Mästerdetektiven Dick Johnson och fallet ÖSK 2021 del 8: Slutet
Hur ÖSK kunde ramla ur allsvenskan är ett mysterium som engagerar många men som endast en man kan lösa: Mästerdetektiven Dick Johnson. I denna del når utredningen sitt fartfyllda, explosiva crescendo när Dick samlar sina sista ledtrådar till varför ÖSK åkte ur allsvenskan 2021.
Efter en sen hemkomst från gårdagens äventyr kunde jag somna med ett leende på läpparna.
Jag var nära slutet på utredningen, jag kände det på mig och jag kunde se pengarna framför mig.
Därför valde jag inte att räkna får den natten när jag skulle sova, istället räknade jag upp för mig själv alla de saker jag skulle köpa för pengarna.
"En ny trenchcoat, whiskey äldre än trettio år, en bil, en ny dator, en sekreterare som kan kalla mig "herr Johnson", en ny kaffekokare..."
Leendet som hade följt med mig in i drömlandet försvann fort då mardrömmen ryckte det ifrån mig snabbare än en polis rycker ditt körkort om du kör för snabbt utanför ett dagis.
Jag drömde att jag var på en fotbollsplan, på behrn arenas konstgräs för att vara exakt och omkring mig stod spelarna i Örebro SK och passade bollen mellan varandra parvis på ett segt, energilöst sätt.
Jag kände igen alla av dem, där var David Seger och Hussein Ali men de såg annorlunda ut.
Jag gick närmre utan att de märkte mig och jag såg att de var mycket äldre versioner av sig själva.
Jag tittade omkring mig på de andra spelarna och såg Nordin Gerzic, Johan Mårtensson och alla de äldre spelarna i ÖSK och de var också mycket äldre.
En boll rullade förbi mina fötter och jag såg Seger säga till Hussein: "Hämta bollen..." Men Ali svarade direkt: "Jag orkar inte..."
På sidlinjerna stod sjukhussängar uppradade, där låg Martin Broberg, Kevin Walker och Dennis Collander, alla helt täckta i gips förutom ansiktena.
Jag greps av ett obehag och försökte tag mig därifrån men kände hur planen började skaka och en stor grop uppstod i mitten av planen.
Där stod en man, äldre än de andra och utan fotbollskläder på sig, måste ha varit Marcus Lantz och efter att ha blåst i visselpipan ropade han:
"Kom igen nu allihopa, nu drar vi." Sedan hoppade han i gropen och alla andra följde efter.
Gropen började växa och fler och fler spelare hoppade i gropen som växte sig större och större.
Jag greps av panik och sprang därifrån och märkte till slut att gropen hade slutat växa.
Utan att kunna låta bli gick jag fram till kanten och tittade ned och kände en knuff i ryggen, varpå jag ramlade ned.
När jag väl föll ned studsade jag upp, sedan föll jag igen, och studsade upp.
Jag tittade ned och såg att jag stod på en trampolin och på den var det ett emblem.
Superettans emblem.
Då såg jag att jag var iklädd Örebro SKs matchkläder och med en glädje i kroppen försökte jag ta ett så stort hopp som möjligt för att studsa ur gropen.
Men istället föll jag igenom trampolinen, och ned i en mörk grop.
Nere i gropen var det svart och jag kände hur jag satt på något mjukt och kallt och en kvävande tystnad rådde.
Jag rotade runt i mina fickor och fick till slut tag i en tändare.
Det svaga ljuset var nog för att ge mig en syn fylld av skräck.
Under mig låg det spelare i olika fotbollströjor som stönade och försökte kravla sig ut ur gropen.
Där såg jag en spelare i Gefletröja som försökte klättra över och förbi en spelare i Sandvikentröja, bredvid dem stod två spelare i assyriska respektive syrianska tröjor och knuffade på varandra.
Jag kände hur någon slet i mitt ben och när jag tittade ned såg jag en spelare, nästan skelettliknande då hans hud var så tunn, med åtvidabergtröja som försökte dra ned mig i gropens djupaste avgrund.
I ett annat hörn av gropen satt en mer levande spelare iklädd Falkenbergs tröja och vaggade fram och tillbaka i fosterställning.
Då kände jag hur inte bara en, utan två händer grep tag i mina ben och ett ansikte dök upp ur gropens avgrund.
