Örebro SK - Degerfors IF 1-2: Tack och hej!
En magisk inramning på Behrn arena var inte nog för att ÖSK skulle besegra länsrivalerna Degerfors i derbyt och efter två misstag vann Degerfors till slut med 2-1. Med det förlorade vi inte bara matchen men förmodligen även vår plats i allsvenskan 2022.
Det finns många sätt att reagera på förluster som denna.
Vissa känner en stor ilska och riktar det mot motståndare och det egna laget, styrelse och ledning. På gott och ont.
Vissa känner sorg och låter tårarna rinna, vilket ingen idé att försöka stoppa det då det bara leder till problem.
Vissa känner blott en tomhet. Det finns ingen ilska och ingen sorg, det är bara tomt.
Den kategorin tillhör jag.
Kanske är jag skadad av att ha behövt skriva om matcher i flera år nu vilket har lett till att den irrationella grottmänniskan till supporter inom mig har fått finna sig i frysboxen för länge.
Hade jag varit mer puckad så hade jag förmodligen också stått och kastat sockerbitar på Degerfors målvakt, skrivit rätt puckade saker online och slängt ölflaskor mot Victor Edvardsen.
Men istället valde jag att hålla mig lugn och sansad och fortsätta titta på den travesti som var ÖSKs insats i derbyt igår.
Har jag nämnt att detta var det första allsvenska derbyt på Behrn arena på 24 år? Och att vår allsvenska existens stod på spel?
Utspelade ur allsvenskan
Det började inte bra.
Okej, Degerfors gjorde förvisso inte ett mål men det som hände redan i den andra minuten gjorde lika ont som ett.
För ÖSK inledde väl bra, pressade Degerfors hårt och fick några inkast högt upp, det var embryon till någon sorts press.
...och sen gick Martin Broberg sönder.
Broberg som de flesta vet (eller inte vet) har ett ursprung i Degerfors och Karlskoga ville nog vinna den här matchen lika mycket som Edvardsen ville det.
Som så många gånger förr så satte dock hans kropp stopp för det och med ett skadat knä och tröjan över huvudet fick han konstatera att han inte kunde spela mer.
In kom David Seger istället och han gjorde det inte dåligt men inte tillräckligt bra heller, godkänd.
Inte för att någon annan var tillräckligt bra heller men ni förstår nog.
ÖSK fortsatte att "trycka på" och Degerfors hade svårt att få upp bollen till sina anfallare men så småningom började de komma igång.
Och helt plötsligt började det gå lite för fort för ÖSK när Edvardsen, Abdulrahman Saidi och Nikola Djurdjic alla började kombinera sin väg framåt.
Det dröjde dock innan några farligheter skapades.
Degerfors fick matchens två första hörnor som blev halvfarliga, som alla hörnor blir när ÖSK är den försvarande parten.
Men halvfarligt kan vi leva med, så länge vi inte släpper in något mål.
Vad hade vi då att komma med?
Jodå, vi fick iväg ett rätt farligt skott i den tjugofjärde!
Vem som sköt? Nä, det var inte Nahir Besara, Jiloan Hamad eller David Seger.
Det var...Nasiru Moro?
Visst var det han för han avancerade i den tjugofjärde minuten och sköt ett hårt men lite väl rakt avslut på Alfie Whiteman lane i Degerforsmålet.
Direkt därefter: smärta.
Degerfors anföll mer och mer, de bröt bollen högre upp och ÖSK var helt klart stressade när de hade bollen och felbeslut på felbeslut togs.
Två sådana ledde till Degerfors mål, det första gjordes av Michael Almebäck som har möjligheten att skicka iväg bollen när Edvardsen tappar bollen mot honom i straffområdet.
Istället tar Edvardsen tillbaka bollen och rullar in 1-0 i det bortre hörnet.
Och som den charmiga, hänsynsfulla människan han är så firade han mot klacken.
Usch.
1-0 till Degerfors i den tjugofemte minuten alltså efter ett misstag av oss och ett mål typiskt för en skyttekung med ett nästan kokainosande självförtroende.
Usch, som om jag inte ogillade honom nog innan men efter detta derby så föraktar jag honom, samtidigt som jag hade älskat att ha honom i mitt lag.
En ny Marcus Rosenberg? Mycket möjligt.
