Kurskalibrering
Det är inte riktigt färdigt än. Det var min analys av de flesta blogginläggen jag skrev men aldrig publicerade på Kubanernas hemsida under 2017. Jag har kvar dem, har läst igenom dem och inser att de ganska bra beskriver ÖSK:s säsong. Jag borde ha publicerat dem. Nu breddar jag min bas och ansluter till ett kreativt redaktionsgäng på Svenska Fans Svartvitt. Jag hoppas att det ska hjälpa mig att ta fler tillfällen i akt att publicera texter. Inspiration och peer pressure.
Det låter kanske konstigt eftersom vi resultatmässigt, publikmässigt och spelmässigt hade ett tristare år än på länge. Säsongen tog aldrig riktigt fart. Det ÖSK-projekt som Simon Åström sjösatt är likt mina inlägg inte riktigt färdigt än. Därför vinglade skutan till lite och tappade något av kursen över året. På slutet fanns knappt styrfart i motvinden. Smällarna var många. Ayaz kropp var inte riktigt klar. Inget av de osäkra värvningarna blev en lyckträff. Disciplinnämnden skändade oss på nytt. Lagardère höll inte vad de lovat. Ivan förlorade en kamp som inte gick att vinna, ens om man heter Ivan Stenberg. Den store tränarprofilen försvann. Dåligt väder på hemmamatcherna, ett ganska ointressant tabelläge och några svaga hemmainsatser i början på säsongen gjorde att marginalpubliken svek.
Men tro mig, ÖSK-vänner. Simon Åström har bestämt sig. Och Simon lägger sig inte för att han åker på ett par snytingar. Jag träffade Simon i ett novemberruskigt Örebro och han sade att han tyckte att det var ganska skönt att säsongen var över. Att få fokusera på nästa fight istället för att parera med ryggen mot repet (mina ord, inte Simons).
Mitt ÖSK-år var spektakulärt eftersom jag kom närmre klubben än jag någonsin kunde ha föreställt mig. Det började egentligen lite tidigare med spännande möten 2016 med Simon Åström och Axel Kjäll, och början på en vacker vänskap med Erik Wärlegård. Men det var i januari 2017 det small till, när Magnus Wikström på Facebook vecklade ut en lapp med mitt namn på, och förklarade att jag skulle packa badkläderna och solkrämen. Det var förvisso inte läge att använda någotdera under ÖSK:s träningsläger i Portugal men att vara där var så nära man kan komma att bli ett barn på julafton igen. Jag har skrivit om det där. Att få dricka Carling med Axén och höra sjuka historier om Benny's Boys, invecklade teorier om varför mittbackar måste vara av viss längd, varför svenskar inte kan spela man-man och varför Gareth Bale hade sin storhetstid när han var i Southampton. Att vart man än vänder sig se olika ÖSK-spelare släpa runt i flipflops (ingen yrkeskår rör sig långsammare än fotbollsspelare när de inte spelar fotboll; tanterna i postluckan i Bryssel som går för att hämta ett rekommenderat brev rör sig flinkt och spänstigt i jämförelse). Att gå igenom truppens svagheter och styrkor med den alltid klokt analyserade Axel Kjäll. Att prata om att jobba utomlands med Fys-Jimmy. Att se Adam Bark vissla till på matchgenomgången mot Jablonec när han insåg att han skulle få spela från start igen. Att på en spelarbuss prata om en framtid utan fotboll varje dag med en skadad Hagge. Att sitta på bänken i Atlantic Cup och få ta del av Ojjes och Lorenzons matchanalys. Att höra Nordin och Rogic i buss efter match prata fotbollstaktik så intensivt att de bara flöt över till kroatiska och bosniska. Tills Nordin plötsligt tappar fokus när han (helt felaktigt, visar det sig) tror att vi passerar det McDonalds där Hagge uppenbarligen hade en skärmytsling med Broberg året innan. Och att prata om livet, punkrock, kommande provspelare, livet efter ÖSK-kansliet, allt, med Erik Wärlegård. Oj vad vi kommer att sakna dig i år.
Spola framåt genom en vår då det mycket riktigt kom in en lång mittback med ett cv som vida överskred faktisk förmåga, ett Manchester City-lån med potential som vida överskred faktisk insats, en etablerad målskytt vars straff av ondskan i Solna vida överskred faktisk överträdelse, bollar som först studsade rätt och sedan fel och sedan lite rätt igen, och vi gick till sommarvila från slagsmål och boll med ett tabelläge som indikerade att det nog blir ok men inte mer i år. Igen. Och under den sommarvilan, precis när solen stod som allra högst och natten var som kortast, gick Ivan till sin sista vila.
Det pratades om Ivan även i Portugal. Ingen visste då att han var sjuk, men det pratades om honom. Att han aldrig skulle följa med på lägret för att det var sådant som han helt enkelt inte unnade sig. Att det alltid var spelare och ledare som sökte upp Ivan och inte tvärtom eftersom Ivan aldrig ville stå i vägen.
Och det var Ivan som fanns i allas tankar när jag till omstarten i början av juli för första gången tog mina två döttrar till Örebro. Jag gick all in. Borrade oss djupt in i min barndoms tand. Tog in på ett hotell som en gång var min arbetsplats, besökte min barndoms skola, dess gungor, hus, stigarna i dungen i Adolfsberg där mina vänner och jag som lite för unga hittade och konsumerade en kasse folköl. Kenta Galo. Karros skolgård. Gustavsviksrakan.
