Krönika: Ett steg framåt blev två steg bakåt
Om det bra och det dåliga engagemanget kring Östers IF. Om att vara där man är, men inte där man skulle vara.
Kommer ni ihåg för tre säsonger sedan när vi vann Superettan 10 poäng över kvalplats? Året Myresjöhus Arena var ett underbart roligt tillskott till föreningen? Det var där och då vi skulle ta steget till att bli en stabil allsvensk klubb. Klubben vid brofästet skulle besegras, och det skulle aldrig kollas neråt mot lilla Kalmar igen. Öster skulle bli klubben som inte bara hade meriterna på 60-70-80 talet, det skulle sakta men säkert fyllas på med nya pokaler. Tommy Svensson, ”Acke” Blomqvist med flera skulle få sällskap av nya Öster-legendarer. Roar skötte träningarna, och kunde senare dansa in avancemanget till Allsvenskan på ett sätt som bara han kunde.
Efter säsongen kom Helsingborg och knackade på Roars och Björklunds dörr, och innan segerfirandet hade hunnit lägga sig hade de båda dragit söderut. In i klubben steg Andreas Thomsson som hade gjort det bra i Åtvidaberg. Öster avancerade till semifinal i Svenska Cupen och Allsvenskan verkade inte speciellt svår efter 8 poäng på 4 matcher. Men säg den lycka som varar för evigt, för att dra av en gammal klyscha. Det var runt här Öster-tåget började spåra ur, och trots ett par bra försök att ordna ett kontrakt lyckades man inte tills slut. Thomsson sparkades, och den karismatiske Stockholmaren Roberth Björknesjö skulle få äran att ta Öster tillbaka till finrummet. Det slutade som alla vet med ett respass ur Superettan och en verklighet för anhängare av Öster som har blivit svår att ta in.
Alla som har levt i Växjö vet att det finns sjuhelsikes engagemang kring Öster. Det finns det positiva som East Front och övriga supporterföreningar till Öster står för. Alltid folk på plats oavsett var i landet man spelar. Alltid på plats på övre stå, alltid sjungandes.
Och så finns det ett dåligt engagemang kring Öster. ”Starka krafter och viljor i Östers IF som inte drar åt samma håll”, som avgående klubbchefen Jens Magnusson sade i en intervju med Smålandsposten. Det finns också en stor skara Växjö-bor som tar in allting Öster gör fel och riktigt gosar in sig i det. Man älskar att man kan gå till sitt jobb och påstå att den lokala klubben som ligger i Division 5 snart kommer att gå om Öster. Ekonomin är en stor hjärtefråga för många också, t.ex en av de dummaste insändarna som Smålandsposten har godkänt som kom ut i tidningen tisdagen 2 juni. Där en person påstår (utan att ha koll) att Öster inte längre är bygdens lag för att förr i tiden var spelarna från Växjö-trakten.. Det finns alldeles för många människor i Växjö som är trångsynta och dålig koll på läget när det gäller Östers IF. För övrigt är 12 av 25 spelare i Östers A-trupp uppväxta i eller omkring Växjö. Jag förstår folk som inte orkar ta debatten med dessa människor, jag orkar själv inte det varje gång. Ibland känns dessa människor som trollen på Aftonbladets kommentarsfält.
Att det dock finns problem i klubben är svårt att argumentera emot. Att ekonomin inte är där den borde är klart. Att målen hittills har lyst med sin frånvaro vet vi. Att det finns ett samarbetsavtal med Halmstad BK, där Öster är dem som visar upp dåligt självförtroende, det där vet vi också. Att tränarparet väljer att peta Rasmus Rydén, och att det i sin tur leder till dålig stämning och ryktesspridning, allt det där vet alla som följer Östers IF så jävla väl om.
Det som jag skrev längre upp om att det goda engagemanget alltid segrar till slut, det är bland det finaste vi alla lär oss av sagorna i barndomen. Övre stå ska aldrig vara tyst, en Öster-match ska alltid besökas av Öster-supportrar. Om det finns ett tålamod, ett gott engagemang. Ja, då kommer Östers IF i sinom tid vara tillbaka i Sveriges finrum.
De säger att våran framgångssaga den har tagit slut. Men vi kommer åter som vi alltid gjort förut!