Aja, vi är ju vana vid att spela i uppförsbackar och med våra magiska förmågor så skiftade vi gravitationen till att göra det ännu tyngre för oss själva.
För i den trettioförsta minuten fick Saidi ett friläge med Allain då en genomskärare, som borde ha stoppats av Moro, hittade honom i djupled.
Tur för oss, i dubbla bemärkelser, att Allains utrusning stoppade honom och att det dessutom inte blev rött då bollen kanske tog i armen på honom när han gled ut ur straffområdet.
Glädjen, den lilla som fanns, blev kortvarig då Degerfors gjorde 2-0 kort därefter.
Efter ytterligare ett misstag.
Denna gång av Johan Mårtensson som får bollen framför det egna straffområdet men visar upp en sedvanligt dålig touch som placerar bollen liiite för långt ifrån honom.
Då är det bara att plocka åt sig bollen för den Degerforsare som rusade över Mårtensson och skickade bollen till Saidi som sköt ett skott via Moros rumpa och in i mål.
2-0 i den trettiotredje minuten och Allain sparkade stolpen av ren frustration, något vi alla kan förstå då det inte kan vara lätt att vara målvakt med yra höns framför sig.
Och givetvis firade Saidi framför västra stå.
Klass.
Moro var nära att skapa nerv i halvleken när han i efterdyningarna av en hörna tjongade bollen över ribban men...
Men en kände att det inte gick för ÖSK. Det var för mycket nerver, för mycket press och för mycket slarv.
Det krävs ett pannben och kyla som inte är av denna värld för att hålla sig lugn i ett derby på hemmaplan som en ligger under i med 0-2.
Det förklarar också varför ÖSK tog alla varningar.
Inte några, alla.
Det skulle bli sex gula kort på ÖSK innan matchen var slut, helt sjukt.
Inför andra halvlek var Michael Almebäck utbytt, tyvärr med all rätt då han inte fick det att stämma alls i första halvlek.
In kom istället Jake Larsson som tillsammans med Richard Friday, Besara, Hamad och Seger skulle försöka få något gjort i offensiv väg.
Friday som var den spelare jag tyckte mest synd om efteråt, killen sprang överallt och kämpa stenhårt men fick inte något i utbyte för det.
Bytet gav också något då Degerfors inte tog sig framåt lika ofta som i första men ÖSK hade ju förtvivlat svårt att skapa farligheter.
Jake dribblade ner till kortlinjen nära mål men antingen inte in den eller så var ingen där när han väl fick in den.
Det skulle dröja till den sextionde minuten innan ÖSK skapade sin första riktiga chans till reducering.
Daniel Björnquist, som hade en tuff första halvlek, nickade ner bollen till Seger som klippte till på halvvolley men det hårda avslutet räddades av Whiteman can't jump som hade fri sikt.
Sedan började ÖSK skapa mer tryck.
Jake hittade Hamad centralt som sköt ett skott utifrån som Whiteman räddade och returen som Jake sköt på blockerades av försvaret.
Direkt därpå sköt Jake igen på ett blockerat skott som Whiteman räddade, returen sköt Skovgaard utanför. Inte helt oväntat att han sumpade den, han är ju mittback.
Några minuter senare, i den sjuttiofemte minuten, hade Edvardsen läge att avsluta matchen från högerkanten men hans avslut räddades av Allain som höll kvar ÖSK i matchen.
ÖSK fortsatte att ha det mesta av bollen och trycka på allt mer desperat.
Detta skapade mer lägen och större ytor för Degerfors att kontra på men fri med målvakten i den åttiosjunde så räddade Allain.
Klockan fortsatte ticka och med bara några minuter kvar på stopptid så skickade inbytte Agon Mehmeti in bollen till 2-1.
Men det var för sent, ÖSK hann inte skapa något bra läge att kvittera och ett faktum är nu klart, ÖSK är mer eller mindre klara för superettan.
Matchens bästa spelare:
1. Bobby Allain
Kanske borde ha räddat det andra skottet men höll kvar ÖSK i matchen.
2. Jake Larsson
Kom in och bidrog med en energi och offensiv lusta som verkligen behövdes.
3. Supportrarna
De gav sitt allt under matchen med tifo, pyroteknik och sång.
Förtjänar så mycket bättre.