En spelare med galen blick, buskigt skägg och långt, tjockt hår försökte skrattande dra ned mig i djupet.
På bröstet var GAIS-emblemet.
"Nej! Nej! Släpp mig!" Sa jag och sparkade febrilt med stängda ögon.
Då vaknade jag till och märkte att jag hade sparkat bort mitt täcke.
Och trots mitt nyvakna tillstånd märkte jag också att någon hade varit i min lägenhet.
Dessutom, med tanke på de blöta spåren på golvet, hade denna någon varit här alldeles nyss.
I panik hoppade jag upp ur sängen, iklädd enbart mina blommiga kalsonger och tittade febrilt efter vad denne någon hade gjort.
Inget mystiskt paket låg på golvet, inget uppenbart klotter på mina grejer men någonting saknades på mitt skrivbord.
Eller något.
Allt saknades!
Allt bevismaterial var borta och hela min utredning var som bortblåst!
"Helvetes förbannade fanfaaaaan!" Vrålade jag frustrerat och klädde på mig snabbare än en magiker lurar ett par fyllon på en bar.
Innan jag gick ut ur lägenheten för att jaga tjuven sprang jag snabbt förbi skrivbordet.
Pistolen låg kvar men den skulle följa med mig.
Väl ute på gatan tittade jag mig runt efter förövaren.
Han kan inte ha kommit långt då datorn och bevismaterialet vägde flera kilo och var otympligare än en oljetanker som måste fickparkera i centrum.
Men jag var tvungen att chansa, sprang han åt höger eller vänster...Fan! Vart hade han tagit vägen.
"Han sprang ditåt." Sa en röst bakom mig. Jag vände mig och såg att det var Uffe som satt på sin rullator med handen pekandes åt höger.
"Du kommer få en öl sen!" Sa jag och sprang iväg.
Efter ett tag såg jag förövaren med min dator och dokumenten under armen.
Han vände sig om och när han såg mig blev hans ögon stora av skräck.
"Stanna, din jävel! Det där är mina grejer!" Ropade jag och fick ny energi i benen.
Tyvärr fick förövaren, som måste ha varit i något år yngre än mig, också ny energi.
Det som följde därefter var en jakt längs Örebros gator efter förövaren och vi måste ha sprungit i minst tre kilometer innan han började visa tecken på trötthet.
Vi hade vid det här laget närmat oss universitetssjukhuset i Örebro och då stannade han upp vid den slasktäckta vägen som skiljde honom från parkeringen.
Han la ned dokumenten på marken, lyfte upp datorn med båda armarna ovanför huvudet och sa med en tydlig, värmländsk dialekt:
"Om du kommer närmre så släpper jag datorn i marken!"
Jag stannade upp och tvekade.
Vad skulle jag göra?
Om han slänger datorn och jag inte hinner fånga den så kommer den gå sönder, dessutom har han fortfarande mina dokument.
"Om du ger mig mina grejer så kommer jag inte polisanmäla dig och du kan få pengar, bara du ger mig mina grejer!" Sa jag desperat utan att tänka över det faktum att jag både försökte hota honom och muta honom i samma mening.
"Det finns inga pengar i världen som kan fresta mig." Sa han och slängde datorn mot vägen.
"Neeej!" Ropade jag och kastade mig, rakt ut i vägen för att fånga datorn!
Med ett duns och plask landade jag i slasken på vägen men tack alla goda gudar för att jag gjorde det innan datorn som landade på mitt bröst.
Trots att all luft gick ur mig drog jag en suck av lättnad, sen ett par till för att återfå normal andning.
Sedan reste jag mig upp ur vägen, vilket glädjade bilarna som blivit tvungna att stanna och som nu stämde upp i gemensam tut-orkester.
På parkeringen såg jag hur förövaren satte sig i en bil med mina dokument och körde iväg illa kvickt i sin röda Volvo.
Jag som varit billös i flera år, mycket på grund av att jag körde för snabbt utanför ett dagis för flera år sedan, insåg att inte ens mina långa ben kan matcha en volvo v70.
"Taxi!" ropade jag och blev nästan rädd av hur snabbt en taxi stannade intill trottoarkanten.
