Man skulle hålla på ÖSK när man bor i Örebro
Detta är en gästkrönika av Karl Hoffner som han skrivit till oss på svartvitt som vi i redaktionen tacksamt tagit emot och publicerat här. Berätta gärna vad ni tycker i kommentarerna nedanför!
Eyravallen, Vallen, Behrnan, Behrnabeu, Behrn Arena. Kärt barn har många namn.
De flesta av oss som håller på ÖSK har en unik relation med den här underbara arenan.
Alla har sin historia om när de var på plats för första gången, vad som gjorde att de blev förälskade i svartvitt och vilka minnesvärda stunder som för alltid etsas sig fast i deras hjärtan.
Men vi backar bandet lite. Min egen historia börjar inte alls med en förälskelse till ÖSK. Redan när jag var liten började jag hålla på Liverpool, precis som många andra i Sverige som är uppväxta med Tipsextra.
Svensk fotboll var jag inte lika intresserad av men när jag var sex år och började i första klass var det många killar (och två tjejer) i klassen som började spela fotboll i Rynninge IK.
Så det blev naturligt för mig att också börja spela där med alla mina kompisar. Även om vi ibland gick och kollade på ÖSK var det mer spännande att springa runt och samla pantflaskor än att kolla på själva matchen.
Istället var det Grenadjärvallen, eller G-Vallen som den kallades i folkmun, som gällde.
Där spenderade jag många helger under min uppväxt där jag satt och hejade på ett gäng män som helt ärligt var mindre bra fotbollsspelare.
Det fanns undantag. T.ex. minns jag när Alexander Axén dominerade på planen och när en ung Nordin Gerzic visade klass.
När det gällde Sveriges högsta serie var det inte ÖSK som var intressanta för mig.
Istället hejade jag på IFK Göteborg eftersom jag och en kompis tyckte de hade snygga tröjor.
Min pappa sa ofta till mig att man ska heja på laget som finns i staden man bor i.
För honom var det självklart att man skulle hålla på ÖSK.
Trots att det fanns en hel del bra spelare i ÖSK var det IFK Göteborgs Jesper Blomqvist som blev idolen.
Jag tyckte han var så häftig som oftast spelade i långärmad tröja och att han höll i ärmarna när han sprang på planen.
Pappa skakade på huvudet och vidhöll att man skulle hålla på ÖSK när man bor i Örebro.
En granne till mig fick en IFK Göteborg matchtröja av sin pappa. Hans pappa arbetade som materialförvaltare åt ÖSK på den tiden och hade lyckats få Jesper Blomqvist tröja efter en match.
Jag tjatade och tjatade och till slut fick jag låna den. Var tvungen att lämna tillbaka den efter några dagar och sen började jag tjata igen. Så där höll vi på länge och det slutade med att jag fick behålla matchtröjan.
Har haft kvar den i alla år men de senaste åren har den legat nerpackad i en låda i källaren. Och återigen fick jag höra samma ramsa från pappa. Man skulle hålla på ÖSK när man bor i Örebro.
När jag blev lite äldre, runt 10-11 år, hände någonting med mig. Året var 1994 och jag började sitta kvar och titta på ÖSK:s matcher istället för att springa runt och leta pant.
Minns den säsongen väl och magin jag fick uppleva.
Thomas Andersson, Tommy Ståhl, Magnus Sköldmark, Jonas Pelgander och Mattias Jonson hörde till favoriterna.
Och självklart var det ren och skär njutning att se Arnór Gudjohnsen och Miroslaw Kubisztal springa runt och göra nästan vad de ville på planen.
Men den som jag verkligen njöt av att kolla på var Anders Karlsson i målet. Hade han varit lite längre hade han varit en man för landslaget.
Minns att jag var både förbryllad och förtjust i hans speciella teknik vid utsparkarna. Som grädden på moset vann ÖSK det stora silvret. En oförglömlig prestation.
Åren gick och intresset för IFK Göteborg svalnade. Var fortfarande inte en fullfjädrad supporter av ÖSK men sakta men säkert växte känslan inom mig. Till slut trillade polletten ner och jag förstod vad
pappa hade tjatat om i alla dessa år. Självklart skulle jag hålla på stadens stolthet. ÖSK hade alltid funnits där i vått och torrt.
Eyravallen var en underbar plats att vistas på och gemenskapen man kände med övriga supportrar var fantastisk.
Man delade en passion, man delade både glädje och sorg.
Stolthet, hjärta och passion är inte bara tomma ord utan en sanning som förkroppsligas av alla fantastiska supportrar.
Även om resultaten inte alltid blivit som man önskat har det ändå funnits en gemenskap på läktarna.
Kubanerna och de andra supportergrupperna sprider en fantastisk läktarkultur som får en att tro att man ibland är på en toppmatch i allsvenskan och inte en intetsägande mittenmatch i superettan.
Det om något är äkta kärlek till sin klubb.
Så tack alla där ute för alla minnen, tack för all glädje ni sprider.
Utan er supportrar finns inget ÖSK. Nu när ÖSK går in i en ny säsong låt oss skapa nya minnen.
