Örebro SK - Djurgårdens IF 1-2: Återvunnen tilltro
ÖSK stod upp tappert och skakade storlaget Djurgården men efter ett snöpligt mål på stopptid förlorade hemmalaget matchen men insatsen vann tillbaka staden.
När Örebro har spelat cupmatcher tidigare år har det oftast varit rätt tama föreställningar.
Det kanske kommer lite fler än tusen personer om det är på en helg men inte mer än så.
Då kanske ni förstår att ÖSK blev lite tagna på sängen när det kom 3600 en kall söndag på Behrn för att se fotboll.
Många var Djurgårdare (såklart) men majoriteten var svartvita som ville se det där nya ÖSK som så många pratat om.
Som en följd av detta oväntade publiktryck hade publikvärdarna inget annat väl än att bara släppa in folket som stod i den hundra meter långa kön utanför.
Och ingen blev missnöjd.
Inget lugn och ro här inte.
Framförallt inte Djurgårdarna som fick se sitt lag ta ledningen tidigt, något mot spelet som inte var präglat av Djurgårdsdominans precis.
Men om Djurgården inte dominerade så visade de blårandiga sin klass när Edvardsen hittade Asoro som i sin tur klackade fram norrmannen Wikheim som sköt upp bollen i krysset, fri från några meters avstånd.
1-0 till Djuuu i den sjunde minuten och en tråkig start för ÖSK.
Till skillnad från tidigare år föll ÖSK inte ihop och dog där och då.
Detta är ett nytt ÖSK även om alla spelare i startelvan förutom en är kvar i klubben sen förut.
Med nytt menas både spelsättet som var precis så frenetiskt som jag hade anat även om ÖSK verkade periodisera sitt presspel och det fanns ett helt annat självförtroende bakom det.
Ett självförtroende som gjorde att ÖSK kunde jobba sig in i matchen även om de hade svårt att komma till några riktigt bra lägen mot gästerna.
ÖSK ställde sig stundtals högt för att försöka jaga livet ur Marcus Danielsson och försvaret i hopp om att sno en boll eller två.
Ibland ställde de sig lågt för att gå på kontringar när Djurgården rullade runt.
Det var inte alltid detta resulterade i en farlighet, det var ju trots allt Djurgården vi mötte, men bara attityden är uppfriskande.
Ett ÖSK som är uppkäftigt är ett ÖSK vi svartvita kan älska.
I brist på målchanser för ÖSK i den första halvleken var det Djurgården som skapade en handfull chanser att utöka sin ledning.
Främst genom Wikheim som hade det enkelt att ta sig förbi Nicklas Bergmark som hade det tufft i en-mot-en situationerna.
Vid det första tillfället hittade Wikheim in med bollen bakom Bergmark till Elias Andersson som hittade in till Asoro vars skott hittade Moros fot på mållinjen.
Wikheim själv fick det sista läget för halvleken när han väggspelade med Magnus Eriksson och tog sig förbi Bergmark som ramlade men denna gång gick inte norrmannens skott förbi Eskelinen.
Trots ett chans övertag var spelet relativt jämnt i första halvlek men ÖSK hade en del korrigeringar att göra i paus för att vända underläge 0-1 till något positivt.
Vi är igång
I andra halvlek hade ÖSK med sig mer energi ut och började sätta tryck mot Djurgården, ett tryck som skulle ge resultat.
Lucas Shlimon, som varit lugnet själv under hela matchen, lobbade en boll i djupled på Valgeirsson som sprungit utan minsta tecken på trötthet längs sin högerkant.
Valgeirsson, Valgeir i förnamn, gav bollen till David Seger som slog ett inlägg mot mitten där lilla Noel Milleskog nådde högst och nickade in 1-1 via Zetterströms högra stolpe.
1-1 i den femtiotredje minuten och vild glädje både på och utanför planen!
