Krönika: Ett pånyttfött ÖSK
"Flera spelare har vittnat om skillnaden sedan Ljung kom, från en tränare som knappt hade pratat med dem på två år till en som engagerar sig i varje spelare personligen och bygger upp dem till bättre fotbollsspelare. Jag är nog inte ensam om att anse att ÖSK i dag har Sveriges bästa tränarteam. Allsvenskan inräknad."
Pånyttfödelse är nog det ord som lättast kommer för en när man betraktar ÖSK:s utveckling det senaste året. Med andra ord sedan Sixten Boström kickades och P-O Ljung anställdes som huvudtränare. Men är den skicklige Ljung hela förklaringen till att klubben rest sig ur sportslig aska som en närkingsk fågel Fenix? Nej, självklart inte, och många faktorer är omöjliga att överblicka för oss fans utan inblick i organisationen, men jag ska nämna några saker som var och en kan se.
På ytan verkar ÖSK ha gått från att vara en klubb som gör allting fel till att göra allting rätt. Givetvis är det en generalisering och en överdrift, men jag vill påstå att det ligger en del i det. För ett år sedan hade laget gått från orättfärdig nedflyttning till triumfartat återtåg 2007, ha klarat nytt kontrakt och från 2008 börjat ett lagbygge med Sixten Boström som kulminerade i lilla silvret 2010. Därefter krackelerade lagbygget och vid sommaruppehållet i fjol hade laget inte vunnit en enda match på våren och var i princip redan dömda till nedflyttning. Orsakerna till den sportsliga störtdykningen var flera och har redan avhandlats tidigare, men bland de viktigaste var att Boström med sin okommunikativa ledarstil hade tappat laget, och U21 som plantskola fungerade inte heller på grund av hans ointresse för dem.
Ljung-efffekten
Flera spelare har vittnat om skillnaden sedan Ljung kom, från en tränare som knappt hade pratat med dem på två år till en som engagerar sig i varje spelare personligen och bygger upp dem till bättre fotbollsspelare. Jag är nog inte ensam om att anse att ÖSK i dag har Sveriges bästa tränarteam. Allsvenskan inräknad. Vi har Forwards förre tränare, den erkänt skicklige Axel Kjäll som andrecoach, och därtill Alexander Axén, under fyra år huvudtränare för allsvenska GAIS, som tredje kugge i tränarteamet med särskild uppgift att se matcherna från läktaren för att kunna delge Ljung synpunkter på vad som fungerar på plan och eventuella förändringar. Löjlig överkapacitet för ett Superettanlag, men jag anser att det är väl investerade pengar att satsa på ett tränarteam i toppklass.
Det finns en bild som bränt fast sig i mitt huvud. Det var i Ljungs första match som tränare, den mot GAIS borta. Han hade fått huvudansvaret i ett nästan omöjligt läge, det stod 0-0 i andra halvlek i en match där ÖSK var piskat att ta tre poäng, och där stod han helt lugnt och åt ett äpple. ÖSK vann sedan matchen efter mål i slutet av Bamberg, och i nästa match vände ÖSK underläge mot MFF till vinst. Under Boströms tid hände det såvitt jag minns bara en gång på 4,5 säsonger att vi vände underläge till vinst, och i matcher där motståndarna gjorde första målet var det i princip bara att ge upp hoppet om tre poäng. Sedan Ljung kom har det hänt inte en utan ett antal gånger, och det är uppenbart på plan att det finns en helt annan tro på vad man gör och att ”it ain’t over till the fat lady sings”. Det verkar uppenbart även för oss på läktaren att Ljung bygger metodiskt, vet precis vad han gör och att tron på detta har ingjutits i laget. De tror också helt uppenbart på vad de gör.
Lagbygget och laget
Jag menar att alltsedan det började bli tydligt att Sixten Boström hade tappat laget så byggde ledningen vidare på ett hus där grunden var skev och där pelare och väggar pekade lite åt alla håll. Ett sådant bygge håller inte i längden, oavsett hur man snickrar och lappar i form av nya spelare av god klass. I och med Ljungs inträde och senare Kjäll och Axén, har man gjort det enda rätta: man har gjort om och gjort rätt, man har börjat med att lägga en fast och stadig grund, och därför ser också lagbygget ÖSK också så mycket stabilare och starkare ut nu. Därför vill jag sälla mig till kören som hyllar alla inblandade i laget och klubbens ledning: Bra jobbat!
