Roar Hansen – Mitt nya språkrör
Ibland har jag svårt att sätta ord på vad jag tycker och känner. Då är det bra med andra som gör jobbet.
För ett par år sedan begav jag mig till källaren på Kafe Deluxe för att se en konsert med en då mycket hajpad ung man som kallade sig Nordpolen. Jag hade ganska höga förväntningar på konserten, hans debutskiva hade hyllats i media och när han i TV4:s morgonsoffa vägrade prata om sin musik till Niclas Strömstedts flickvän stora förtret växte den unga mannen ut till en ikon i mina ögon. Här var en artist som gick sin egen väg och fokuserade på att göra riktigt bra musik.
Besvikelsen blev därför total när han, naturligtvis alltför sent, äntrade den lilla scenen och bjöd på en av mina sämsta konsertupplevelser jag hittills upplevt. Min vana trogen hade jag lite svårt att sätta ord på vad det egentligen var som var så dåligt. Men när jag dagen efter öppnade Smålandsposten insåg jag att deras utsände recensent gjorde det jobbet åt mig. Andreas Westergren lyckades pricka in exakt varför konserten i mina öron var en katastrof. Efter detta började jag läsa hans artiklar och recensioner och insåg ganska snabbt att vi hade ungefär samma tycke, åtminstone vad gällde musik och facebook. Det var ganska praktiskt att lita till 100 % på en recensent. Jag behövde inte längre leta för att hitta de bästa skivorna, det räckte att bläddra fram Smålandspostens skivrecensioner på onsdagarna. Under perioden som följde peakade mitt musikintresse och jag la grunden till det som jag idag kallar världens bästa musiksmak.
Det har nu gått några år och Andreas Westergren recenserar inte längre musik för SMP. Mitt musikintresse är fortfarande stort, men inte lika ”up to date” som det en gång var. Men jag har hittat mitt nya språkrör, denna gång inom mitt andra stora intresse, fotbollen.
Efter matchen mot Länslaget kände jag mig faktiskt lite frustrerad. Kvaliteten på spelet var inte i närheten av den Öster bjöd på i matchen mot Kalmar. Jag hade som vanligt svårt att sätta fingret på varför spelet fungerade så dåligt. Tills jag såg ett webtv-inslag med Roar Hansen.
Han berättade att han var allergisk mot när fotbollsspelare trampade på bollen och det var precis var Öster ägnade sig åt större delen av matchen. Laget slog alldeles för många negativa pass (det vill säga passningar som slås bakåt) trots att positiva alternativ fanns, vilket förklarades med att man fick för mycket tid och därmed blev passiva i sitt spel. Redan när han sa att laget slog för många ”negativa passningar” förstod jag var han menade, trots att jag aldrig hört någon använda det uttrycket tidigare. Analysen om bolltrampandet insåg jag också snabbt att jag också gjort utan att kunna sätta ord på det, jag har fortfarande bilder i huvudet hur jag sittandes vaggar av frustration när David Vidarsson (vet inte varför just han dyker upp dock, han var nog inte värre än någon annan) trampar boll och vänder hemåt istället för att spela bollen vidare och få ett tillbakaspel.
Detta är bara det senaste exemplet på när Roar Hansen lyckats sätta ord på mina känslor under det senaste året. Hans analys av Darijan Bojanic (”Hans högstanivå är otroligt hög, men tyvärr är hans lägstanivå rejält åt andra hållet”) och matchen mot Varberg (”Vi spelar en ganska bra fotboll, fast vi ska leda med ett par bollar redan i halvtid”) är två andra.
Jag köper därför sedan en tid tillbaka Roars analyser utan omsvep med en nordkoreansk enögdhet. Undrar om han kan recensera musik också?