ÖSK fortsatte trycka på och fick ett fint frisparksläge några minuter senare som Kevin Walker tog och hans hårda skott från tjugofyra meter tippades bort av Zetterström.
Sedan tog Djurgården över igen och fick ett fint läge genom Edvardsen vars skott från nära håll räddades av Eskelinens fötter och Wikheim vars avslut fritt från vänster räddades.
Efter detta gjordes en rad byten i båda lagen som hotade att riva isär matchbilden, på gott och ont, men båda lagen höll en god nivå även efter dessa.
Jake Larsson kom in och oroade Djurgårdsförsvaret samtidigt som Daniel Björnquist ersatte lårskadade Valgeir med bravur.
Just Björnquist fick ett fint läge när han löpte ned mot kortlinjen som han gjort tusentals gånger förr och denna gång hittade han in till Jake vars skott boxades bort av Zetterström.
Djurgården skickade in veteranernas veteran, Haris Radetinac och Oliver Berg bland andra och den sistnämnde skulle vara involverad i det som skulle bli det avgörande målet.
I den nittioförsta minuten hade Berg bollen centralt framför vårt straffområde och petade bollen vidare till Piotr Johansson som tog ett vådaskott som Eskelinen tyvärr styrde in i eget mål.
Ett snöpligt jävla mål som gav Djurgården 2-1 i den nittioförsta och även om vi skapade tryck på slutet och fick en rejäl chans genom Andréssons nick från nära håll så vann Djurgården.
Matchens bästa spelare:
1. Lucas Shlimon
Mot ett mittfält beståendes av Magnus Eriksson, Rasmus Schüller och Hampus Findell var han bäst.
2. Samuel Dahl
Var aktiv framåt och avväpnade de flesta som kom hans väg.
3. Axel Andrésson
Var stor, stark och dessutom snabb i försvaret mot spelare som Edvardsen och Joel Asoro.
Bäst i Djurgården: Gustaf Wikheim.
Matchfakta
Örebro SK - Djurgårdens IF 1-2 (0-1)
1-0 Gustaf Wikheim (Ass. Victor Edvardsen)
1-1 Noel Milleskog (Ass. David Seger)
1-2 Piotr Johansson (Ass. Oliver Berg)
Skott på mål: ???
Varningar ÖSK: Ingen
Varningar DIF: Ingen
Djurgården må ha vunnit matchen men ÖSK vann något så mycket viktigare.
Stadens förtroende.
Reaktionerna efter matchen var enbart positiva med några få som, med rätta, tyckte att Eskelinen kunde ha gjort det bättre på Johanssons skott.
Efter matchen var det många som pratade om ett ÖSK som hade en annan attityd, en annan tro och det faktum att de faktiskt vågade lira.
Lucas Shlimon snurrade runt, barnen ropade att ÖSKs nummer tio, Backman, var Lionel Messi och Dahl behandlade Haris Radetinac som en finnig sextonåring.
Till skillnad från tidigare år när man lämnat arenan med gråten i halsen och flaskan nära till hands lämnade man arenan med hopp och tro.
Och då förlorade vi!
Men vi förlorade inte för att vi spelade dåligt, vi spelade faktiskt bra.
Helt sjukt att skriva det men vi spelade bra!
Förra året såg det ofta rätt dåligt ut när vi vann och det var individuell briljans (Vincent Thill) eller flyt (Dajjes mål mot AFC) som gav oss segrarna.
Om det kommer se ut så här i superettan nästa år så kommer jag gå på varenda hemmamatch, inget snack om saken.
Kring det tror jag att jag är långt ifrån ensam för de svartvita som var på plats tror jag gick hem med en övertygelse om att detta år kommer bli bra.
Bra nog för allsvenskan? Vi får se.
Men bra nog för Örebro och för att locka fler än närmast sörjande på hemmamatcherna? Absolut.
Det här laget ser övertygade ut om att denna säsong kommer bli något speciellt.
Efter vad jag såg igår är jag villig att hålla med.
