Svartvitt sammanfattar 2018
I samband med att det nya året har kommit så väljer vi i svartvitt att titta tillbaka på 2018 och reflektera över säsongen som varit. Vi kommer diskutera säsongen, årets bästa och sämsta matcher, årets spelare och mål samt diskutera vad som behöver förbättras inför nästa säsong. I panelen ingår Marcus Folkö Müntzing, Kristian Hugmark, Hans-Peter Öhman och Kenny Tunmats
Vad tyckte ni om årets säsong?
Marcus
På det stora hela tycker jag att man ändå måste ge årets säsong godkänt.
Den kunde blivit bättre, men den kunde också blivit sämre.
Som så många gånger tidigare svajade insatserna lite för mycket mellan högt och lågt och det gjorde att slutplaceringen i tabellen blev den där ljumma, men ändå hyggligt stabila, niondeplatsen. God marginal nedåt, men ungefär lika långt uppåt.
Säsongen började hoppfullt redan under försäsongen och in i Svenska Cupen där AIK blev för svåra i kvartsfinalen. Inför den Allsvenska starten var känslan god och de inledande sju förlustfria matcherna lovade verkligen gott, sen kom den där Hammarbymatchen som störde rytmen.
Därefter följde en rad av åtta matcher med väldigt skral poängutdelning trots att vi aldrig förlorade med mer än två mål och dessutom inte släppte in mer än två mål i någon match. Försvarsspelet såg tryggt ut, trots att Brendan Hines-Ike såldes i samma veva, och det kändes som att hoppet inte riktigt hann checka ut innan det trots allt vände med bortamatchen mot Kalmar.
Fyra vinster på de efterföljande sju matcherna gav ny vind i seglen inför säsongens upplopp.
Det fanns, inför de avslutande omgångarna, en teoretisk möjlighet på en riktigt fin tabellplacering men då mojnade vinden igen och det blev bara en poäng på de avslutande fem matcherna.
Upp – ner – upp – ner – så skulle man nog kunna beskriva ÖSKs säsong 2018.
Kristian
Jag flög med familjen till Arlanda två gånger i år. Den första gången var en vacker majsöndag. Det var en dåligt tajmad flight eftersom ÖSK skulle spela toppmöte mot Hammarby. Jag såg matchen i telefonen till dess jag var tvungen att stänga av. Vi ledde med 1-0, vi dominerade, det var fullsatt och det kändes som att vi kunde gå hur långt som helst. När jag då satt på planet hem, ovetandes om händelseförloppet i resten av första halvlek, tänkte jag på hur säsongen varit. Magisk. Dittills.
Nästa gång vi flög, nu i slutet av september, fick jag anledning att reflektera över det: på flyget satt också Mohammed Al-Hakim. Vid bagagebandet efter flyget hamnade vi bredvid varandra. Al-Hakim flyttade sig sidsteppandes längre och längre ifrån mig, till ett sämre läge för att få bagaget. Som var försenat. Han såg lite allmänt skamsen ut och det tog mig ett par minuter innan jag kom på att jag bar en ÖSK-hoodie. Al-Hakim vet det. Vi vet det. Hans överivriga, regelvidriga röda kort mot Kennedy fick bli det som definierade vår säsong.
Bra att kunna skylla på honom. På Lagrell. På hur det finns krafter som trycker ner ÖSK när vi närmar oss toppen. Det är vad vi fans gjorde. Det är inte vad ÖSK gjorde, men likväl försvann något av gnistan, och något i det självförtroende som hade byggts upp raderades ut. Och det är väl det som är det tunga med säsongen. Vi är inte, inte än, en tjur som öser på när vi ser rött. Vi tar käftsmällen, vacklar till lite och tappar fart, koncentration och position. Men det här var det första året med Kjäll och jag hoppas att han jobbar med den attityden inför 2019.
Hans-Peter
En patenterad ÖSK-säsong, en fulgrogg där strålande defensiva insatser och ett rakt effektivt anfallspel blandas med slarviga insatser utan självförtroende och vilja. En säsong så om vi är vana att se stoltheten från Närkeslätten.
Till skillnad från Alexander Axén, vet nuvarande tränare Axel Kjäll hur man tränar defensiven – det har verkligen märkts. Den defensiva lagdelen, ledd av Oscar Jansson har varit kompakt och inte bjudit på för många bottennapp. Offensiven har varit fullt godkänd, trots att vi, precis som varje år saknar en tydlig målskytt. Firma Igbo/Besara har kämpat längst fram, men har lidit av lagets defensiva uppbyggnad.
Kenny
Årets säsong var som vanligt för en ÖSK-supporter, upp och ner. Det positiva var försvaret, men vi gjorde för lite mål.
Vilken match var årets bästa respektive sämsta?
