Örebro SK: Svensk fotbolls kameleont
Efter förlusten mot BP är det uppenbart för alla att ÖSK inte kommer gå upp i år. Det är bara att inse att stora förändringar måste till om ÖSK ska hitta sin väg tillbaka till finrummet och Örebroarnas hjärtan.
Besvikelse är en udda känsla som kan vara svår att beskriva.
Varför tror jag att den är svår att beskriva? Jo, för att den genomsnittlige svensken inte upplever sann besvikelse regelbundet.
Visst, det händer då och då att den genomsnittlige svensken upplever sann besvikelse, som när en tappar en nygrillad filé på marken.
Sann besvikelse.
Eller när landslaget åker på en tung förlust i någon turnering som bara spelas vart fjärde år
Sann besvikelse.
Som tur är går det lång tid mellan dessa händelser för den genomsnittlige svensken, hen hinner återhämta sig och samla på sig tillräckligt med glädje och leenden för att nästa besvikelse inte ska kännas allt för tung.
Sen finns det oss som håller på Örebro SK.
Vi har fått uppleva sann besvikelse denna säsong.
Visst, även förra säsongen men där och då handlade det om att fjorton lag var bättre än oss och en nedflyttning är visserligen sur men det kan hända många lag.
Se upp, Norrköping.
Vintern kom, vi samlade oss och påbörjade en satsning för att ta oss tillbaka.
Vi värvade den ena spelaren efter den andra, lyckades behålla den ena spelaren efter den andra och tog in en ny tränare i Joel Cedergren.
Viktigast av allt, dessa värvningar, denna satsning gav oss förväntningar och optimism inför säsongen och det är viktig ingrediens i sann besvikelse.
Vilken besvikelse det blev sen, efter den där förlusten mot Brage men trots det har vi lyckats få ihop några matcher i rad här och där som ändå ger oss kontakt med toppstriden.
Varje gång vi har fått upp någon sorts momentum har vi kört rakt in i bergväggen och tappat poäng, oftast i form av en förlust.
Sann besvikelse kräver hopp.
Vi som håller på Örebro SK har upplevt denna sanna besvikelse flera gånger denna säsong och den känns på hur en andas.
Andningen efter ytterligare en tung förlust blir tung.
Resan hem från arenan, oavsett om den är till fots eller med bil eller buss blir extra lång för att andningen blir tung.
Väldigt tung.
Väldigt tung är precis vad denna sommar har varit.
Några hårda vinster mot Dalkurd och Utsikten, som byggde upp hoppet och optimismen, följt av två tunga förluster mot Brage och BP.
Besvikelsen är återigen framme och andningen är så tung att vi snart inte kan andas men ändå är det enda vi vill göra att vråla ut vår frustration tills vi svimmar.
Men snart finns det ingen luft kvar att skrika med längre.
Hur har vi ens hamnat här? Återigen befinner vi oss på en niondeplats i tabellen, och nu när jag nämner det skrattar Thomas Wilbacher från Tutto Balutto så högt att han sätter sin pepsi max i halsen, vart han nu befinner sig och det finns flera anledningar till att vi ligger där vi gör. Otur? Ja. Skador? Ja. Svaga prestationer av ledande spelare? Ja. Kaotisk försäsong? Återigen, Ja.
Även förväntningarna innan och under säsongen har spelat en roll, att vi skulle bli uppflyttade direkt, det kan ju sätta en stor press på klubben och dess spelare.
En press de borde kunna hantera.
De svaga prestationerna är också en del av detta. Ahmed Yasin har varit mestadels svag denna säsong, likaså Daniel Gustafsson som gjorde ett par okej matcher som högerback men framåt har han varit rätt harmlös. David Seger går inte att känna igen och med Kevin Walker bredvid sig får vi ett alltför tempofattigt mittfält vilket gör ett redan tempofattigt spel än mer tempofattigt. Även Erik Björndahl har varit en tveksam förlängning även om han gjort ett par mål i år men ALLT annat han gör lämnar mycket att önska. Han är, milt sagt, oduglig som targetspelare då han har en bollkontroll, passningsfot och speluppfattning som hade fått honom petad i division sju.
Tänka sig att vi höll på att tappa det när vi trodde att han skulle lämna i vintras.
Efterklokheten 1 Vi 0
Visst, BP är ett bra lag, ett väldigt bra lag, framförallt på hemmaplan och det är väl därför ingen överraskning att vi förlorade mot dem och det faktum att vi höll nere siffrorna till bara 2 till 1 är faktiskt ganska imponerande jämfört med några av de andra lagen som besökt Grimsta i år.
