Krönika: I oförklarlig tomhet når glödande kärlek nya höjder
En vår utan allsvensk fotboll är … en årstid där någonting bara fattas. Det är lika svårt att sätta ord på saknaden för en supporter som det är omöjligt för en utomstående att förstå känsloförloppet. Men mitt i de allra tristaste av tider dras också de största lärdomar av vikten av gemenskap och att tillhöra sammanhanget som omger Örebro SK.
Lördagen den 4 april var planen att ÖSK skulle dra igång Allsvenskan 2020 genom ett möte med regerande mästarna Djurgårdens IF inför ett fullsatt Behrn Arena.
Men det som skulle vara en stor folkfest, en enorm glädje bland fotbolls- och sportintresserade i såväl staden Örebro som i hela Sverige och en tydlig indikation om att den roligaste tiden på året har börjat har gått upp i rök och bara försvunnit.
Coronavirusets otäcka framfart ställer till med betydligt större problem än en uppskjuten upplaga av Allsvenskan eller föreningar som får blödande ekonomi i ligen, det är verkligen viktigt att vara klar över att folkhälsan världen över är obeskrivligt mycket viktigare och att fotboll är ingenting i jämförelse, men för oss som engagerar oss mycket i ÖSK är det likväl ett hårt slag i magen.
Vi har kämpat oss igenom de dystra vintermånaderna med den allsvenska premiären i sikte. Sett framför oss målen, jublen och att äntligen få umgås med varandra i en miljö där vi kan vara oerhört olika men ändå dela en sak som gör umgänget otroligt trivsamt: Kärleken till Örebro SK.
Att få beskedet om att det blir absolut ingenting av den varan, i alla fall under en längre tid, är svårt att tugga i sig. Det svider att läsa om besluten av att sammankomster inte får vara större än först 500 och sedan 50 personer och dra sin egen slutsats innan fotbollförbundet sedan bekräftar det hela.
Något som behöver upplevas
Inget tvivel om att Folkhälsomyndighetens och regeringens beslut är helt rätt på alla sätt och vis och att de måste tas för att minska smittspridningen. Men någonstans försvinner en stor del av den färg som sätts på tillvaron.
Det är en känsla som är svår att sätta ord på. Det är en känsla som den utan fotbollsintresse bara rycker på axlarna åt och krasst konstaterar: ”Hörrudu, det finns viktigare saker än sport och fotboll här i livet. Inte minst i en sådan här tid”. Och visst är det så. Det är det ingen vettig människa som ifrågasätter ett enda dugg.
Det är samtidigt en känsla som för just oss som upplever den beskriver exakt hur mycket Örebro SK betyder. Kanske inte minst människorna som finns runt klubben.
Att slippa se sitt lag bli totalt överkört av Djurgården, Hammarby eller Malmö FF går kanske att vara utan, men avsaknaden av individerna som förstår ens sorg och frustration efter en svag insats och delar ens glädje efter den där efterlängtade skrällsegern eller fläckfria insatsen mot ett lag i samma region av tabellen är desto tyngre.
Det gäller att aldrig ta saker för givet. Det är en av lärdomarna som redan går att dra av virusets påverkan. ÖSK har någonstans alltid funnits där. Relationen har förändrats under åren och kommer med all säkerhet att fortsätta göra det.
En underbar frizon
Men det har alltid gått att släppa vardagsgrubblerierna en stund och kliva in på Behrn Arena eller någon arena runt om i landet och vara en del av något större.
På läktarna i Närkes residensstad med plats för strax över 12 500 personer finns bara den starka känslan av gemenskapen med andra som vill precis samma sak: Att se Örebro SK vinna och ta kliv mot att bli den där etablerade toppklubben i Allsvenskan som alla med svartvita hjärtan drömmer om.
Om det inte blir så utan laget är chanslöst, förlorar och blir kvar i mitten av tabellen? Eller rent ut sagt hamnar i botten och hotas av nedflyttning? Ja, då sörjer vi gemensamt. Vi säger nödvändigtvis inte alltför mycket till varandra. Vi tittar på varandra lätt uppgivet och vet att vi känner likadant ändå.
Inte ens att sedan flera år tillbaka vara bosatt i Stockholm på nytt har hindrat mig från att fortsätta att ta del av gemenskapen. Om det så är på sittplatsläktaren på det som tidigare hette Eyravallen, på ståplats på bortaplan eller med en öl eller annan dryck i min hand i samband med en uppladdning eller en resa till nya marker med supporterklubben Kubanerna.
När jag är någonstans i ett sammanhang som på något sätt rör Örebro SK känns allt så mycket enklare. Negativa tankar och tvivel som rör annat i livet försvinner för en stund. Känslan av att komma hem, just där jag ska vara, krossar funderingarna och bryderierna likt en ångvält som plöjer framåt i hög fart och gör varje resa värd med utgångspunkt från huvudstaden värd det.
Nyttigt uppvaknande
ÖSK har alltid varit en tillflyktsort – oavsett vad som hänt i livet i övrigt. När inte ens den fristaden finns kvar, som tur är inte för alltid, har allt verkligen vänts upp och ned.
Naturligtvis måste saker sättas i perspektiv, men något viktigt att ta med sig är just hur viktigt Örebro SK är i mitt liv. Det krävdes ett oväntat, chockartat avbrott av den här omfattningen för att få mig att verkligen, verkligen förstå det.
Nu ser vi till att ta hand om varandra. Ju bättre vi gör det och ju mer hänsyn vi visar, desto kortare tid dröjer det innan vi svartvita kan mötas och sammanstråla igen och se vårt lag spela boll.
Slår på Millencolins låt ”Bring Me Home” och tittar på drömmålet av Filip Rogic som säkrade 2–1-segern över AIK på övertid inför en glädjefylld, högljudd kuliss på långfredagen förra året. Bollen sitter i krysset samtidigt som sångaren Nikola Sarcevic drar refrängen för full hals i Örebrobandets låt från 2015.
