Total eufori
En krönika om känslorna för en supporter när ens lag i motgång äntligen tar en vinst.
Tänk att för en gångs skull kunna vakna upp en morgon utan den där jobbiga känslan i kroppen. Ni vet den där känslan som finns där och som gnager sig fast även när man försöker fokusera på annat. Den där känslan som följer efter en när man står där i badrummet och borstar tänderna. Den där känslan som går hand i hand bredvid en när man är på väg till arbete, skola, lämna barnen på förskola/skola eller vart man än är på väg. Den där känslan som biter sig fast så som den första kylan som slår mot kinderna när man öppnar dörren på morgonen. Tyngden på axlarna som finns där hela tiden, den där tyngden som inte låter en lyfta från marken när något annat positivt i livet händer. För hela tiden finns den där känslan där och den blir man inte av med så lätt.
Eller så är det väldigt lätt att bli av med den där känslan. Det enda som krävs är en totalt värdelös insats från ett fotbollslag. För det var så det var igår. Insatsen var riktigt dålig även om det så klart fanns en del positiva saker att ta med sig. Men oavsett hur det såg ut på planen så är en vinst en vinst och ÖSK vann äntligen!
Den där jobbiga känslan som följer efter en när man är supporter till ett lag i motgång är äntligen borta och har bytts ut mot total eufori. Jag vill bara springa ut på gården och skrika av lycka!
Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN! Äntligen fick vi en vinst. Det är precis det som jag som supporter behöver efter åratal av bedrövelse. När det såg som mörkast ut kom vinsten. Jag bryr mig inte längre om hur spelet ser ut, vill man spela med 10 spelare i försvaret och bara tjonga långt så gör det, vill man slå sjuhundrafemtioelva passningar i eget straffområde gör det! Bara vi vinner matcher!
Nu vet jag rent logiskt att jag vaggas in i en falsk trygghet. Jag vet att en vinst, hur viktig den än är, är bara en vinst. Det löser inte problem. Nedflyttningshotet är fortfarande reellt. Även om det fanns en del positiva bitar att ta med sig från igår. Poängen, målet, målvaktsspelet, grisspelet med mera. Men återigen såg försvarsspelet stundtals bedrövligt ut och det saknas en plan för hur man vill anfalla. Eller så finns den en plan men det är inget som syns. Jag tror Järdler vill mycket och jag tror delar av spelartruppen är kompetent nog att klara av att spela på det sättet men just nu fungerar det helt enkelt inte. Min rekommendation i det här läget är att kasta allt vad spelidé heter och spela gammal hederlig klassisk grisfotboll resten av säsongen. Kämpa, slit och var allmänt jobbiga för motståndarna. Träna extra mycket på offensiva fasta situationer och se till att plocka några enkla poäng genom ett extremt tight och jobbigt försvarsspel kryddat med några mål på fasta. Ingen kräver ett skönspel i dagsläget. Det kan vi börja fokusera på nästa år. Här och nu är poängen viktigast.
Men just nu vill jag inte fokusera på morgondagen. Jag vill inte fokusera på ångesten som kommer krypande närmare inpå för varje dag som går fram till nästa match. Jag vill inte fokusera på smärtan som kommer fram när ännu en förlust inkasseras. Här och nu vill jag fokusera på ljuset. Ljuset från solens strålar som skiner upp gården utanför medan jag sitter här i mitt kök och skriver den här texten. Jag vill fokusera på ljuset som lyser starkt inom mig. Jag vill fokusera på glädjen. Jag vill njuta av den här underbara känslan inom mig.
Den härliga känslan som sprider sig inom mig är underbar och välkomnande. Jag låter mig insvepas av den och känner mig som den lyckligaste supportern i hela världen.
Med volymen av valfri gammal dänga på högsta volymen skriksjunger jag med i musiken samtidigt som jag fuldansar av glädje. Morgondagen får komma när den kommer.
Här och nu är det lycka, det är glädje, det är total eufori!
