Hansens Hörna 9: Damlagsherren
Den här krönikan transporterar en strandad valross, en bedragen presidentälskarinna, ett kidnappat barn och fyra damfotbollsfans runt sjön Runn i Dalarna. På väg mot en uppblossad supporterkulturs undergång.
För tjugo år sedan anklagades den amerikanske presidenten Bill Clinton för att ha haft en kort romans med praktikanten Monica Lewinsky. Samma vinter syntes en ensam valross på stranden i Thomas Askebrands födelseort Åsa. På våren kidnappades tioåriga Natascha Kampusch i Wien. Och sedan skapades East Front Dam.
EFD var inte en sektion för minoriteten kvinnliga medlemmar i Östers supporterförening East Front. Tvärtom var det en sektion med endast män (egentligen pojkar) som ville skapa en supporterkultur ur intet. Östers damlag spelade inför hundratalet åskådare på Gamla Värendsvallen. Artiga applåder. Ärligt talat väldigt sömnigt.
Plötsligt stod några pojkar där på ett par rader med träbänkar nere vid planen. Den gulbruna huvudläktaren borde K-märkts och snarare förflyttats än rivits när Myresjöhus Arena skulle resas. Den var för fin för East Front Dam när man slog ner sina klackbopålar för första gången. De mönstrade trumma och fler flaggor än fans. Det var söndagen den tjugofjärde maj 1998 och Jitex var på besök i Division 1. Jag var på plats.
Ett spartanskt matchprogram luslästes av de tio eller femton Österfans som på plats knåpade ihop spontana ramsor kring sina nya favoritspelare. Herrlagets Stefan Thórdarson hade en sambo i damlaget. Magnea Gudlaugsdottir. ”MAG-NE-A!” skanderade East Front Dam. Marie Magnusson var en tung pjäs i anfallet som skyfflade in mål. Helena Hasselberg var Magnussons anfallspartner. Kvick. Kanske etthundrafötti centimeter över Södra Bergundasjön. Omsjöngs snart kärleksfullt:
”Tänk att få dansa med Hasselberg
Lilla jag, lilla jag
Och Helena Hasselberg
Tänk att bli uppbjuden av en sån populär person”
Damlaget visste nog inte vad de skulle tro. Att herrlaget hade fans visste de. Med vad tusan gjorde de på damlagets matcher? De sömniga seriematcherna blev något annat. Plötsligt kunde det dyka upp ett följe med flaggor och (Stig förbjude) båttutor borta mot Kristianstad/Wä. Damerna - som i många fall snarare var flickor - visade sin uppskattning efter matcherna genom kullerbyttor och segerdanser. Tränaren Peter ”Kuno” Johansson uppmärksammade den nyuppkomna supportersituationen i hans återkommande programbladstexter.
Måhända var damlagsengagemanget ett andningshål för fansen. I herrallsvenskan gick det tungt för Öster 1998 och det luktade allt mer degradering för första gången på 90-talet. Parallellt med detta gjorde damlaget en stark säsong. Det blev tidigt klart med avancemang till Allsvenskan. När Malmö DFF kom till Växjö nionde september var allt klart och Öster var dessutom obesegrade så långt. Det ville East Front Dam fira.
Av någon anledning hade matchen flyttats till C-planen. Inga staket. Ingen entré. Inga läktare. Eldsjälen Bengt Isaksson gick runt vid planen och samlade ihop entrépeng. East Front Dam hittade en läktare på sju bänkrader som var ungefär tre meter bred. Läktaren bars till planen från ett utomhusförråd femtio meter från platsen. Pyroteknik fästes på läktaren. När röken rykte som bäst måste Bengt Isaksson tyvärr informera om att pyroteknik var förbjuden även vid C-planen.
Malmö DFF tog ledningen. East Front Dam gick den så kallade surbuksmarschen bakom Östers mål. Alla fansen på led med hand på framförvarandes axel, sänkt huvud och långsamma slag på trumman. Öster gjorde dock 1-1. Sviten av obesegrade matcher höll i sig.
I Allsvenskan 1999 gjorde Österdamerna en tapper insats och hade de tre lag bakom sig som krävdes för nytt kontrakt. Förutom Tyresö och Sunnanå kom dalkullorna från lilla Ornäs under Öster. Den sommaren spelade Öster ett bottenmöte i Ornäs. Valfri entré. Pittoreskt. Sömnigt. Då dök plötsligt en bil upp där på andra sidan Runn. Femtio mil från Växjö. Fyra Österfans vigde en hel lördag för denna match. De hade stannat till vid Axbergs kyrka. Passade kanske på att be en bön om att Rickard Axberg skulle kunna göra ett viktigt mål i en kvalmatch några månader senare. East Front Dams representanter i Dalarna mer eller mindre bars i guldstol bildligt sett både av lokalbefolkningen, Österdamerna och alla de Österfans som inte finns på plats.