Inget konstigt för er som är kvar. Men speciellt får någon som lämnade efter gymnasiet och som inte varit tillbaka så ofta. Och då mest för två timmar på Vallen och tillbaka. Ett stressigt jobb, en massa utlandsår, småbarnsföräldraskap. Ursäkter.
Örebro är mina rötter. Grunden på vilken jag fick fotfäste och hittade riktning.
När jag möter medelåldern finner jag livets cykler alltmer attraktiva. I förvissning om att den vänliga grönskan kommer åter går det att leva med att allt kött är hö. Ävenså Ivans. Ävenså ens eget, så småningom.
Därför blir känslan allt skönare när ens barn får se Örebro le sitt allra mjukaste och mest välkomnande Stora Holmen-tuff-tuff-tågande sommarleende. Hälsa på och ta bilder med Tommy Ståhl och en barnsligt upprymd pappa i halvtid (han har läst mina grejer och sa att han gillar det; Tommy tycker om mig!). Dansa på pappas axlar fyra gånger när vi visar vi kan vråla. Lära sig att skrika med speakern efter målen (fyra-åringen). Göra high-five med Nordin efter matchen (två-åringen).
Redan när vi närmade oss staden och barnen gav Svampen det bemötande det förtjänar ("….wow…") kände jag att det här skulle bli helt rätt. Jag ska erkänna en sak. Örebro vinner aldrig när jag (och min bäste ÖSK-vän Johan, som också var på plats) kommer på besök. Senast var Syrianska 2011. För det mesta gör vi inte ens mål. Nu kom vi med fruar och förväntansfulla döttrar. Och fick jubla till fyra mål och en magisk slutsignal.
Vi skulle slå Norrköping och Ivan skulle vara där. Även om det inte kunde bli så var det så det blev. Underbare Ivan som jag inte kände annat än från intervjuer och varma berättelser hade inte försuttit någon tid hos högre makter. Som om något annat var att vänta.
Och där någon gång, när ytterligare ett IFK städades av på samma sätt och vårens likbleke Besara förvandlades till allsvenskans mest glödhete, var drömmarna om en magisk höst tillbaka. De blev kortvariga.
När vi skulle back to school och ÖSK skulle lägga in höstväxeln kom tvärstoppet. När jag för sista gången 2017 såg ÖSK var min live-förbannelse tillbaka. Strax innan matchen hemma mot Hammarby satt jag och väntade på bäste vän och min gudson (båda bajare tyvärr) och bäste väns pappa (åtminstone en svartvit). Jag var lite tidig och bestämde mig för att skicka Axén, som precis annonserat att han inte skulle förlänga, ett tackmail. Svaret kom blixtsnabbt, fastän det bara var någon dryg timme till avspark.
"Kul att träffas i Portugal!
Vi kämpar på. Nu på olika håll. Jag har ingen aning vad jag vill göra. Kanske hamnar jag på korvbrödsbagaren..."
Jag insåg där och då att tränarbytet skulle komma snart. Att 2017 egentligen var slut, att Axén var färdig med ÖSK och att ÖSK mentalt var i 2018. Och efter 0-3 i matchen några timmar senare och ett skamfullt avslut i Axéns sista match mot för oss oövervinnerliga Sundsvall (det hade kunnat vara så vackert, med Nahirs rökare i krysset och hopp upp i tränarens famn) så var det där vi alla hamnade. Säsongen var slut. Resten av året handlade om det som ska komma.
Kurskalibrering.
När jag bestämde mig för att börja skriva här var den första frågan som ställdes av en av mina nya kolleger – en fråga som också ställdes till forumet – hur man i ett ord sammanfattar ÖSK:s 2017. Det var ordet jag kom på. Kurskalibrering.
"Att inför en fullsatt arena spela en attraktiv fotboll och löpande ta allsvenska medaljer och kvalificera oss för Europaspel".
Sådan lyder vår målsättning. Den som Axén sade att bara en trollkarl kan uppnå. Den som Axel Kjäll säger att han ställer upp på. Den som Simon Åströms hela gärning kretsar kring och strävar mot. När vi med fladdrande segel utan lattor krängde runt 2017 års sista boj var det sannerligen inte där vi var. Hyllningen till Hagge var vacker och välförtjänt och hans storhet så välbalanserat dokumenterad i Gamla Trä att jag inte behöver skriva mer om den här. Men det var fyra raka förluster och sorgliga publiksiffror. Det var wingbackspel utan wingbackar. Det såg lite dystert ut. Men tro inte att det var ÖSK 2018 ni såg.
Vi har köpt wingbackar för de få pengarna vi har. Vi har lagt om marknadsföringsfokus och byggt en struktur utan Lagardère. Vi byter Axéns brokiga och bråkiga kostym mot Axels symmetriska och välstrukna. Jag tror inte att truppen är spikad alls. Men det är en ut, en in, och om det är Besara ut så ska det vara mot mycket cash in. Vi kalibrerar. Men vi vet fortfarande vart vi är på väg. Det är bara inte riktigt färdigt än. På fredag får vi en första aning om vi får vind i seglen redan till i år. SMHI förutspår iskyla och vindstilla. De har som ni vet nästan alltid fel.