"Följ den röda volvon och försök stoppa honom!" Sa jag och slängde in min dator i baksätet, mannen nickade med ett leende och fattade att en biljakt var på gång.
Taxin sköt iväg som ett skott längs vägen och jag fick lov att greppa tag i säteskanten för att hålla mig fast.
På E20 går det snabbt men vi körde snabbare och min förare, en snäll man som hette Josef, gjorde vad han kunde för att komma ikapp men den röda volvon höll en skrämmande fart.
Bil efter bil, stadsdel efter stadsdel passerade tills vi svängde av mot E18.
"Vart ska du, din jävel?" Sa jag och tittade efter förövaren som körde snabbare än snabbt.
Vi var bara några mil från Karlskoga svängde han av till vänster, i nåt ställe som hette Villingsberg, och jag insåg att han snart skulle kunna tappa oss då varken jag eller Josef kunde Karlskogas skogsvägar särskilt bra.
"Vi måste göra något riskabelt, Josef! Kör om honom, tryck ur all kräm du har i bilen! Jag betalar sen!" Sa jag och la inte till delen om att jag betalar i efterhand.
Sagt och gjort, Josef klämde ner gaspedalen och på den tajta, snåriga skogsvägen hittade han en lucka som han tryckte in sig i.
Förövarens ansikte lystes upp av förvåning när han såg oss passera och jag vevade ner fönsterrutan, lutade mig ut, tog upp pistolen, siktade mot däcken och tryckte av.
Pang! Pang!
Luften lämnade framdäcken och farten lämnade i sin tur volvon fast på vägen.
"Stanna bilen!" Sa jag och hoppade ur innan han hade hunnit stanna.
Jag sprang mot volvon, öppnade dörren på förarsidan, höjde näven och sa ilsket:
"Nu ger du mig mina grejer!"
Han höll upp sina händer i en gest som inte riktigt lugnade ner mig som han hade önskat och jag höjde näven igen.
Då sänkte han sina händer och slängde slarvigt dokumenten till mig.
"Här, ta dem! Skada mig inte!" Sa han med rädsla i rösten.
"Jag tänker inte skada dig." Sa jag och skakade av snön från dokumenten som landat i snön.
"Varför gjorde du det här? Vem är du ens?" Sa jag och tittade på mannen, som nu hade återfunnit sitt självförtroende.
"Är det inte uppenbart? Såklart, du är ju en dum örebroare..." Sa han och tittade på mig med förakt i sitt uttryck.
"Jag är ju Degerforsare!" Sa han.
"Aha?" Sa jag och höjde ena ögonbrynet.
"Ja! Och du är en ÖSKare! Jag kan inte låta dig genomföra utredningen! Nu är det er tur att vara i superettan i mer än tjugo år!"
Jag blev förvirrad.
Jag? ÖSKare? Er tur?
"Jag är inte ÖSKare, jag är bara en detektiv. Detta är bara ett jobb för mig. Varför vill du stoppa den? Ni är ju i allsvenskan och ÖSK är i superettan, räcker inte det?" Sa jag i ett försök att få fram några vettiga svar ur mannen.
"Nej, det gör det inte! ÖSK har alltid varit så stöddiga och om din utredning lyckas kommer de ta sig upp igen och så kommer vi oundvikligen hamna i skiten igen! Det kan jag inte tillåta! Så därför får ÖSK lida i superettan ett bra tag om du frågar mig, så mycket hatar jag dem!" Sa han och blev illröd i ansiktet.
"Ni är rivaler, det vet jag och om ni är det vill du väl ha dem i samma serie? För en rivalitet utan möten dör snabbt ut, om du frågar mig."
"Ja, jo, det har du väl kanske rätt i men det är kul att se dem lida för en gångs skull." Sa han och blev lite lugnare.
"Jo, det kan jag tänka mig men ni fick dem ju att lida två gånger om dessutom. Framförallt i det sista derbyt när det var deras sista chans att klara sig kvar."
"Äh, ÖSK hade åkt ut långt innan dess om du frågar mig. Derbyt var bara det som satte punkt för deras säsong."
"Vad menar du?" Sa jag och smög fram mitt anteckningsblock och penna som låg i fickan och började anteckna smått.
