1930-Bloggen: Den krokiga vägen
Efter några dystra veckor är det dags att öppna fönstret igen och andas in ny luft.
Men faktum kvarstår. Öster är degraderat från Allsvenskan – ännu en gång. Föreningen tangerade IFK Eskilstunas rekord att trilla ur högsta serien fyra gånger på raken. 1998, 2003, 2006 och nu 2013.
Vad som gick fel har redan analyserats på diverse forum och internetsajter, och jag tänker inte skriva så mycket mer kring det i denna texten.
Ärligt talat trodde jag inte Öster skulle trilla ur detta fotbollsår. Det kändes positivt under säsongen trots alla dippar. Men inte ens en övertygelse räcker i denna sporten, bollen är ju så otroligt rund.
Vad är då jobbigt med att följa ett lag och ibland åka ur en serie? Och vad tar inte ett dugg stryk?
Att åka ur Allsvenskan innebär mycket. Framför allt ekonomiskt. Det innebär mindre sponsorpengar och mindre pengar från förbundet. Dessutom kommer mindre publik till matcherna av någon konstig anledning.
Det innebär att Öster har tvingats entlediga arenachef, kommunikationsansvarig, ungdomstränare och säkerligen en och annan spelare.
Och det innebär att vi får börja om och hitta en ny väg till framgång, för sjuttioelfte gången. Nya spelare, nya spelsystem, nya talanger och en hel del annat för att nå målet igen. Det är frustrerande. Mest frustrerande är att vårt kära varumärke än en gång får sig en liten törn och föreningen står för en liten uppförsbacke igen. Hur lång eller kort den uppförsbacken blir återstår att se. Lite tacksam är jag ändå för en sak – att vi inte harvar i botten av Superettan eller divison 1 vid det här laget. Det var, om inte igår, i förrgår det faktiskt var en verklighet.
Vad tar då inte stryk från en degradering i själva verket? Känslorna är jobbiga att hantera ett tag, ständigt i bakhuvudet, men fysiskt närvarande kommer vi för all tid vara. Vi som alltid finner oss på plats. Vår passion är densamma och våra hjärtan slår lika hårt som tidigare (även om man sätter det i halsgropen emellanåt).
Men det gäller att ha tålamod på den nya väg som föreningen måste gå. Spelare, ledare med flera måste se sig själva i spegeln och fråga sig själva om det brinner i dem att revanschera sig efter 2013. Men även vi supporters. Mentalt gäller det veta att det inte räcker med att spela okej, det är 100 % varje match och träning som gäller. Utanför planen är det också värt att ta sig den tankeställaren.
Det är dags att öppna fönstret och vädra ny luft igen. Kommande Silly Season kanske blir av en bitter karaktär, men hoppet kommer ändå födas igen. Vi ska tillbaka till Allsvenskan igen. I januari kommer vi åter samlas i Tipshallen för träningsmatcher och vara hoppfulla om den kommande säsongen. För hur krokig vägen än varit för Öster de senaste 15 åren hittar man alltid rätt igen.
Vår framgångssaga har ännu inte tagit slut. Öster kommer alltid åter som de gjort förut.
