Gästkrönika: Mitt dystra hjärtas talan
Eastfront.net´s skribent Tobias Croby har skrivit en utmärkt krönika om sina känslor efter den tunga förlusten mot Husqvarna, denna publicerars även på SF.
Normalt så skriver jag inte en krönika kvällen direkt efter en förlust. Dels för att fingrarna inte direkt brukar dansa på tangentbordet. Dels för att om de väl skulle dansa någon kväll så handlar det inte om någon lustfylld salsa direkt utan om en ren och skär dödsdans. Kort sagt, jag brukar negga ihjäl mig – och behöver oftast en natts sömn för att se den ljusa sidan av livet igen. Men inte ikväll. Ikväll ska ni få dansa, mina fingrar. Och det gör mig faktiskt lite rädd.
För jag undrar om jag egentligen kanske håller på att tröttna. Öster har varit en stor del av den senare delen av mitt liv; de senaste 10 åren har jag aktivt åkt på matcher med Öster, skrivit krönikor på eastfront.net om Öster, varit på TV och pratat om Öster, varit på radio och pratat om Öster, skrivit insändare i SMP om Öster… och för att inte tala om alla långa samtal med de som kommit fram och velat prata om Öster. Dels människor som lidit liksom jag, men också skadeglada personer som tycks ha älskat att strö - inte bara salt utan gärna rent nitroglycerin - i Östersupportrarnas sår. Och kan ni tänka er, jag vet inte riktigt vad som är värst längre.
Mest är jag dock så evinnerligt trött att se mina vänner lida.
För annars brukar jag istället tänka på spelarna och ledarna. Jag fattar ju så väl att det inte kan vara särskilt kul att spela eller vara ledare när man förlorar en Östermatch, och jag - mitt naiva och känslosamma nöt - tänker att jag minsann inte ska bidra till mer negativa utrop på läktaren eller brutala sågningar på hemsidor. Jag försöker alltid att inte hänga ut enskilda personer, har alltid i bakhuvudet nånstans att jag inte ska skada föreningen, får inte skada föreningen. Men idag skiter jag högaktningsfullt i Öster utan tänker istället på mina vänner, de som ser en match som dagens mot Huskvarna och ändå sätter sig i en buss på väg upp mot Frölunda kommande lördag.
Vad ska jag egentligen vara så oavbrutet lojal mot Öster för? En dag som denna så känner jag ungefär som laget verkade känna efter Huskvarnas 2-0 mål – luften har bara gått ur mig. Jag är inte trög på det viset, jag fattar att tre poäng och fyra mål i målskillnad inte är någon omöjlighet när det är 15 poäng kvar att spela om, men håglöshet… Jag hatar det. Det ger mig känslan att laget har gett upp, och ger det här fotbollslaget upp innan serien är färdig – då lovar jag att jag har sett min sista Östermatch med den här generationen spelare.
Visst, vi kan snacka lite bortförklaringar om vi vill; det var X antal givna spelare borta från startelvan, Huskvarnas 1-0 var en feldömd straff, Huskvarnas 2-0 var ett osannolikt turmål - men vi kommer inte undan kärnan i det hela: Vi gör noll mål på Huskvarna hemma i en match som betyder jävla allt. Noll mål. Vi vågar inte, sliter inte – jo förresten Henningsson och Enes slet – men i övrigt var det så bekvämt, småduttigt och fegt att jag på allvar börjar bli rädd. Det såg likadant ut som mot Sylvia med den skillnaden att jag inte ville skriva någonting om det då av respekt för Kent Axelssons dödsfall.
Nu får lagledningen på allvar ta tag i det här. Kan man inte motivera sina spelare att älska sitt lag, sin fotboll och sina supportrar i en sådan här match så kan man faktiskt lika gärna lägga ner verksamheten. Kanske märkte de att EF tystnade idag. Inte för att laget var dåligt, för vi har faktiskt sett ännu sämre matcher - utan för att det kändes håglöst. Och om ni inte räknat ut det redan så är håglösheten det som är det allra värsta för håglöshet smittar – och den dagen Östersupportrarna slutar bry sig så är det inte någon som helst skillnad att spela för Östers IF som för ett annat lag i serien som drar säg 150 åskådare per match.
Tänk er tillbaka till det Öster vi fick se borta mot Kristianstad. Där stod Öster upp för supportrarna, slet stenhårt och även om man förlorat den matchen med säg 4-3 så hade supportrarna åtminstone sagt på vägen hem saker som ”de försökte i alla fall” istället för det mumlande som unisont hördes på väg hem från Vallen idag: ”de försökte fan inte ens”.
Jag kan inte fatta varför det ska behövas killar som Johan Frisk eller Danny Tadaris på plan för att få lite glöd och jävlaranamma i vårt mittfältsspel. Idag fick Alexander Henningsson och Enes Smajlovic springa för samtliga på planen, medan resten tittade på fotboll – när de inte roade sig med att slå meningslösa småduttiga passningar till varandra vill säga.
Ska vi ha råd med ett år till i den här serien? Vad händer med intresset för Öster då? Pengar? Sponsorer? Det beror på, skulle jag säga. Givetvis försvinner intresset för laget om vi till 100% skulle förvandlas till – ja som idag – ett uddlöst mittenlag i Division 1 Södra utan någon som helst jävla ambition. Men kan vi nu knyta någon näve och slita oss kvar i serietoppen så vi åtminstone har chans på uppflyttning innan säsongen är slut så bibehålls intresset. Ja, det gör faktiskt det. Det är när lag ”fastnar” i en serie som intresset dalar, när det inte tar vägen någonstans utom möjligen neråt… och där är vi dessbättre iallafall inte ännu.
Känn pressen, spelare och ledare. Ni har valt att företräda Öster, en stolt förening som spelat ner sig i en skitserie och med supportrar som alla förväntar sig att ni är gänget som ska ta oss upp ur den. Det är dags att plocka fram skallarna nu och på allvar börja känna med de människor som följer er slaviskt både på matcherna eller via Internet.
Håglöshet. Det borde vara förbjudet.
Tack och förlåt för ordet.
//Z