Marcus
Hemma mot Hammarby. I båda fallen.
Det var seriefinal, mer eller mindre fullt på läktaren och ett riktigt kul drag på stan. Det bubblade i supporterhjärtat, kändes som att magen skulle explodera av alla fjärilar. Båda lagens supportar skapade stämning på kortsidorna och ÖSK stängde ner Hammarby totalt i den första halvleken. Så pass bra att Aftonbladets taktikexpert Kalle Karlsson skrev en hel essä om ämnet.
Sen kom den där utvisningen på Kennedy Igboananike. Luften gick ur hemmapubliken, ÖSK tappade spelet, Hammarby tog över, vände och vann. Utvisningen blev helt avgörande för matchens utgång, ja för hela säsongen egentligen.
Hade ÖSK vunnit den där matchen, så är min spåning att marginalpubliken, den som i annat fall är så kräsen och hellre sitter i soffan än på läktaren, fått en positiv känsla med sig hem. En känsla som de kommit ihåg och tänkt på inför fler matcher. Nu gick de istället hem med en trist känsla och publikmässigt tappade ÖSK därefter för att så småningom landa på ett betydligt sämre publiksnitt i år jämfört med förra säsongen.
Säsongen stod verkligen och vägde i den matchen.
Tänk vilken säsong vi kunnat få om den där utvisningen bara hade blivit ett gult istället för ett rött… Det är svårt att vara domare och jag skulle inte vilja byta med någon av dem för allt i värden. Men inför videogranskning då! Med en, så kallad, VAR-bedömning kanske domaren hade gjort en annan bedömning än den som blev så förödande för den matchen och hela ÖSKs säsong.
Det säger jag inte bara för att det var ÖSK som drabbades den här gången. Tänk så många andra situationer som kunnat synas direkt i VAR istället för i evigheter bland supportar och i tidningarnas spaltmeter.
Jonas Olssons stryptag, Jesper Karlströms filmning och Henok Goitoms bollspark i Beijmos huvud är tre möjliga exempel.
Kristian
Bästa – rent subjektivt – Sirius borta. Att inta min gamla studentstad i försommarvärme, med bara närkingar på läktaren och champagnefotboll på planen.
Sämsta – jag vet inte riktigt eftersom jag tenderar att radera ut förluster ur minnet. Eternal sunshine of a spotless mind, typ, även om det inte alltid funkar. Bajen hemma orsakade jobbiga sår och ärren blöder fortfarande, även om det inte på något vis var vår sämsta match. Där ligger BP hemma och Dalkurd borta lika.
Hans-Peter
Trelleborg hemma var en fröjd att se. Alla matcher där Johan Mårtensson gör mål måste per definition klassas som årets bästa.
Hammarby hemma var ett spektakel som kan få vilken Örebroare som helst att misstänka att SVFF hatar Närke som helhet. Den insatsen tillsammans med Dalkurd borta vad relativt vidriga.
Kenny
Svårt. Östersund borta var bra, likaså Sundsvall hemma. Sämsta matchen var nog Malmö borta.
Vem var årets spelare?
Marcus
Oscar Jansson
I min bok har han varit stabil och högst delaktig i det betydligt tryggare försvarsspel som ÖSK visat upp under 2018. Bortsett från de avslutande förlusterna mot Blåvitt, Peking och Malmö FF släppte vi inte in mer än två mål i någon av säsongens matcher.
Dessutom stod Jansson för ett par riktigt svettiga räddningar och är dessutom alltid trevlig och tillmötesgående när vi i Svartvitt vill ställa frågor.
Kristian
Det blir Rogic ändå. Jag tar ju på mig äran av att ha myntat uttrycket Rogic time, och hans förmåga att alltid ge lite mer än alla andra, att jobba sig till marginaler som gav utdelning på straffreturer och i matchavslutningar, det räcker för att vinna priset. Men jag älskade OJ:s säsong, Brendans så länge han var med och Nordins när han var tillgänglig för spel.
Hans-Peter
Oscar Jansson. Han spelar inte särskilt elegant, men hans förmåga att stånga, boxa och stå i vägen för bollar har räddat oss otaliga gånger. Att han är en Örebrokille (vi gick på samma lekis) gör ju inte heller ont, trots att han inte bjöd mig på hans barnkalas.
Filip Rogic hamnar på en hedersvärd andraplats. Mannens förmåga att slita och se konstant förbannad ut går inte att överskatta.
Kenny
Årets spelare är enligt mig Oscar Jansson som var bra säsongen igenom och gjorde knappt ett enda misstag!
Vilket var årets mål?
Marcus
Personligen älskar jag mål som inte bara är mål utan som innehåller spel och passningar genom laget. Lite klapp-klapp-spel, för att prata Sovjet-hockey.