"Ja, med tanke på rivaliteten så har jag tyvärr haft mer koll på ÖSK än vad jag borde ha och ÖSK hade cirka fyrtio chanser att hänga kvar men brände varenda en. Först skallade han, vad heter han, Moro bort ÖSK mot Varberg. Sedan förlorade de hemma mot ett omotiverat Häcken och följde upp det med att torska borta mot gubbarna i blåvitt. Men de förlorade långt tidigare än så och vi hade också kunnat hänga med men två viktiga saker skiljde våra lag."
"Vad då?" Sa jag och väntade spänt på hans svar.
"Jo, konditionen och åldern. Vårt lag kan springa cirklar runt vilket motstånd som helst, på gott och ont men ÖSK hade inte kunnat vinna en match gåfotboll mot ett gäng pensionärer med tanke på hur uselt tränade dem var. Dessutom var laget fullt av äldre spelare som inte orkade spela den fotboll Marcus Lantz eller Gazimba ville och de kunde inte anpassa sin spelstil heller. Lägg därtill att många av dem var skadebenägna så förstår du att det där laget skulle ha svårt att vinna matcher eller ens få ut sitt bästa lag på planen."
Jag stod där i tystnad och tänkte på hans ord och kände igen allt av det.
Fysiken som var obefintlig i jämförelse med andra lag, Gazimbas kritik mot att laget hade sämst fysik, anfall och försvar och det faktum att laget hade för mycket skador.
Allt stämde.
Ett par tut från Josef i taxin fick mig att ryckas bort från mina tankegångar.
"Ska du ha skjuts hem eller?" Sa jag till degerforsaren och han tittade på volvons framdäck och konstaterade att det ville han ha.
"Förlåt för det där, jag betalar det åt dig." Sa jag och sedan satte vi oss i taxin som skjutsade hem mannen till hans lägenhet i Karlskoga och sedan oss hem till Örebro.
"Jag betalar om en vecka, är det okej?" Sa jag till Josef som satt kvar i bilen och han gav mig en tummen upp innan jag gick in i lägenhetshuset.
Efter att ha gått igenom dokumenten och sett till att datorn fortfarande fungerade satte jag upp tre nya lappar på min anslagstavla.
"Konditionen", "åldern" och "de sista chanserna" stod det på dem.
Sedan backade jag ett steg och konstaterade att min utredning nu var klar.
Nu återstod det bara att ta kontakt med min uppdragsgivare och presentera resultatet av min utredning.
Några dagar satt jag återigen framför på en bänk framför Örebro slott med en mapp full av bevismaterial.
Denna gång nykter och fokuserad, jag kunde inte göra bort mig nu innan jag fått betalt för mitt uppdrag.
Sedan såg jag honom komma, återigen med ansiktet dolt bakom en halsduk och med solglasögon på.
"Så utredningen är klar nu?" Sa han utan att titta på mig.
"Ja, det är den." Sa jag och räckte över den överfyllda mappen till honom.
Jag hörde honom grymta till när han kände vikten av den.
"Jisses, den här var tung. Är det här alla anledningar till att vi åkte ur?" Sa han smått förvånad.
"Ja, det är det." Sa jag med en illa dold stolthet i rösten.
Det här gjorde du bra, Dick Johnson, mästerdetektiv.
"Ooookeeej. Kan du snabbt sammanfatta vad du kom fram till för jag vet inte om jag kommer orka läsa allt det här idag." Sa han och lyfte mappen upp och ned för att uppskatta dess vikt.
"Visst, det kan jag. Till att börja med satte hösten 2020 för höga förväntningar på laget, det var en engångsföreteelse som skulle vara svår att bygga vidare på. Sedan har vi allt krångel med Oscar Jansson och dess inverkan på stämningen, följt av att han fick två undermåliga ersättare. Dessutom blev ni av med Nahir Besara vilket var ett alldeles för stort tapp, dessutom kom era nyckelspelare som lånats in till laget lite senare än optimalt vilket påverkade deras uppladdning. Dessutom visste alla om att Axel Kjäll inte skulle träna laget året ut och att förhålla sig till en tränare som bara ska vara knappt halva säsongen är svårt, lägg därtill en ojämn försäsong där nyckelspelare inte levererade som de skulle. Sen följde våren där ni förlorade stort redan i er andra match vilket satte tonen för säsongen, detta följdes av en tung derbyförlust, en förnedrande sådan och självförtroende från 2020 var borta."