Österdamernas uppskattning för stödet ledde slutligen till att de tog sig an East Front Dam för en match i Tipshallen den sextonde december 1999. EFD hade förstärkt laget med Österfans som i vissa fall inte sett någon dammatch och som faktiskt kunde spela fotboll. Jag såg en hel del dammatcher men kunde sannerligen inte spela fotboll. Min enda merit som spelare är när jag för East Front en gång gjorde hattrick i löpardojor mot Växjögnagarna. Mot damlaget sprang jag in på topp i samma löpardojor. Fick känna på konstgräset, den speciella luften och hybrisen i Hallen. Hybrisen hjälpte inte mig. Två mittbackar ungefär en skollinjal kortare än mig vann varenda nickduell.
Som tur var hade EFD vassare spelare än mig. En var målvakten som smet upp på en hörna. Han hade samma färg på tröjan som Österdamerna och kunde därför obemärkt göra mål. Damerna klagade förgäves hos domaren. Matchen mellan Österfansen och det allsvenska damlaget slutade 3-3.
Säsongen därpå gjorde damerna en ännu bättre säsong i Allsvenskan och skulle hänga kvar med god marginal. Det visste vi inte i maj när vi var sju fans som åkte till västra Halmstad för att leta upp jumbolaget Astrios plan. Den gamla flaggan med texten ”Vi sviker er aldrig” hade blåst av på mitten på Gamla Värendsvallens stängsel under en damlagsmatch. Kvar hängde ”Vi sviker”. Jag bad min mor att sy ihop fanan och hon stärkte även upp den med nya lakan baktill.
Tillbaka till västra Halmstad där vi gjorde den obligatoriska felkörningen innan GPS:ens intåg. Vi trodde att matchen skulle spelas vid en liten gräsplan intill en skola. Vid tidpunkten gick sjuårige Malkolm Nilsson på den skolan. Nu 18 år senare arbetar jag där.
Borta på Söndrums Idrottsplats spelade Malkolm i samma Astriolag som bröderna Simon och Oliver Silverholt. Den majdagen 2000 var det emellertid Astrios damlag som ägde planen när Öster kom på besök. East Front höll igång matchen igenom. Ösregn i 90 minuter plus tillägg. Astrios tabellrad var efter den säsongen 3-0-19. En av de tre segrarna togs där mot Östers IF. 2-0. Det var inte alltid så lätt att vara supporter till Östers damlag heller.
De första säsongernas behag av nyhet svalnade. Den korta romansen var över. Damlaget var som en Lewinsky lämnad i sticket av sin Clinton. Någonstans där dök Damlagsherren upp på läktaren. Han fanns inte med när East Front Dam drog igång men desto viktigare var att han höll arvet vid liv när Österdamerna började tappa sin supportersvans. Över fem år efter att den första damlagsklacken skapades åkte den unge Damlagsherren inte ogärna runt på damlagsmatcher helt på egen hand. Ensam som en valross på en strand i Åsa. Det viktiga var att finnas på plats.
Engagemanget kunde feltolkas. Elaka tungor kunde tala om dejtingönskemål. I East Fronts supporterfilm ”Avarter” inspelad sensommaren 2003 vid en resa till herrlagets match mot Malmö korsförhördes Damlagsherren om sitt tappra och envisa engagemang kring Östers damlag. Damlagsherren symboliserar fenomenet att stödja ett lag som dör.
Efter 3096 dagar i fångenskap rymde sextonåriga Natascha Kampusch slutligen 2006. Filmen om hennes sorgliga historia som inletts samtidigt som East Front Dams historia släpptes 2013. Östers damlag lade slutligen ner sin verksamhet 2013. Det var en sorglig historia. På slutet hade damerna äntligen fått spela på Värendsvallens huvudplan efter att herrlaget tagit klivet över till Myresjöhus Arena som i sin tur tvingat bort damlagets Gamla Värendsvallen från jordens yta. Det är svårt att föreställa sig känslan av att både laget du följer och dess arena har gått upp i rök.
Nu domineras den småländska damfotbollen av Växjö DFF. De debuterar i Allsvenskan nu i dagarna. Den första fotbollsklubben från Växjö som var allsvensk debutant är också den enda i Sverige som vunnit guld som debutant. Det kunde varit ett bra omen för Växjö DFF om det inte varit för det faktum att det bara finns ett Östers IF.
Östers IF Dam finns inte längre. Minnena finns emellertid där för alltid. Och någonstans kan ni höra ropen eka:
”MAG-NE-A!”