Men det är fortfarande BP, vi är större än dem och vi ska därför vara bättre än dem och inte klappa oss på axeln för att vi "bara" förlorade med 2-1. Sådan förlorarattityd måste vi göra oss av med, den kan möjligen tolereras om vi håller nere siffrorna borta mot ett topplag i allsvenskan men nu är vi i superettan, en liga vi ska vinna, och därför skall den attityden försvinna. Och ja, vi förlorade två gånger mot Brage och de ser ut som ett lag som kommer ta sig till allsvenskan, kul för dem. Men vi är fortfarande en större klubb än vad de är, vi ska vara bättre än vad de är.
Vi ska vara bättre än alla lagen i denna serie.
Vi må förvisso inte vara större än Halmstad sett till meriter, de har ju trots allt glänsande medaljer, till och med ett par troféer, vilket vi inte har men jag hävdar alltjämt att vi är större än Halmstad sett till stödet och trycket på läktarna, trots de dåliga publiksiffrorna.
Vi är störst i den här serien men ändå är vi minst just nu.
Anledningen till detta är som jag tidigare nämnt dåliga värvningar och förlängningar, otur, för höga förväntningar men alla dessa saker är bara symptom, om ni frågar mig.
Det större problemet är sjukdomen bakom dessa symptom och det är att vi saknar en identitet, en röd tråd i klubben.
En röd tråd som företrädelsevis skall komma från oss supportrar som representeras av våra styrelsemedlemmar och som sedan tillsätter anställda på klubben som skall se till att denna identitet syns i hela klubben.
På och utanför planen, i allt vi gör.
Tyvärr har vi ingen identitet, vi har inte haft en identitet sedan 2016 när vi hade Alexander Axén vid rodret och även det är att dra det långt för laget Axén ledde hade en identitet, som skiftade under säsongen men klubben hade ingen riktigt identitet utöver det. Under Axén hade laget en identitet där offensiv fotboll var vårt fokus vilket ofta ledde till att vi släppte in många mål men vi hade som tur var två riktigt bra målvakter i Oscar Jansson och Jacob Rinne. Även säsongerna i sig hade en identitet vi kunde känna igen, vi var usla på våren men riktigt bra på hösten. Vi var som en kameleont som halvvägs genom säsongen skiftade färg och även fick horn, vi kunde hävda oss.
Efter att Axén avgick försökte hans efterträdare, Axel Kjäll, sätta en ny identitet på laget (inte klubben, viktig sak att notera) och det kretsade främst kring att säkra upp defensiven i laget då vi behövde släppa in färre mål. Detta funkade bra i början, vi spelade med en trebackslinje och det gick riktigt bra för oss tills matchen mot Hammarby hemma 2018, efter den kontroversiella förlusten dog lagets identitet.
Vad har klubben varit sen dess? Ja, det går inte att säga. Laget på planen har ingen tydlig spelidé, värvningsstrategin har ingen tydlig linje och klubben har ingen tydlig identitet heller, ena stunden tondöva beslut från högsta ledning som träningsläger i Dubai till att i andra stunden försöka knyta till sig supportrarna mer genom att låta oss designa matchtröjan, en briljant idé förövrigt.
Vad är klubben då? Jo, den är en kameleont.
En kameleont som skiftar färg och mönster så ofta att det är svårt att fästa sig vid den, både för spelare och supportrar.
Tittar du på den ett tag börjar du få en idé, ett hum, om hur den funkar men sen blinkar du en sekund och så är den borta, i periferin, med nya färger och mönster.
Det märks på klubben att det är en kameleont, en kameleont av det pragmatiska slaget.
Du ser det på hur värvningarna inte har någon röd tråd, hur klubben agerar ojämnt i sociala medier, hur spelet inte har någon tydlig idé alls.
Vissa spelare är värvade för ett kontringsspel, andra för ett possessionspel, andra för gud vet vad.
Tyvärr har vi inte lyckats skaka av oss denna form de senaste åren och det har att göra med att vissa ledande personer i klubben alltjämt håller oss fångade i denna form.
Det var den som tog oss ned i superettan och även om vissa ledande personer insisterar att kameleonten är det som kommer ta oss upp så har de fel.
Därför vore det bäst för denna klubb om kameleonten dog, så att vi kan återfödas till något nytt nästa år.
Reinkarnation, som de kallar det.
Jag lyfte idén om att vi borde enas om en identitet i våras, i facebookgruppen "Kafé National" och fick god respons där.
Tyvärr var jag för sent ute med min motion vilket ledde till att min önskan om flera möten där vi diskuterar vad vi var, vad vi är och vad vi borde vara, aldrig blev av.
Det får vänta till nästa år.
