Krönika: Gemenskapen som aldrig sviker
Supporterskap är något som inte alltid går att ta på och något som inte alla förstår. Att känna starkt för ett och samma fotbollslag, mötas över gränserna och dela glädje och sorg är något unikt. Örebro SK värmer enormt i hjärtat även i de allra mörkaste tider och skapar framtidstro.
Lördagskväll i mitten av december. Klockan närmar sig 23.00. Regnet smattrar mot fönstret, marken utanför är dyngblöt och vinden blåser och får trädtopparna att slå enträget mot fastigheten.
Julen närmar sig med stormsteg, trots att vädret indikerar annat, och jag är genomförkyld och nyser för tionde gången på mindre än en timme. Jag tittar ut över Stockholm, en pulserande, växande huvudstad som aldrig sover, och ser ett upplyst Stora Essingen sprida ut sig rakt över från våningen i Aspudden. Det är full fart på Essingebron och långt bort i horisonten skymtar mäktiga Kista Tower.
Det finns ingenting som helst att klaga på, inte minst med tanke på den knappa veckan som återstår till julafton, umgänge med släkt och vänner och ett par veckors ledighet, men inombords är längtan och önskan att vara någon annanstans enorm.
Det hade absolut räckt med tio minuters promenad till lokala tunnelbanestationen, ett stopp till Liljeholm och sedan tvärbanan till Globen för att sedan gå ett par hundra meter till Tele2 Arena och ta plats. Varför inte ställa sig på bortasektionen med andra likasinnade under ett av tre besök i Stockholm under säsongen?
Men hjärtat vill resa längre – 160 kilometer in i landet, enligt fågelvägen. Där Svampen står stolt, Slottet aldrig viker sig och där mentaliteten är speciell och tuff för en utomstående att greppa. Där kex och skor alltid finns kvar och fotbollen är underbar. Där svartvita fotbollsspelare i det allsvenska mittens rike beträder en konstgräsplan och spelar för en egentligen alldeles för liten publik.
Inte alldeles vanligt
Fotbollssupportrar är ett säreget folk. Det är inte alla som kan, eller varken vill eller försöker, att förstå oss. Som en person med absolut noll fotbolls- eller idrottsintresse är det fullt förståeligt att ifrågasätta de som åker land och rike runt för att se ett lag med elva spelare jaga en boll i 90 minuter. Varför engagemanget för något som inte går att påverka, resultatet, är så enormt stort och varför helger, lediga tider och inte sällan pengar i massvis offras.
De skakar på huvudet när något annat prioriteras bort (med det sagt finns det förstås saker som betyder mycket mer än fotboll i livet) och rycker ofta uppgivet, lite halvt hånfullt på axlarna och säger: ”Hade du förväntat dig något annat? Du visste ju att chansen var stor att det skulle bli så här och ändå lade du flera timmar på att resa dit. Gratis var det inte heller”, efter hemkomst efter 0–4-förlusten som innebar två–tre timmar på tåg eller bus en sen söndagskväll.
Att hålla på ett lag som inte har vunnit en titel på 111 år och som sällan lyckats hålla en hög, jämn nivå i spelet konsekvent en längre tid är inte det enklaste. Det handlar dock inte om hur spelet ser ut eller hur högt upp i tabellen laget ligger. För oss ÖSK:are, det gäller givetvis andra supportrar med stora hjärtan för sina lag också, är det så mycket mer.
Gemenskap, passion och hur människor som aldrig hade träffats annars blir vänner och utbyter erfarenheter. Det skapas en stark kraft fylld av värme som är tillräcklig för att göra resorna runt om i Sverige och även de kallaste, absolut tråkigaste matcherna på Behrn Arena så otroligt värda och givande.
Restimmarna känns som noll och de investerade pengarna som den bästa aktieplaceringen någonsin. Att se ÖSK på plats är en av de mest motivationshöjande faktorerna i livet. Att känna sig som en del av ett sammanhang, där man alltid är välkommen och får vara sig själv är oslagbart. Att få dela glädje, sorg – och intetsägande, svårsmälta känslor efter chansfattiga 0–0-matcher.
Ett ljus i vardagslunken
Vi har oerhört olika egenskaper och kommer från helt skilda bakgrunder. Men en sak har vi alla inom oss: Kärleken för Örebro SK som formar sig på flera vackra sätt och sätter färg på en tillvaro som stundtals är ganska grå i övrigt.
Det häftigaste är att mötas upp och ha en gemensam uppladdning fylld av trevligheter. Inte sällan byggs nya relationer som sträcker sig betydligt längre och övervinner alla svaga prestationer på hemmaplan och all frustration efter ett sent insläppt mål på bortaplan och en lång busstur med noll poäng med sig hem.
En plats bland de engagerade supportrarna på Västra Stå eller den sedvanliga sittplatsen på långsidan med ett betydligt äldre och mer bekvämt klientel. Så fort jag passerar genom gamla Eyravallens vändkors känner jag mig som hemma. Oset från grillen, ljudet av kaffe som hälls upp i koppar och låtarna som spelas på innerplan och bollar som träffar reklamskyltarna i samband med uppvärmningen inger trygghet och en känsla av lugn.
Under ett par timmar åtminstone 15 gånger per säsong går det att släppa sina vardagsproblem, grubblerier och bara insupa atmosfären och känna sig som en i gänget. Att passa in och dela något speciellt med tusentals andra. Det som händer utanför arenan stannar utanför arenan.
Minnen som aldrig försvinner
Jag är noggrann med att fotografera och filma med min enkla, i mångas ögon risiga, mobilkamera i anslutning till matcherna. Försöker att lägga upp bilderna och klippen i sociala medier när fans och spelare firar en seger eller när det bjuds på ett vackert tifo. Både för min egen och för andras skull.
Brukar allra främst plocka fram det innehåll jag har skapat på dagarna som ter sig gråast och när saker och ting inte riktigt stämmer. Tittar på dem och drömmer mig bort till stunderna och platserna där oförglömliga minnen skapats.
För ett tag är jag där igen och återupplever ögonblicken. Nog sticker ett litet leende fram på läpparna, i alla fall. Och visst har energidepåerna fyllts på en aning.
Stora förändringar – men allt är sig ändå likt
Det nya decenniet står för dörren. Förhoppningsvis innehåller 2020-talet många sportsliga framgångar för Örebro Sportklubb i ett förändrandes fotbollslandskap. En sak står dock säker: Gemenskapen, kärleken och känslorna runt klubben och dess anhängare går inte att skjuta i sank. De kommer att växa sig ännu större och bidra till att fler örebroare får upp ögonen för ÖSK.
Om en knapp månad, efter årsskiftet, drar försäsongen igång. Ser redan framför mig hur Stockholmståget bromsar in strax före lunch på Örebro Central och hur den 15 minuters långa promenaden genom staden sker i solsken. Siktet är inställt på byggnaden med plats för 12 000 åskådare på Öster.
Så många kommer knappast att besöka träningsmatchen mot Linköping City på tidiga eftermiddagen, men vi som är där kommer att känna oss som ett och bilda en stor gemensam kraft när Örebro SK tar sin första stapplande steg 2020.
Det finns inget jag önskar någon annan mer än att hitta ett sammanhang som passar just den personen som handen i handsken. Så som jag, mina supportervänner och Örebro SK passar tillsammans. Jag hoppas att alla hittar det.
