inte förstår varför den brinner.

För rivaliteter har inte en kvot som redan är uppfylld, rivaliteterna som är etablerade i dag dök inte upp ur det blå.
Det kan växa fram över tid och det kan börja med känslor från en sida men rivaliteter kan också dö.

Denna rivalitet är däremot långt ifrån död, den har precis börjat brinna och Norrköping kommer börja känna hettan förr eller senare.
Då kommer en ny rivalitet vara född men när detta sker? Oklart.

Det kan ske redan imorgon för det handlar inte bara om att vi supportrar ska spegla de känslor som Janssons övergång skapade.
Det handlar även om att spelarna speglar det vi supportrar känner och om de känner ens en tiondel av det vi kände i vintras så kommer rivaliteten födas imorgon.