Därför faller Rogic mål hemma mot Kalmar FF, Nordins mål hemma mot ÖFK och Rogic mål borta mot AIK mig mycket väl i smaken.
Men det finns garanterat fler och matchen hemma mot Dalkurd måste ju också nämnas någonstans. Den vändningen var underbar att bevittna.
Kristian
Rogics mål mot Kalmar är det jag gillar bäst tekniskt och estetiskt. Men eurforimålen var Kennedys 3-2 mot Dalkurd och hans 1-0 mot Bajen, och Besaras strut i krysset där magiska kvällen på Studenternas.
Hans-Peter
Johan Mårtensson mot Trelleborg.
Kenny
Årets mål är enligt mig Rogic borta mot AIK.
Vad behöver ÖSK förbättra inför nästa säsong?
Marcus
ÖSK behöver göra vad som krävs för att inte åka ur 2019!
Den meningen kanske låter närkingskt trist, men faktum är att med tanke på det stundande nya TV-avtalet som kommer till 2020 är det oerhört viktigt att inte åka ur kommande säsong eftersom att det kommer att bli betydligt större ekonomiska skillnader mellan Allsvenskan och serierna under. Ett uttåg ur Allsvenskan 2019 betyder sannolikt att resan tillbaka blir näst intill omöjlig eller åtminstone extremt svår.
Med det sagt så måste ÖSK, nu när försvarslinjen mer eller mindre är spikad, fokusera på de offensiva positionerna. Det handlar egentligen inte om att förbättra läget nästa säsong utan om att rent krasst ersätta de som försvinner. Spelare som Nahir Besara och Kennedy Igboananike växer inte på träd och där måste ÖSK få in ersättare även om det nödvändigtvis inte måste vara exakt samma spelartyper.
Nu när Martin Broberg värvas hem och beskrivs av Axel Kjäll som värvad för en mer central roll kan det betyda att Broberg på ett vis kan ses som Besaras ersättare rent numerärt. Men med Broberg i en central roll blir ÖSKs spel ett helt annat jämfört med när Besara spelade där. Det i sin tur tror jag kommer att göra att ÖSKs spel kommer bli betydligt mer direkt och djupgående jämfört med åren som gått. Då ser jag att det kanske i första hand är en snabb djupgående forward som behövs och där skulle kanske Hammarbys frysboxplacerade Sander Svendsen vara som klippt och skuren. Eller varför inte en Daniel ”DG” Gustavsson som inte riktigt fått det att stämma i Elfsborg.
Självklart skulle jag heller aldrig säga nej till Astrit Ajdarevic, men det är ju nästan för självklart för att ens skriva ett vykort om.
Det ÖSK dock måste förbättra är sitt eget värdegrundsarbete. Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen. Jag är oerhört besviken över att ÖSK väljer att förlägga sitt träningsläger i Dubai.
En diktatur är en diktatur, oavsett hur fina fotbollsfaciliteterna än är.
Idén om Dubai borde inte ens kommit upp på bordet om man som ÖSK ska kunna leva upp till sin egen värdegrund som bland annat beskriver att ÖSK ska vara goda förebilder.
Att åka till Dubai sänder helt fel signaler till ungdomar och till supportrar om att det går bra att åka dit, det går bra att blunda för att mänskliga rättigheter och att yttrandefrihet begränsas där, så länge det gynnar ÖSK.
Det är något som jag inte kan ställa mig bakom.
Kristian
För att närma oss visionen måste vi förbättra allt. Det som slog mig mest efter den magiska våren var hur luften gick ur mängdpubliken väldigt fort. Det får inte gå så snabbt för örebroarna att tappa engagemang. Det är en nyckel för vår färd mot visionen att fler är med, alltid. På planen vill jag se Kjäll fortsätta att ge talangerna chansen, och fortsätta utveckla presspelet. Dels för att jag tror att det vore bra för resultaten på planen. Dels för att jag tror att det där engagemanget kring klubben kommer att växa om fotboll på Behrn garanterar en fotboll med unga, hungriga lokala talanger som frenetiskt pressar motståndarna både med och utan boll. Och så vill jag ha tillbaka Astrit, om vi så måste anställa halva Falkenberg för att få hit honom.
Hans-Peter
Vi behöver sälja spelare och profilera oss som en klubb att växa i. Vi måste bli jämnare i våra resultat och fler spelare måste våga visa vägen, även när Nordic Gerzic är avstängd. Jag hade älskat att se laget spika igen totalt, och satsa på uddamålsvinster med en betongtung defensiv. Bara vi inte åker ur nästa år, är jag nöjd.
Kenny
Till nästa år behöver Kennedy, efter att han fått nytt kontrakt, en bra anfallspartner brevid sig.