Bäst i Degerfors: Victor Edvardsen, en anfallare av hög klass.
Tippar på att han hamnar i Turkiet eller Grekland nästa år.
Matchfakta
Örebro SK - Degerfors IF 1-2 (0-2)
0-1 Victor Edvardsen (ass. Sebastian Ohlsson)
0-2 Abdelrahman Saidi (ass. Christos Gravius)
1-2 Agon Mehmeti (ass. Nasiru Moro)
Skott på mål: 2-3
Varningar ÖSK: David Seger (avstängd), Andreas Skovgaard (avstängd), Richard Friday (avstängd), Michael Almebäck (avstängd), Benjamin Hjertstrand, Jiloan Hamad.
Varningar Degerfors: Adam Carlén, Christos Gravius.
Så var det med den saken.
Måstematch nummer 9 (???) i ordningen vi borde ha vunnit men som vi istället förlorade.
Och att det var mot just Degerfors också gör det så mycket värre.
Tangentbordskrigarnas lag.
Men all credd till Degerfors de är ett lag med en tydlig identitet och med spelare som passar perfekt för det.
Sen att det kan sluta 2-1 till dem lika mycket som det kan sluta 0-5 gör inget för de vet iallafall att de förlorade när de spelade sitt spel.
Det kan både lag och supportrar leva med.
När de sedan möter storebror kameleont (med en identitetskris) i ett derby så är det fritt fram för dem att springa cirklar runt oss och försöka sig på åttahundra klacksparkar.
Vi hänger inte med ändå.
Då blir det en välförtjänt seger i derbyt.
För precis som i våras var Degerfors spel enkelriktat när de väl hade bollen.
Den skulle framåt och framåt gick den.
Samtidigt hackar vårt anfallsspel så otroligt mycket.
Spelare tappade boll, passningar gick snett och ingen slog inlägg och när de väl slogs så flög de genom rutan på max.
En kan skylla på individuella spelare hur mycket som helst men detta är symptomatiskt för laget.
De har fostrats i en överdrivet försiktig, destruktiv fotboll de senaste åren och ingen vågar något längre.
Axéns offensiva fotbollsanda, som likt Degerfors kunde leda till stora förluster mot mer disciplinerade lag, byttes ut mot Axel Kjälls närmast neurotiska fotboll där riskminimering var allt.
Mål framåt var en bonus.
Detta har satt djupa spår i truppen och även om nya ansikten kom in så räcker det inte för detta problem sitter i väggarna nu.
En präst skulle behövas för att bedriva en exorcism av klubben, men de går inte att få tag på då de är upptagna med att rengöra östra läktaren med heligt vatten då Degerforsarna vanhelgade läktaren när de firade segern.
Vi får istället se till att åstadkomma stora, dramatiska förändringar av klubben när nästa årsmöte sker.
Ut med alla dessa individer som till synes enbart sitter i styrelsen för att de känner rätt personer eller för att de är verksamma i något stort företag som ändå inte sponsrar ÖSK.
In med hjärta, in med kall och kalkylerad kompetens.
Vad vi ska göra med Axel Kjäll och Simon Åström vet jag inte. Åström kan endast göra så mycket för att rädda klubben men jag tycker han får oförtjänt mycket skit.
Kjäll ska ha kritik för det han gjorde men vi ska alla komma ihåg att vi alla ville närmast adla honom både i vintras och i somras för det han gjorde men sedan har mycket gått åt skogen ändå.
Om vi börjar med utlåningen av Erik Björndahl, det är nog det stora misstaget i år.
Att istället ta in Patrick Luan är galet. Kanske att den typ av spelare Luan är passade bättre för Gazimba då portugisen ville fortsätta spela ett possessionspel men Björndahls hjärta hade behövts nu.
Sedan hjälper det inte att vi ersatte Oscar Jansson med två chansningar, vi får inte ha en sådan hierarki framöver i laget där ingen målvakt är given.
Sen finns det en miljon till saker som förklarar varför saker gick åt skogen i år.
Alla skador, kaoset kring Janssons flytt, den utdragna processen med Hümmets vara eller icke-vara i klubben och mycket mer.
Allt detta kommer jag gå igenom när säsongen är över, i ett försök att utreda vad fan som hände med ÖSK 2021.
