Petter resonerar: "En bra grund att bygga vidare på"
Fredagens match mot Djurgården var tänkt att bli ett rejält prov då ÖSK skulle ställas mot allsvenskt motstånd för första gången sedan degraderingen till Superettan. Testet uteblev då Djurgården ställde upp med en juniorbetonad startelva med det genomsnittliga födelseåret 1992. Matchen blev något annat för ÖSK som fick träna på det man har för avsikt att ägna sig mycket åt under 2013 – anfallsspel.
Efter slutsignalen pratade Per-Ola Ljung om hur han och tränarstaben räknar med att vara det spelförande laget i de flesta av säsongens matcher. Det är naturligtvis helt sant. ÖSK kommer tillsammans med Hammarby, Sundsvall och GAIS vara de lag övriga seriekonkurrenter verkligen vill vinna mot. Spelmässigt fanns det i matchen mot Djurgården ett antal tydliga skillnader jämfört med fjolårets upplaga av ÖSK.
Ytterbackarna Samuel Wowoah och Patrik Haginge har tilldelats en betydligt offensivare utgångsposition när laget bollen under kontroll. Det är tydligt att Ljung söker fler och bredare alternativ i offensiven än vad han ansåg sig ha råd att riskera i fjolårets jakt på nytt kontrakt. En annan skillnad är att det nu finns tyngd hos anfallarna som erbjuder ett tydligt passningsalternativ och klarar av att låsa fast bollen högt upp på offensiv planhalva. Lånet av Alhassan ”Crespo” Kamara kommer att visa sig nyttigt under säsongen. Redan i höstas visade ”Crespo” att han har allsvensk nivå i sig även om han stundtals framstår som lite oslipad. ”Crespo” är stark, förhållandevis rörlig och har en förmåga att alltid dyka upp i rätt läge när bollen är i straffområdet. Jämfört med när Marcus Astvald och Kalle Holmberg bildade anfallsduo är skillnaden som natt och dag.
En tredje skillnad jämfört med i fjol är innermittfältet. När Per-Ola Ljung tog över ÖSK satsade han på ett mer eller mindre destruktivt innermittfält bestående av Patrik Haginge och Boris Lumbana. Taktiken fungerade i segermatcherna mot GAIS och Malmö då motståndarna inte tilläts att etablera något eget passningsspel. Problemen upptsod när ÖSK:s mittfältsduo skulle sätta igång spelet. Varken Haginge eller Lumbana har en playmakers blick för spelet eller känsliga passningsfot. Mot Djurgården utgjordes innermittfältet av Mohammed Saeid och Emil Berger, en betydligt mer teknisk dou än sina föregångare. Saeid var bäst i ÖSK. Han var verksam över i stort sett hela planen, startade anfall, hämtade boll och vann närkamper. Saeid var en de få positiva överraskningarna under fjolårssägonen och av försäsongen att döma har han tagit ytterligare ett kliv under vintern.
Saeids mittfältskollega i den första halvleken, Emil Berger, fick fjolåret förstört av körtelfeber och en för tidig comeback. Vi är många som hoppas att han ska nå sin fulla potential i år, tyvärr gav hans insats i går inte något positivt besked. Mot Djurgården ville Emil för mycket. Han kämpade, kastade sig in i närkamper och försökte sätta igång spelet. Som vanligt när någon bestämmer sig för att vara allt blir det oftast ingenting. Passningarna hamnade ständigt hos fel adress och närkampsspelet blev lite för ihärdigt. Lika tydligt som det är att allt Mohammed Saeid gör på planen genomsyras av själförtroende, lika tydligt är det att Emil Berger saknar just den varan. Bergers tuffaste konkurrent om platsen på det centrala mittfältet, Tobias Nilsson, stod för en fin insats när han ersatte Berger i paus. Tobias kommer med sin fina passningsfot och blick för spelet bli viktig för ÖSK.
Efter fjolårets minst sagt osäkra målvaktsinsatser är det viktigt att ÖSK hittar en trygg sista utpost. Många hoppas att hemvändaren Osccar Jansson ska bli just den utposten. Själv är jag tveksam. Oscar har precis avslutat en sejour i irländska Shamrock Rovers, i en liga som rankas betydligt lägre än Allsvenskan av Uefa, och där stundtals fått kritik för att vara lite svajjig. Dock ska inte efekterna av ett miljöombyte underskattas och Oscar är värd chansen att vara förstemålvakt i ÖSK. Jag har svårt att se hur det skulle kunna bli värre än förra säsongens dilemma med två osäkra målvakter. Oscar Jansson har inte satts på några större prov efter sin återkomst till Örebro och behövde inte svara för några svåra ingripanden i matchen mot Djurgården. Vad vi kan ta med oss från fredagen är att Oscar aktivt kommunicerar med backlinjen och agerar med pondus. De inlägg Djurgården måttade mot sina anfallare plockades ned enkelt.
Man ska inte dra några förhastade slutsatser efter att ha slagit Djurgårdens juniorer stärkta med Philip Hellqvist och Yussif Chibsah en snöig kväll i februari. Det är inte på fina konstgräsplaner avancemanget tillbaka till Allsvenskan säkras, det är på leriga gräsplaner i Ljungskile en råkall novemberkväll. Trots detta gav matchen mot Djurgården en känsla av att ÖSK har lagt grunden för ett spännande projekt. Potentialen finns i truppen men även i ledarstaben.
Om knappt två månader är det premiär i Superettan mot IFK Värnamo. Det är oklart hur mycket fredagens match betyder när säsongen summeras men den var ett tydligt tecken på att ÖSK är på rätt väg. Det är betydligt mer än vad man kunde säga vid den här tidpunkten i fjol.
