ÖSK 2018 är på riktigt
Det är bara april och de närkingska rebellerna har redan annekterat hela landet. De åkte till ett vindpinat söder och visade att de kan tjonga bättre än tjongarna själva. De åkte till ett snöbeklätt norr och visade det före detta poplaget hur man gör när man bokför en vinst med kompakt försvar och konstgräsfotboll. Resten av landet har inte fattat än. Det är ok om de är lite slöa. Det kommer. Men det är dags för örebroarna att gå man ur huse när Dalkurd kommer på valborgsmässoafton. För
När Alexander Axén tackade för sig skrev jag till ersättaren Axel att om du kan visa du kan vråla ska vi visa vi kan måla. Nya bilder. Något sådant. För att leka med orden i en gammal ÖSK-dänga på undermålig vers.
Metodiken, taktiken, kunnigheten och de personliga relationerna var jag aldrig orolig för. Axel är smart, analytisk, varm och trevlig. På ett lite mer minimalistiskt sätt än sin företrädare, visst, men ändå. Frågan var mer om Axel skulle kunna lyfta gruppen med jävlar anamma? Injicera vinnarmentalitet i truppen och inte bara drilla vid taktiktavlan? Jag var osäker.
Jag vet bättre nu. Det här är ett mer hållbart ÖSK-bygge än jag sett på länge. Det är inte ett lag som det sprutar champagne om i 90 minuter, men det är ett ÖSK som med struktur och metodik, som i samlad flock jagar livet ur sig själva och motståndarna i match efter match. Som vägrar förlorar och som inte är nöjda med kryss, vilka motståndarna än må vara.
Nya bilder bad jag om. Nya bilder har jag fått, och på Jämtkraft Arena var de extra skarpa.
En flängande Filip Rogic som täcker precis vartenda Östersundskott vid egen straffområdesgräns, som är inblandad i varenda närkamp i mitten och som stormar mot offensivt straffområde så fort läge ges. Som nästan ger oss ledningen med ett välavvägt skott.
En Daniel Björnquist som i 90:e minuten, efter en osannolik kämpainsats som redan kryddats först av en nästanassist till Rogic och sedan av ett vackert chipmål (som var Dajjes, Lagrell, ingen annans), i en löpduell med sin bevakare plötsligt accelererar lite ytterligare, som ignorerar att benen är stumma, liksom styltar på och ändå bara ökar farten. Kommer runt, får in bollen till en Isaac Boye som, till skillnad från våren i Östersund, inte tvekar.
Kubanerna. Ni som varit där, bland Norrportens pulkabackar, barbröstade i stormen på Vångavallen, tillbaka upp mot snön. Ni är Rogicar allihopa.
Tabellen. Där vi ligger tvåa och där det står noll i förlustkolumnen. Senast det gjorde det efter fem omgångar var 1994. Ni vet.
Och så Axel. På en presskonferens där de närvarande försökte pressa Graham Potter till krisstämplar på laget blev det ganska uppenbart att Potter nog tyckte att Östersund gjort en bra match både tekniskt och taktiskt. Det råkade bara inte räcka. Efter tio försök att svara på samma fråga kom en journalist på att fråga hur bra ÖSK egentligen är. Axel svarade med något som lät som en plattityd om att man är så bra som prestationen idag var och att man nu fokuserar på nästa match.
Det är ingen plattityd. Det är attityd.
Det här är ett lag att älska, örebroare. Det här är ett lag som ni alla kommer att vilja stödja i ur och skur. Så ni kan lika gärna börja nu. Låt oss visa Dalkurd hur vi firar Valborg i Örebro.