Sett till truppbygget som helhet så kan vi också konstatera att det är en mish-mash av spelare vi har, en gott och blandat påse med större andel blandat än gott.
Samtliga har givetvis en högre nivå i sig men många av dessa har gått från allsvenska spelare av god klass till superettanspelare på en otäckt kort tid.
Michael Almebäck och Daniel Björnquist, två kulturbärare i klubben går inte riktigt att känna igen från förra året.
Almebäck har tappat sin fart men även andra delar i spelet har varit lidande, en del av detta kan förklaras av skador.
Björnquist, som lever på sin fart har inte kvar den längre, det blev smärtsamt tydligt igår då de löpdueller han hade vunnit förut förlorades.
Johan Mårtensson har alltjämt en besynnerlig touch med bollen och när en möter ett lag där du pressas av fjorton spelare (och en vild Patrik Werner) samtidigt så tappar du bollen direkt.
Nahir Besara, som alltid var tryggheten själv med bollen höll förvisso bollen bra i trängda lägen men han vågade ju ALDRIG slå en bra passning framåt.
Nej, det är så mycket som är fel med denna klubb och med detta lag.
Mycket bör rivas ned och byggas upp igen från grunden och med en tydlig (och realistisk) vision om vad vi vill åstadkomma med mål som alla är ombord på.
Vi kan alla klaga hur mycket vi vill online men det gör endast så mycket att agera tangentbordskrigare som Degerforsarna.
Vi måste utnyttja våra medlemskap och rösta på nästa årsmöte.
Rösta in de du tror på och rösta på det du tror på.
Nominera medlemmar till styrelsen som du känner igen och som du litar på och lägg in motioner om hur vi ska agera framöver.
Försök åstadkom en förändring istället för att gnälla med 280 bokstäver eller mindre på twitter.
Vill dessutom lägga in en sak i debatten kring Edvardsen.
När han var här på provspel så hade han haft en rätt bra säsong för mittenlaget Karlstad BK med tolv mål.
Samtidigt letade vi efter en ersättare till Victor Prodell och vi valde då att gå med Erik Björndahl, en örebroare som BRINNER för klubben och som dessutom vann skytteligan i superettan 2019.
Ni (och Victor Edvardsen själv) måste ju första att valet där och då var rätt självklart, jisses.
Sen att det inte gick vägen är ju typiskt ÖSK.
Men det ska som sagt inte behöva vara det.
Vi måste hitta en väg att jobba framåt som är långsiktig och byggd kring en tydlig klar idé om hur vi vill spela och med vilka spelare vi ska spela.
Ska det vara en destruktiv fotboll med spelare som plockas från överallt och ingenstans utan någon röd tråd?
Eller ska det vara en fotboll som baseras på rörelse med och utan (utan?!?!) boll där unga spelare i vår akademi får förtur framför gamla skadebenägna spelare som ser detta deras sista möjlighet att finansiera ett dyrt altanbygge.
Vi ska bygga ett lag med hungriga spelare som vill uppåt i karriären, helst från akademin men även från andra mindre klubbar eller större klubbar som har ratat dem.
Vi ska spela ett spel där vi vet om att vi slår ur underläge mest hela tiden, men att vi är okej med det och kör på ändå med en kaxig anda.
Men det kommer dröja innan vi får se detta spel och ett lag byggt på dessa spelare.
Vi har ju fortfarande inte åkt ur, superettan har inte börjat än, derbyna mot Västerås och Eskilstuna får vänta.
Det finns ju fortfarande en teoretisk chans att vi klarar oss kvar men det finns även en teoretisk chans att jag vinner på stryktipset men det gör jag fan aldrig.
Om jag kommer greppa efter halmstrån mot Halmstad? Förmodligen även om jag gärna undviker att göra det för min psykiska hälsas skull.
Det rekommenderar jag er också.
Därför är det nog bäst att se på denna säsong som förlorad och börja ställa in sig på superettan nästa år.
Fan, det borde inte ha blivit så här men dåligt truppbygge, skador och en risig uppladdning kombinerat med oflyt som vi borde ha haft redan 2014, 2015, 2019 och 2020 har kommit ikapp oss.
Så nu ligger vi och vår allsvenska existens där, i graven.
Degerforsarna står med ett leende på läpparna och kastar jorden över oss.
Men graven, den grävde vi helt och hållet på egen hand.
