Hansens Hörna 2: Europadrömmaren
Öster var för snälla för Allsvenskan 2003. Tröstpriset blev en plats i Europa. Väl där flög Österplanet snart hem över Östersjön med stjärten mellan hjulen. Sedan dess har Europa fått klara sig utan ”det småländska liret”.
Vi börjar redan vid de sista åren av det förra millenniet. I ett samarbete mellan universiteten i danska Aalborg, svenska Växjö och lettiska Liepaja pågick under flera år återkommande studiebesöksresor inom olika former av pedagogik.
Jag åkte med i planet.
Jag fick besöka danska skolbarn såväl som lettiska barnhemsbarn. Åt mycket fika. Är ingen kaffedrickare. Brukar säga att jag bara dricker kaffe när jag är i Lettland. Är man på studiebesök i Lettland har de hällt upp kaffet i koppen redan innan man kommit till bordet. Och då dricker man upp sitt jävla kaffe.
Väsensskilda verkligheter uppenbarade sig då våra lettiska gäster i Växjö inte kunde följa med på cykelutflykt eftersom de aldrig haft råd att äga en cykel. De kunde således inte cykla.
Liepaja är en av de större städerna i landet men långt efter Riga i infrastruktur. Jag var där två gånger och besökte den nergångna Metalurgsstadion med löparbanor som mer påminde om något någon tejpat ihop än något någon skulle kunna springa på. När jag blickade ut över Östersjön tänkte jag att vi ändå hade det redigt bra där på vår betongkloss på andra sidan vattnet.
Jag plockade rosa snäckor på den långa stranden för att smuggla med dem hem till Småland. Blev serverad en burk med champinjoner till frukost. Det var långt från Champions League. Kändes långt från UEFA-cupen också.
De främsta lagen i Fair Play-ligan av Allsvenskan 2003 hade redan grejat en Europaplats. Öster hade få gula och röda kort och inga läktarkravaller på sitt samvete. Det gav en plats i kvalet till UEFA-cupen 2004 där man i en bekväm förstarunda städade av walesiska Total Network Solutions Football Club från den lilla orten med det långa namnet. Llansantffraid-ym-Mechain. När Öster i den sista kvalrundan lottades mot lettiska Liepaja förstår ni nog hur jag kände.
Redan 1997 passerade jag passkontrollen på väg till Intertotocupmatchen i Bremen. En Östersupporter hade glömt passet hemma. Han visade upp sin Österhalsduk och kom in i Tyskland. 2004 hade han även passet med sig i Östers specialchartrade plan som mer än gärna lyfte från Kalmar för att flyga bort därifrån och ut i Europa.
Jag åkte med i planet.
På Liepajas flygplats tog Östers lettiske back Kaspars Gorkss plats i passkontrollen. Gorkss assisterade både som kontrollant och tolk. Den unge reservmålvakten Robin Malmkvist släpade på resväskorna. Claes Green var förstekeeper. Sommarvärvningen Pär Cederqvist var anfallsstjärnan som i hemmamötet gett Öster två ledningsmål bara för att se letterna kvittera bägge. I kulisserna fanns en annan spelare som i form av ett mentalt fotografi skulle komma att etsa sig kvar i mitt medvetande. Han skulle bli den senaste personen kvar på en fotbollsplan i Europaspel för Östers Idrottsförening.
Ett prisexempel på hur billigt man kunde leva i Liepaja var de tvåliters PET-flaskor med öl jag köpte med mig hem till studentlyan på Campus. Åtta svenska kronor för en rejäl förfestflaska.
Österfansen levde alltså som kungar. Matchvärmningen bestod av en festnatt där servitrisen Zintha hyllades med hejaramsor i timmar. Sportbaren fick hålla extraöppet för de svenska kapitalisterna. På matchdagen följdes mat och dryck av en trettonkronors taxiresa till Metalurgsstadion. Jag var tillbaka. Löparbanorna var nyrenoverade och inspirerade således Österfansen till ett hundrameterslopp följt av ett på fyrahundra meter. Jag vann det sistnämnda. Kände mig inte som en vinnare med öl och mat skvalpande långt upp i halsen.
Cederqvist fortsatte sin ystra sommardans med att peta in det ledningsmål som bäddade för att Öster, som parallellt lunkade på i Superettan, skulle få kliva in i den första omgången av UEFA-cupen (dåtidens Europa League). Där skulle Schalke 04 ha väntat på mäktiga Arena auf Schalke i Gelsenkirchen.
Fansen höll hårt i sina programblad. Felstavade Östernamn som ”Peter Wibran”, ”John Sallhaq”, ”Freddy Soderberg”, ”Fredrek Bild” och ”Fredrik Gustavfson”. Och ”Denis Velici”. Framför allt stack loggan från Österkassarna hemma i Sverige ut. Klubbmärket omringat av ”Östers IF Fotboll - Det Småländska Liret”. Måtte detta småländska lir hålla stången hela vägen till Gelsenkirchen.
Det gjorde inte det. En förlupen boll studsade till synes retfullt enkelt förbi Claes Green. Öster åkte ur UEFA-cupen utan att ha förlorat en enda enskild match.
Publiken gick hem. Provocerande likgiltiga trots framgången. Kaspars Gorkss familj kom till bortaläktaren och beklagade sorgen. Vaktmästarna packade ihop. Det var en vanlig torsdagskväll igen på den lettiska västkusten. Elljuset slocknade. Allting var som förut.
Kvar på läktaren fanns tiotalet Österfans. Kvar nere på planen fanns en Europadrömmare som just hade missat chansen att representera sitt Öster på de riktigt stora arenorna.
Han stod kvar där länge.
När Öster vann Division 1 Södra 2016 tog jag chansen att fråga Denis Velic om det där ögonblicket i Lettland. Han mindes det väl. Det hade ju varit så nära. Samma säsong som han spelade seriematcher mot Boden, Friska Viljor och Café Opera kunde han fått spela UEFA-cupmatcher mot Schalke 04.
Liepaja åkte ner till Gelsenkirchen i den första matchen och tog ledningen. Det kunde varit vi.
Velic finns kvar hos oss. Drömmen likaså. Det som inleddes med ett kryss på en plan intill en moské i Uppsala kan sluta med att vår assisterande tränare Velic står kvar länge vid en plan intill en moské på kontinenten redan nästa år.
Då ska jag åka med i planet.