Laget då? Det är lätt att sväva iväg i eufori när man leder Superettan, men jag är hågad att hålla med dem som menar att vi egentligen har haft tre spelare av hög allsvensk klass: Oskar Jansson, Ilir Berisha och William Atashkadeh. William vet vi sorgligt nog inte om vi någonsin kan räkna med på grund av hans skadehelvete, och Berisha verkar inte vara hågad att förlänga. Sedan har vi flera spelare vars utvecklingskurva pekar rakt uppåt och som kan vara allsvenska toppspelare inom kort: främst Ahmed Yasin men även Nkili, Holmberg och Saeid. Och sen finns flera från U21-truppen som knackar på dörren. Men visst behöver förstärkningar göras, och det är man nog väl medvetna om, med trotjänare som Wikström och Wowoa som börjar bli till åren. Personligen saknar jag spelare som Patrik Antonnen, Marcus Astvald och Andreas Haddad, som samtliga lösts från sina kontrakt för att sedan göra succé i andra klubbar. När det gäller skadehistoriken hos Antonnen och Haddad, som måste ha varit direkt avgörande, så kan man undra hur mycket av den som står att finna i det usla underlag som nu äntligen bytts ut på Behrn Arena. Hursomhelst, jag förstår valet att inte satsa på dem i ljuset av deras skador och önskar dem lycka till (utom mot ÖSK). Vad som sedan gör att en del spelare (läs Astvald) inte lyckas i en omgivning för att blomma ut i en annan, så har vi inte alla svar.
Gerzic-effekten
Från att ha varit ett lag där nya spelare kom och gick i parti och minut för något år sedan – vissa av dem tydligen utan att Boström hade velat ha dem – kan vi nu se en tydlig linje där man slimmar truppen genom utlåningar och brutna kontrakt och därigenom får en smalare men vassare trupp. Det lovar gott. Det är nog för tidigt att säkert uttala sig om vad Nordin Gerzics återkomst – visserligen på lån – kommer att betyda för resultaten i höst, men symbolmässigt kan hans betydelse inte överskattas. Vad många av oss på forumen har sett som svagheten i laget har varit frånvaron av en mittfältsgeneral, som är omöjlig att ta bollen av, som fördelar genialiska passningar men även kan driva upp bollen själv och riva upp stora hål i motståndarförsvaret. En Nordin Gerzic i högform helt enkelt! Vi är nog många som hoppas att han ska ta det ansvaret i höst. Vad som därefter händer vid ett allsvenskt avancemang får vi se, men visst vore det mumma om IFK konstaterade att Gerzic var ett felköp som inte passar i deras spelsystem, tog en förlust och släppte honom för en betydligt billigare penning än de betalade.
ÖSK:s ledning
Jag hör till dem som har uttalat kritik mot ÖSK:s ledning. Jag anser fortfarande att den kritiken var befogad då. Men det är uppenbart att man har tagit till sig kritiska men konstruktiva synpunkter som yttrades från många håll – inte minst från Uppropet i vintras. Det märks kanske särskilt tydligt för oss fans genom den oerhört förbättrade kommunikation med fans och medlemmar som vi har kunnat märka och glädjas åt. Och från en viss valhänthet tidigare i sportsliga avseenden – inte minst spelarförsäljningar – ser vi nu en helt annan professionalitet, klokhet och långsiktighet i agerandet. Och säkert har också förändringar skett i det dolda, som vi fans inte kan överblicka. Kanske har man helt enkelt lärt sig att låta de verkligt fotbollskunniga sköta sitt jobb utan detaljstyrning?
Därför känner man sig åter odelat glad igen när man går på matcherna; man ser inte längre ett krackelerande bygge utan ett lag och en klubb med kvalitet och inriktning som bygger från grunden, och det är återigen kul att vara en liten del av det som medlem och fans. Vi tror helt enkelt på vårt pånyttfödda ÖSK!
Till sist en liten passning till genomsköne Alexander Axén: Gå in och läs forumen på SF-sidorna för andra lag, till exempel Jönköpings Södra, och begrunda ödsligheten och avsaknaden av liv. Var glad åt att ÖSK har en så livfull supporterskara och att ÖSK engagerar så. Nuff said!
