Vi bornerar precis så mycket vi vill
Segertåget runt om i landet går vidare. Tyngre och bullrigare. Ekot från Kubanernas sång studsar fortfarande mellan universitetet, domkyrkan och Södermanland-Nerikes nation. "Vi ska bli mästare".
Trots svält och armod hade staden repat sig väl från den stora branden 1854. Vi hade anlagt Sveriges största torg och uppå det ett magnifikt och modernt stadshus.
Vi var stolta. Vi bjöd in kung Karl XV. Kungen kom. Kungen såg. Kungen sade (sägs det) "å hut, Örebro! Bornera icke, svagdricka!"
Vad vi borde gjort där och då var att säga "vet hut, odåga till horkarl. Vi är Mer än du och för goda för att kolsyra men vi bornerar vad fan vi vill".
Det gjorde vi inte. Vi lät översittaren sitta över oss. Bestraffa en överprestation för att säkra maktbalansen. Som när min lågstadielärare Barbro tvingade mig att sudda i matteboken för att jag räknat för långt. Jag suddade. Örebroarna hukade.
På något sätt har vi alltid sett till att inte bornera vår svagdricka allt sedan dess. Den stad jag växt upp i har alltid levt med ett komplex för att inte riktigt vara tillräckligt stor. Vi fortsätter göra staden vacker och bra att bo i, vi producerar bra grejer, men vi gör aldrig anspråk på att vara bäst. Och därför har vi aldrig varit det i den ädlaste av sporter.
Den pulserande känslomänniskan Alexander Axén fick oss att göra lite uppror ibland. Vara ett crazy gang som understundom skövlade allt motstånd. Men det var alltid med budskapet att vi kan röra till ibland, men vi kan aldrig äga grytan.
När Axén kommenterade Örebro SK:s nya vision sade han att vi behövde en trollkarl.
Det fick vi inte. Vi fick Axel Kjäll. Och när känsla bytts mot förnuft ser vi nu att vi fått något mycket bättre. Ingen magiker som då och då förtrollar en fest fram till midnatt, utan en vetenskapsman likt Rudbeck i Gustanvianum som dissekerat vår kropp och själ och byggt om underdogen till en vinnare.
Det lät torrt och överdrivet kalkylerat när Axel Kjäll, vackert fångad av vår ÖSK:s egen David Attenborough, Erik Wärlegård, med händerna i träningsoverallsjackan och lätt nedfälld blick efter en förlust mot Rynninge i januari sade: "jag hoppas att alla känner stor besvikelse när vi förlorar, på samma sätt som när vi vinner så känner alla en stor glädje. Det är viktigt att vi får vara besvikna när vi inte vinner. Men det är också viktigt att vi lär oss, och inte bara sopar under mattan. […] Men förluster måste få svida, annars tror jag att då finns inte den där viljan att vinna lika mycket heller. […] Så vi vinner ibland, vi förlorar ibland, vi är glada när vi vinner och vi är besvikna när vi förlorar, och vi lär oss oavsett om vi vinner eller förlorar. Vi lär oss. Ok."
Torrt. Men vi lärde oss. Vi lärde oss att om man sätter ett försvarsspel som alla tror på så kommer självförtroendet som håller laget uppe i sämre perioder, om man bygger upp ett anfallsspel där alla får fokusera på sina spetskvaliteter så kommer målen så småningom, om man inte fuskar på Fys-Jimmys pass så orkar man till slutsignalen, och om man "jobbar med tummen upp, applåder och uppmuntrande tillrop" så kommer lagkänslan. Och då kommer marginalerna man behöver för att sluta förlora. Nu verkar vi ha lagt av med det där med oavgjort också.
Nu är vi ett lag som borrar blicken i motståndarna och säger vi vet vad vi ska göra, och vi kommer att göra det. Laget som på allvar ser ut som blivande segrare även om en orkanvind blåser in en hörna i mål på Vångavallen. Ett lag som hämtar upp 0-2 till 2-2 och sedan brottas med varandra om bollen för att kunna sätta igång spelet och smälla in 3-2 också. Ett lag som dyngar in fyra mål på Studenternas. Som gör mål i slutet av precis varje match.
Att porträttera Axel Kjäll som en man utan känslor är så klart helt fel. Jag såg hans blick när vi hyllade Ivan i somras. Jag ser hur stolt han är över laget när de firar med Kubanerna. Men han har låtit förnuftet och metodiken ledsaga honom i hans ledarskap. Och det är inte ett förnuft som säger att Örebros naturliga position för alltid är i mitten, utan ett förnuft som säger att om vi gör rätt i vår nästa uppgift så får vi ett övertag och kan vinna oavsett motstånd. Så låt oss göra det. Hela tiden.
Nu kommer Hammarby. Ett annat lag som brottats med ambivalenta självkänslor, men som hittat rätt med hjälp av en uppgraderad andretränare. Ett riktigt toppmöte. Sådana som vi inte spelat så ofta och som vi för det mesta förlorat. Men det var innan vi lärde oss att bornera svagdrickan precis så mycket som vi vill.
