Yrvaket ÖSK föll

ÖSK agerade mer än lovligt sömnigt under matchens första halvtimme och då passade Blåvitt på att avgöra matchen till sin fördel.

Med tanke på de två senaste insatserna fanns det viss hopp hos undertecknad om att laget skulle få med sig åtminstone någon pinne från mötet med IFK Göteborg på Ullevi. Att dessutom Patrik Haginge skulle få chansen från start som mittförsvarare i avstängde Gustaf Anderssons ställe snudd på ökade min förväntan.

Dessvärre grusades dessa förhoppningar tämligen omgående då ÖSK-spelarna agerade kriminellt blekt under matchens inledande halvtimme. Hemmalaget fick styra och ställa efter eget tycke och smak och vad Stefan Lundin än må ha sagt för att peppa sina adepter innan avspark bör han inte göra om det för det var verkligen erbarmligt dåligt. Närkampsspelet lös, precis som en vägvinnande offensiv, helt med sin frånvaro.

I den 28:e minuten kolliderade John Alvbåge och Patrik Haginge så illa att den sistnämnde tvingades bryta matchen med ett brutet nyckelben vilket var illa i sig. Att IFK var ofina nog att ta ledningen medan "Hagge" behandlades var surströmmingen på pölsan. George Mourad gled elegant mellan Patrik Anttonen och Lars Larsen som båda tycktes göra allt för att undvika närkampen och det påföljande skottet var elegant och välplacerat i burgaveln. Baklängesmålet kom att fungera som något slags väckarklocka och efter en intetsägande period på tio minuter kom ÖSK in i matchen och skapade ett par vassa chanser och en trio hörnor.

Lars Larsen och Petter Furuseth Olsen låg bakom den vassaste chansen i första havlek då man effektivt och elegant väggspelade sig genom ett stillastående försvar och gav Patrik Anttonen ett friläge. Tyvärr är inte målskyttet Patriks starka sida och följdriktigt kunde Bengt Andersson "hockeyrädda" det lama avslutet till hörna.

Den andra halvleken var betydligt trevligare spelmässigt sett ur ÖSK-ögon. Redan inledningsvis visade laget upp fina takter och man kom mycket högre upp med laget i banan. Man satte IFK under press (med understöd) och gjorde livet allmänt obehagligt för Mild, Alexandersson, Risp & Co. ÖSK skapade flera "nästan-lägen" och Bengt Andersson uppträdde allmänt släpphänt och skapade viss oro i backlinjen eftersom han tappade inlägg och hörnor i parti och minut.

IFK hade förvånansvärt svårt att skapa målchanser och det berodde sannolikt på en kombination mellan ett tufft spelande ÖSK försvar med Magnus Samuelsson i spetsen och lagets egna stillastående. Landslagsmannen Alexandersson visade inte upp några blågula kvaliteter denna match och omskrivne Ijeh... ja, han konkurrerade väl mest med "Ölme" och Costa om epitetet "sämst på plan". Dessutom, vilket kanske var mest överraskande, var normalt så genomstabile Håkan Mild osedvanligt ostabil.

När Lundin så äntligen böt ut superdålige Ricardo Costa till förmån för Herish Kuhi blev ÖSK av med det naturliga uppspelsalternativet i anfallsuppbyggnaden och man "tvingades" spela sig fram via mittfältet (läs: Lars Larsen). Detta gynnade lagets offensiv påtagligt och det var faktiskt småtrevligt att se laget SPELA fotboll och skapa chanser. PFO borde ha gjort mål på någon av sina jättechanser i slutet men norrmannen fick se sina avslut elegant parerade av Bengt Andersson. Först närskottet på inbytte Joel Riddez fina högerinlägg och sen på långskottet från trettio meter som så när ställde den rutinerade keepern.

ÖSK hade sedan ett visst tryck, några inlägg och någon hörna i slutfasen av matchen men något riktigt bastant grepp om matchen var det aldrig tal om. Det såg bland annat målskytten Mourad till genom att fixa många frisparkar till sitt lag och på så sätt få tiden att gå och det kom aldrig att bli någon riktig rytm i kvitteringsjakten. Ojämne domaren Daniel Stålhammar blåste sedan av matchen efter två aviserade minuters tillägg (borde det inte utökats med tanke på att två spelare skallade i hop på stopptid och spelet inte kom i gång förrän efter fyrtiofem sekunder?) och ytterligare ett nederlag var fullbordat faktum.

ÖSK:s yrvakna första havltimme kom att döda lagets poängambitioner denna gång. Vikten av att utnyttja de heta chanser man skapar när man möter motstånd av den här kalibern går inte att underskatta. ÖSK skapade tre riktigt bra chanser vilket omsattes i två lama avslut mitt på målvakten och en som framtvingade en elegant parad. Det var naturligtvis inte godkänt och IFK vann således matchen.
Effektiva Blåvitt (hade man någon riktigt het chans utöver målet) svingar sig vidare mot toppen medan ÖSK sjunker som en sten mot botten. Andra halvlek gav dock hopp. Ett hopp om fortsatt allsvenskt spel och hopp om att laget verkligen kan LIRA boll.

0 kommentarer