Låt därför denna säsong dö, vi kommer inte gå upp.
Även om vi gör det är jag tveksam till huruvida vi skulle klara oss kvar i allsvenskan 2023.
Skrota därför säsongen och satsa på de unga, jag tror att de är vägen framåt för oss både i höst och nästa år, de är inte lika definierade av de föregående årens "kameleontiska" spel såsom de andra är.
Låt vintern bli en renande eld för denna klubb, med en förnyad styrelse, ny VD, sportchef, tränare och trupp.
Denna jakt på identitet blir lite rolig när vi tittar på våra rödvita grannar i väst, Degerfors.
De har en tydlig identitet, där ska det "liras" fotboll och den pragmatism och förvirrande anpassningsbarhet som vi har sett hos oss finns inte där.
Trots att de ligger pyrt till i tabellen kommer det inte på tal att det ska värvas några nya, mer välbehövliga spelartyper eller bytas tränare.
Där är ett visst sätt att spela och vissa ledarfigurer alltför heliga för att bytas ut.
Denna idealism klagar min fars granne, en inbiten Degensupporter, på men jag avundar den.
För i vinst eller förlust är iallafall Degerfors sig själva och senast tog de sig sin första vinst sedan den femtonde maj.
Kanske kommer deras idealism rädda kvar dem ändå?
Idealism, med en tydlig identitet som följd, är attraktivt.
Det är inte undra på att så många här i min del av länet (och Örebro för den delen) håller på Stockholmslag, eller Degerfors till och med.
De har en tydlig identitet och spelar ett idealistiskt spel.
AIK håller motståndet borta från det egna målet och är tuffa att ha och göra med både på och utanför planen.
Bajen är det lirande laget från söder som i vinst och förlust satser på en offensiv, publikfriande fotboll.
Djurgården är ett profilstarkt lag år efter år och har stolta anor i sin klubb då de fostrat många stora spelare.
Dessa lag har en stark identitet som har skapat en stor känsla av gemenskap kring dem vilket lockar folk från hela landet, trots att det geografiska avståndet i vissa fall är obegripligt stort.
Men det är styrkan i identitet och idealism, visst skriker vissa mindre insatta supportrar efter pragmatism när den egna idealismen inte ger de resultat som önskas men när förändringen väl kommer blir reaktionerna starka.
För de förstår att om de överger sitt spel eller andra delar av vad som gör föreningen till vad den är, såsom när AIK skulle spela anfallsfotboll under Norling, eller alla supporterfrånvända beslut Bajen och Malmös ledning tagit, då riskerar de att förlora sin identitet och identiteten är i slutändan det viktigaste en fotbollsklubb har, från klubbemblem till spelsystem, från styrelserum till supporterforum.
Ändå finns det en styrka här, den finns bland våra supportrar som stått kvar där på läktarna, om än i mindre antal men desto mer röststarkt har det blivit.
Detta vittnar om styrkan som finns hos oss supportrar, trots alla motgångar står de kvar och är mer och mer högljudda.
Om vi bara kan få denna styrka att reflekteras i vår klubb så finns det inget stopp för hur vacker vår klubb kan bli.
Kan vi enas om vad vår klubb varit, är och borde bli så kan vi enas om en uppsättning av idéer och identitet som vår klubb skall anamma.
Det börjar på läktarna, på Kafé National, pubarna och fiken i Örebro, här på svenskafans och andra forum.
Sedan mynnar den ut i att vi röstar in nya styrelsemedlemmar som kan hjälpa till att få klubben att anamma denna identitet och idéer genom att tillsätta rätt personer.
Dessa personer ser då till att klubben tar sig an denna nya identitet, på och utanför planen.
Det nya ÖSK.
I nuläget måste vi först se till att denna kameleont stapplar in över mållinjen i årets superettan, för att sedan lägga sig ned och dö, bara för att återfödas till något nytt, något vackert.
Något som alla, våra barn och barnbarn kan kalla för sitt Örebro SK, oavsett vilka som spelar i den svartvita dressen och vilka de än möter.
Något som vi alla kan vara stolta över och känna igen, oavsett om vi vinner eller förlorar.
Så vad kommer vi bli? En vis uggla? En ilsken hund? Så länge det inte är en kameleont tror jag de flesta är nöjda.
Det är upp till oss supportrar att se till att detta sker.
Så gör er röst hörd för ni är så röststarka i år även om besvikelsen kan göra det tungt att andas.
Det är vi som är klubben och vi kan se till att klubben reflekterar den styrka vi har.
Det vet jag att vi kan.
Det är dags för det gamla, identitetslösa ÖSK att dö.
Det är dags för ett nytt ÖSK, vårt ÖSK.