Livet efter Guld
Nu var ju målet nått, hur går man vidare med alla dessa känslor i kroppen?
I morgon, den trettionde november, är det, som alla vet, exakt en månad sedan Malmö FF bröt en 16-årig förbannelse. Guldet kom hem, tusentals människor firade och ett himmelsblått lag med spelare med varierande stjärnstatus blev för evigt hjältar. Också som alla vet, det blev en fantastisk avslutning på ett år med uppgångar (som lovade mycket) och en del dalar (som lovade intet mer än ännu en säsong utan guld, ära och berömmelse). Avgörande i sista matchen och bland många hjältar fanns paradoxalt en i ett lag som jag sedan barnsben haft så svårt att uppskatta. Hans namn är som mitt och hans lag heter IFK Göteborg. Så, där fick de sin dos av hyllning. Det får räcka så. Excesser av tack avstår jag ifrån.
De sista meningarna jag skrev i ovanstående stycke var mest en parentes.
Låt mig återgå till vad jag egentligen tänkt skriva om. Som sagt, det var en fantastisk avslutning och det var en sagolik stämning under och efter matchen mot Elfsborg. För att inte tala om scenerna på Malmös gator och torg med tutande bilar, flaggviftande och sjungande män och kvinnor i alla åldrar - det var som att befinna sig i ett sydeuropeiskt land. Bara klimatet skiljde.
Själv firade jag på ett ölkafé med mängder av MFF:are samt min gode vän som håller på Elfsborg. Vi sjöng och vi gapade och då och då pratade vi med varandra också, okända människor emellan. Och förutom eufori och lagom alkoholrus var det en känsla som var framträdande hos många, inklusive undertecknad: nämligen ett "och nu då, vad händer nu". Nu var ju målet nått, hur går man vidare med alla dessa känslor i kroppen? Första dygnen var ju inga problem. Laget skulle firas, media fyllde på med artiklar och reportage och tills den riktiga pokalen var på skånsk mark så var ju inte allt färdigt. Men sedan då?
Sedan är nu. Snart en månad senare. Vad hände sedan? Den mest innerliga yran har mattats av naturligtvis (det går inte - jag repeterar: INTE - att gå omkring och sjunga och vifta med flaggor varje dag framför allt inte här i Varberg som HBK, Elfsborg och IFK Göteborg likt rivaliserande maffiaklaner har delat upp mellan sig). Men det finns ett lugn i kroppen som jag inte är van vid. Hallå, vi är svenska mästare, du kan tjafsa om vad som helst, det krävs mer för att få mig ur humör. Typ så. Och det är fortfarande en hel del som kommer fram och gratulerar mig till guldet, vänner och bekanta, släktingar och arbetskamrater som vet hur många timmar jag har ägnat åt MFF genom åren och så många känslostormar jag har gått igenom.
Tack vare klistermärket på min bil som tydligt talar om min lagtillhörighet så dyker det ibland upp okända män (alltid män) och ber att få gratulera till guldet. Ha i åtanke att detta inte är en MFF-influerad stad (underdrift? Jo, tjena) och ni kanske förstår att det inte bara är ett "grattis, du okände, det var välförtjänt" utan mer "grattis till guldet, även om HBK borde vunnit" eller "grattis till guldet, men det var ju tack vare IFK som ni vann" eller "grattis till guldet, fast Elfsborg borde haft en straff där på slutet".
Men det är ändå gratulationer som värmer. I början irriterade det mig att jag inte bara fick höra ett enkelt grattis. Nu värmer det tvärtom än mer eftersom de inte bara kan säga grattis, utan de lägger till ett "men". Jag inser att detta är ett tecken på lidande. Det tar emot att gratulera MFF och mig. De är avundsjuka (inte alla men många), för vi är svenska mästare. Och det är inte de.
En månad senare och allt känns fortfarande skönt. Tackar som frågar. Inget revolutionerande hände i mitt liv efter guldet. Men det känns behagligt. Gott. Härligt. Fint. Underbart. Fantastiskt. Att vara svenska mästare 2004. Känslorna lär bli kvar ett bra tag till och inte mig emot. Det är inga dumma känslor.