Med Rorschach genom Janus portar
I januari är sanningen flexibel. En ny början. Inget är på riktigt än. Man kan välja vad man ser. Januari är guden Janus månad. Han som hade två ansikten. Som därför tittade på det förflutna och på det kommande samtidigt. Han som ansvarar för livets övergångar (det är sant). Han som öppnar och stänger himlaljusets portar (aka transferfönstret i Europa).
När man bedömer ÖSK:s tre matcher på fem dagar mot division I-lag på ett snöigt Behrn i skumt januariträningsljus (och i mitt fall genom en fast NA-kamera) måste man därför inse att man befinner sig i något av ett Rorschachtest. Analysen av vad du ser säger mer om dig själv än om ÖSK 2018.
Först och främst: Axel menar allvar med trebackslinjen. Det såg vi redan i höstavslutningen och han har uppenbarligen inte ändrat sig. Det är ett kalkylerat risktagande. Truppen är tunn och eftersom 4-4-2 är den svenska fotbollens kollektiva personnummer givet vid födseln är alla (trots tjuvstarten i höstas) ovana med det spelet. Jag gissar att orsaken till den upptrappade kvaliteten på motståndet ju längre försäsongen lider är just det. Vi är just nu exponerade. Otäta. Osynkade. Vi lär oss. Lär vi oss i tid? Jag hoppas det, och jag hoppas att framtidens centrala pjäs i den trebackslinjen kan skaka av sig den där läskiga körtelfebern samtidigt som jag vet att om man går för fort fram så kan en strålande framtid vara borta. Och om Arvid är vår blivande kapten så är den store kaptenens son inte många steg bakom. Vi har den intressantaste mittbacksuppsättningen på länge.
Och eftersom trebackslinjen är allvar är wingbacksystemet allvar. Dajje är som klippt och skuren. Granlund ett smart förvärv som bör kunna ta platsen till vänster men som gärna flyttar till höger och släpper in Ring om Dajje inte är tillgänglig. Trinh bankar på. Walldén lite för offensiv för rollen tror jag. Men jämfört med när vi körde Sema som wingback – och någon gång Omoh! – i höstas har vi kommit en lång bit på den positionen.
Det irriterade mig lite i höstas att vi ofta smällde på med tre centrala mittfältare framför tre mittbackar. Jag vet inte om den idén är övergiven men i alla fall positivt att den inte var utgångspunkten i de första tre matcherna. Även om vi är många som intevill peta någon av Nordin, Mårtensson eller Rogic; det finns bara två platser som jag ser det.
Två eller tre centralt på mitten avgör nämligen hur många det finns plats till där framme. Finns bara två platser är de vikta åt Besara och Igboananike, och eftersom Besara gärna sjunker Och Igbo gärna söker ytor bort mot kanterna också betyder det att straffområdet kan bli helt tomt. Även om Rogic gärna kommer frustande i djupled duger det inte.
Alltså. Det ska vara tre där framme. Allt annat måste vara ett undantag.
Framåt blev Rynninge och de första halvlekarna mot Linköping och Karlslund bottennapp, med nästan inga chanser förutom ett fint frisparksmål från Lill-Astrit. (För visst såg han mer ut som det mot Karlslund än tidigare? Alfreds insats mot Karlslund var inte perfekt på något vis men den visade att precis som storebror växer han med förtroende. Kan han få det i A-laget i år? Eller ska han lära sig att dominera i någon av de där div. I-klubbarna vi mötte först?)
Trots fyra iskalla halvlekar hamnar vårt målsnitt hittills på drygt tre forwardsmål per match. Och när vi i en halvlek satte in den förmodade allsvenska anfallslinan rullade, flög, sex bollar in. Svårt att klaga på det.
Igen. Tre gubbar där framme ska vi ha. Det finns ett par alternativ till hur de ställer upp, kanske tre:
- Antingen en Omoh som – för att uttrycka sig Kjällskt – även kan hota i ytterzon till höger och en Besara med utgångspunkt i pressen till vänster men som för röra sig mot mitten när Rogic kommer galopperande, och en Igbo som jagar och hugger centralt.
- Eller en Besara som är släpande framför två anfallare, Igbo och … Vänta nu. Där saknas något. Sköld gjorde fina mål mot Karlslund men det är knappast någon slump att de målen han gör kommer mot icke-allsvenskt motstånd. Viktor är ungefär två tiondelar för långsam för allsvenskan som det känns. Boye och Bark fortfarande gröna. Deprem lyser än så länge bara med sin frånvaro. Ayazluckan (och vad vi hoppas är lite efterlämnade pengar utöver löneutrymmet) måste fyllas med en spelare som vill spela centralt. Gärna någon som vill stångas, låsa fast bollen. Trycka in bollen efter "en tilltrasslad situation i straffområdet". Boman har nämnts av kloka redaktionskolleger. Boman vore perfekt.
- Med Bomantypen kan Igbo även användas mer som ytter, hota tillsammans med Omoh om Besara är indisponibel, eller ta Omohs roll om, när, hans spel inte funkar. Konkurrens. Alternativ.