Sa jag och tittade på mannen som såg ut att stirra ut genom solglasögonen på någon odefinierad punkt bortom slottet, kanske bortom horisonten också.
"Då kom Nahir och Jiloan Hamad in, era tilltänkta frälsare men under Gazimba och Lantz frälste de inte någon alls och ni fortsatte förlora. Känslan i laget var nere på botten efter det och det lyfte aldrig, sen hjälpte det inte att ni skickade iväg två spelare på lån som gjorde succé och tog in två rejält osäkra chansningar som inte gick vägen överhuvudtaget. Dessutom hade laget ingen fysik att komma med vilket gjorde att de inte orkade med att spela sin fotboll i nittio minuter, det förklarar ett antal sena baklängesmål och tappade poäng. Dessutom var det många spelare som var skadade och för gamla för att ha någon stor påverkan på laget när det behövdes som mest. Sedan avslutade ni säsongen med att bränna varje chans ni hade till att klara av kval."
Bakom solglasögonen kunde jag ana en trött, tårögd blick.
"Det förklarar en del." Sa han och fingrade på mappen som låg över hans knän.
"Det finns många anledningar till att ni åkte ur och det värsta är att så många av dem var inom räckhåll för er att åtgärda, tidigt dessutom! Ni skulle ha ersatt Besara direkt, ni skulle ha tagit in två säkrare kort till målvakter istället för två chansningar. Ni skulle ha försökt tillsätta en ny tränare direkt, tränat laget hårt för att öka deras fysiska kapacitet. Men inget av det här gjordes och därför åkte ni ur." Sa jag och märkte att min röst blev nästan raljant på slutet. Det här uppdraget hade tärt på mig.
"Sant, sant. Men vi ska titta på det här och bli bättre, det kan jag lova dig. Tack, Dick Johnson." Sa han och räckte fram sin hand till skillnad från när vi först möttes.
"Inga problem." Sa jag och vi skakade hand.
"Din betalning ligger i ditt bankfack, du kommer bli mer än nöjd när du ser den." Sa han och jag anade att han blinkade med ena ögat bakom solglasögonen åt mig.
"Du vet, det finns fler fotbollsklubbar där ute som skulle må bra av en sån här utredning." Sa han och lyfte demonstrativt mappen.
"Nej tack." Sa jag och fortsatte:
"Fotboll är för komplicerat, har jag insett och därför kommer jag hålla mig till vanliga uppdrag. Att leta rätt efter stulna juveler, gräva i otrohetsdraman och annat. Det är mycket enklare att förhålla sig till för vanligt detektivarbete må verka komplicerat, vem gjorde det och varför men fotboll är likt bollen rund och då blir saker mer komplicerat. För om vanligt detektivarbete är en enkel, tvådimensionell fyrkant så är fotbollen just en boll och den ena är enklare att mäta, förstå och förhålla sig till än den andra."
Jag reste mig, tittade på uppdragsgivaren och sa:
"Jag är visserligen tacksam för att du gav mig detta uppdrag men jag är en mästardetektiv och fotboll är i slutändan inget för mig. Visst, jag kan peka ut vad som gick fel, det kan väl alla göra men i slutändan är det bara ni som faktiskt är intresserade och engagerade i fotboll och i er fotbollsklubb som kan åtgärda dessa fel. För fotboll hämtar sin kraft ur supportrarna, så om er klubb gör något fel då är det också ni supportrar som har alla möjligheter i världen att åtgärda det."
Jag pekade på mappen och sa:
"Så lär er av det där, lova er själva att aldrig låta det där hända igen och kom tillbaka starkare. För det är en sak att veta vad som gick fel men det är en annan sak att lära sig av det för att kunna göra rätt. Lycka till nästa säsong." Sedan gick jag därifrån, mot banken för att hämta min belöning och betala av alla fakturor som låg och väntade på mig men efter det här hade jag råd att betala dem och mer därtill.
Mitt uppdrag var därmed slutfört och det var dags för mig att återgå till min vardag, precis som det var dags för ÖSK att återgå till sin och efter denna utredning och alla dess lärdomar kunde denna vardag bara bli bättre, för båda av oss.
Dick Johnson, mästerdetektiv, till er tjänst.
